Monday 16 March 2009

small surprises

Härlig och smått skum eftermiddag. När jag och Malin plockade ihop våra saker, drog med oss gitarrer och väskor för att bege oss mot ännu en lektion i Rörlig Bild, upptäckte jag precis innan jag skulle låsa skåpet, en stor vit plastpåse längst in i hörnet. Den måste ha stått där sen i mitten av december, men jag antar att jag helt enkelt blivit så van vid åsynen av den att jag slutat bry mig om, och minnas, vad som döljde sig inuti. Jag antog väl att det var det gamla vanliga - inaktuella arbeten, ännu ej återlämnade biblioteksböcker eller ouppackat företagsmaterial. Det visade sig att innehållet var mycket bättre än så. Den ihåliga plastpåsen innehöll två tättförslutande plastburkar med pepparkakor! Upptäckten fick med ens både mitt humör och min aptit att gå från noll till hundra. Vi skrattade en hel del åt det komiska i situationen. Tänk om jag vetat att jag haft två fulla pepparkaksburkar, framför mitt ögonen, i sådär fyra månader. Sötsugskapitalet som överskridit både litervis av chailattar och hundralappar, hade ju minskat markant. Och otroligt nog smakade bakverken fortfarande prima!
Efter återföreningen med pepparkakorna var det som om julen förföljde oss. Bara några minuter senare återfann Malin sina borttappade snögubbsörhängen i en hemlig ficka i skinnjackan. Otroligt ännu en gång.

Efter en rätt kul timme av filmklipp och regi väntade jag som vanligt på bussen nere på Kampenhof, som alltid är några minuter försenad. Sådär irriterande sista minuten-sen, så att chauffören surt och halvt panikslagen måste gasa på lite extra och stundtals köra halvt illegalt, tills första huvudstoppet på Torp.
Jag vet inte hur det kommer sig, men vissa människor lägger man märke till. En del personer syns liksom extra tydligt. Inte för att dom är varken speciellt snygga eller intressanta, dom råkar bara utstråla något slags hormon som oförklarligt attraherar näthinnan. En sådan person uppenbarade sig plötsligt i mitt synfält. En medelålders mamma med tillhörande fem-årig dotter. Förvirringen i moderns kroppsspråk och antiktsuttryck gick inte att ta miste på. Hon vimlade omkring, fram och tillbaka längs den kaklade korridoren. Ungen hade fullt upp med att hänga med, då mamman inte tog någon som helst notis om barnet, utan verkade snarare förutsätta att det lydigt skulle följa efter.
Mamman hade ljust tovigt hår. Hon såg egentligen ganska vanlig ut, bortsett det extremt förvirrade ansiktsuttrycket, och vissa delar av hennes outfit. Hon bar röda Goretexskor och jeans. Och marinblå regnjacka med Harry Potter-tryck. Harry Potter? Och där sprang hon omkring och letade desperat efter avgång 27. Ursäktande frågade hon ut varenda människa hon fick ögonkontakt med om dom händelsevis visste var avgång 27 låg någonstans. Ingen verkade veta något om avgång 27. Nej, ingen aning, vadå? 27... har aldrig åkt med en buss från nummer 27? Det var som om ingen förstod vad hon egentligen menade. Egentligen hade hon precis lika gärna kunnat fråga efter perrong 9 och 3/4. Folk hade stirrat lika förvånat ändå.

No comments:

Post a Comment