Sunday 31 May 2009

YHIM

Egentligen fick jag kanske vad jag ville ha. Det jag saknat precis varje dag sedan elva månader tillbaka fanns plötsligt i personfierad form framför mig. I strålkastarljuset på det pulserande dansgolvet, i skenet från gatlamporna på Avenyn, vid min sida på hemvägen i soluppgången, på sängkanten i morgonsolen. Och trots förvirringen och samvetet som skrek nej och en ihållande känsla av något som inte på något sätt kan kläs i ord var det några fantastiskt vackra och efterlängtade ögonblick. Svidande ambivalenta och svårdefinierade, men något som jag i efterhand kommer på mig själv med att sakna.
Tack och förlåt.

Saturday 30 May 2009

Earth is not a cold dead place

Kajsa, nyligen hemkommen från Barcelona med vagabond heart och glittriga resfeberögon, följde med mig till Göteborg på torsdagkvällen. I hennes sällskap kändes bussresan som vanligtvis tar knappt två timmar mer som tjugo minuter. Förstår inte hur jag klarat mig utan den tjejen i nästan två år. Shame.
Väl i Göteborg mötte upp stadens skönaste göteborgare i kön till Sticky Fingers; Julian, Joel och VG. Kom in strax efter 20:00 och ut någon gång strax före 02:00. Jävligt lyckad kväll med mycket öl och bra musik. Inga liveband dock, men gratis inträde och happy hour och härligt folk.
När vi lämnat rockfolket, studenterna, bratsen och de nyblivna överglada artonåringarna bakom oss var planen sedan att vi skulle ta oss hem till Kajsa i Kärra men det gick sådär. Vi missade sista bussen. Alternativet var att dra på sig tjocktröjan och börja gå den cirka två timmar långa vägen till fots, eller pröjsa för en svindyr taxi. Vi tog en glass på Avenyn och funderade på saken. Till slut lyckades vi pruta rejält på en svarttaxi och var i Kärra C vid 03:30. Promenaden från taxin hem till Kajsa blev på något sätt kvällens höjdpunkt. Vi vandrade hem genom samhället i soluppgången, fyllda av eufori, rörelse, frihet. Det var freaking underbart. To West Texas med Explosions In The Sky hade varit det ultimata soundtracket.
Morgonen därpå packade vi ihop, tog bussen in till stan, brunchade frukostmackor i solskenet på Vanilj. Joel drog till Centralen, jag och Kajsa hämtade upp lite grejer på Rudolf Steiner, för övrigt den mest mystiska skolan jag någonsin varit på. På Waldorf går man inte i ettan, tvåan och trean som i vanliga gymnasieskolor. Där heter det tian, elvan och tolvan. Man har bestämda platser vid träbänkar, käkar vegetariskt, inleder varje morgon med verser på gammalsvenska och tilldelas information via svarta tavlan. Svarta tavlan, som i tillhörande gnisslande krita, spetsig magisternäsa och intellektuell glasögonblick. Skumt, men trevligt.
Tog spårvagnen tillbaka till Vasastan. Åt kakbuffé på Villekulla, kanske jordens mysigaste fik. Vi satt i nedsuttna 30-talssoffor bland spetsdukar och persiska mattor, drack iste och pratade utlandsresor. Jag spelade på deras piano, Kajsa berättade historier om udda pojkvänner. På kvällen blev det teater med Lisa och Malin, en extraföreställning på Studio 32 i Uddevalla. Vill man se något nytt och annorlunda är det dit man ska gå. Helcharmigt ställe. Tio-kronorskaffe serveras i udda porslinsmuggar i pausen, hembakta kanelbullar, möjlighet till mingel med regissörer och koreografer.
Uppsättningen vi såg hette Sårskorpor, ett genialt kärleksdrama av Maria Blom. Kan ha varit det bästa jag sett i teatralisk väg, någonsin. Inte bara för att den minimala läktaren och scenen skapar en otrolig närhet mellan publiken och skådespelet, utan kanske mest för att man genom varje karaktär kunde känna igen sig i situationen, sättet att låsa sig för vissa saker, sättet att älska och hata. Definitivt de två bästa timmarna och tjugo minuterna den här veckan.

Thursday 28 May 2009

wine/strawberries/coffee/PC

Det blev inte mycket till skola idag. I&D-redovisningen är framflyttad till fredag nästa vecka, jag är klar med allt och har uppnått kursmålen. Ingen idé att spendera två timmar i en svettig buss då, när man kan laga apgod lunch á la Italia, dricka ett glas vitt i solen. Eller hänga på balkongen med Sofia och Fredrika, småprata över några koppar kaffe, frossa jordgubbar, analysera folk vi inte riktig förstår oss på. Ån nej, verkligen ingen idé.
Annars blir det mest hundpromenader och plugg. Göteborg i eftermiddag. Så, vem är på till Sticky/PC ikväll?

Min bror i himlen försvann för nästan 20 år sedan idag. Jag önskar ofta att han fanns här med oss.

Wednesday 27 May 2009

to multiply

Det ösregnar. Min ängel åker till London imorgon. Jag nostalgilyssnar Dire Straits. Vill dricka te framför en öppen spis, somna i skenet av lågorna, hålla en varm hand.

färdigfilmat

Vaknade 05:00, hoppade in i duschen, tok-yr. Höll att att svimma. Fyra gånger. Insåg att nåt var väldigt fel. Ringde sjukvårdsupplysningen, "jag håller på att svimma hela tiden och kan inte stå rakt utan att allt snurrar", kände mig ynkligast i världen. Misstänkte TBE-vaccinet men sjukvårdaren trodde inte att fästingkoncentratet var orsaken. Ihållande svimfärdighet var tydligen ingen normal biverkning. Hä. Blev rekomenderad att stanna hemma och vila resten av dagen.

Det hade jag inte tid med. Hoppade dock över första lektionen eftersom terräng-orientering kändes lite väl utmanande i halvt avsvimmat tillstånd. Stor risk att jag blev lika yr ute i skogen, läste fel på kartan, höll kompassen i motsatt riktning och hamnade i typ... Färgelanda?
Tog i alla fall bussen till skolan lite senare. Spelade in slutscenerna till kortfilmen med Malin i Hasselbacken och Fasseröd. Nu har vi äntligen allt material färdigt! Nicole och Lisa var superduktiga, helkul att för omväxlings skull få samarbeta med lite teaterelever. Vi firade reliefen med tre gigantiska tacosallader från Cactuz som vi åt med en massa vitlök- och Rhode Islanddressing i klassrummet, på lektionen som vi kommit för sent till. Tror inte mentor Dan riktigt hajade situationen. Han poängterade varken sen ankomst, vitlöksdoft eller lunchande på lektionstid. Han sa bara "värst vad mysigt ni har det" och tittade hungrigt ner i våra sallader. Betedde sig med andra ord precis som vanligt.
Sen däremot tog jag igen både försening och lunch och satt kvar i datasalen till fem. Portfolion börjar arta sig. Lite. Dock tycker jag fortfarande att den känns sjukt oproffsig, men jag kanske länkar till den i framtiden, om jag blir nöjd. Vilket jag väldigt sällan blir. Aldrig, snarare.

Har en lektion imorgon. Ska redovisa producerat kursmaterial i Inredning & Design. Sen blir det kanske kanske Sticky. Det hade varit nice. Och fredagen är dessutom studiedag. Så himla lägligt. Då blir det kvällsteater med Lisa och Malin i Uddevalla.
På lördag ska jag och Malin på Kôrpehôla (osäker på stavningen där, rätta mig om jag har fel Mauuulin!). Det blir en heldag med öl och sol och häng och glamrock. Finfint. Och söndag blir antagligen precis som alltför många gånger tidigare dagen tillägnad min nya studiemetod - panikplugg.

Jag missbrukar verkligen Bon Iver. Missbrukar. Jag är fruktansvärt bra att spela sönder underbara låtar, mästare rentav. Repeat-lyssna och insupa finstämda, perfekta ackord och trumslag, välavvägda ord och meningar, minsta rösthöjning, pauseringen i lyriken. Och jag lär mig aldrig av mina misstag. Inser inte att jag förstör det fina om och om igen. MEN, dom är ju så underbara och jag vill ju bara ha dom, sjungandes i mina öron dygnet runt.

Tuesday 26 May 2009

father & son

En hårdrockspappa med platinablond krullig två-åring i knäet. Dom, en liten enhet av blodsband och gener, satt på sätet framför mig i bussen, fullkomligt förgiftade luftkonditioneringen med koncentrerad kärlek och värme och äventyr och hårdrock. Lite jobbigt. Fick anstränga mig rejält för att inte kidnappa båda två. Jag tror jag dog lite, överförde en del av min själ och ensamma hjärta till den där lille sonen och hans helballa farsa. Det är något med kombinationen coola pappor - söta barn. Jag vet inte vad, men jag blir lika kär varje gång. Man vill liksom fånga deras kemi, suga in hela härligheten i en glasburk som man kan öppna när man känner att man behöver en extra dos av oövervinnerlig genuin kärlek. Eller verkar det bara helt sinnesrubbat?

Jag bor mitt emot en lekpark. Dit kommer folk varje dag, leker och gungar och skriker och tjuter, fyllejävlas om nätterna. Ibland kommer min favoritpappa dit. Jag kallar honom så. Han har långt brunt hår och är skitsnygg. Hans två sockerbarn verkar mest helt underbara och han har världens finaste kamera med världens största objektiv som han förevigar barnen med när dom springer omkring, åker ner för rutschbanan, kastar sand och gungar och jagar varandra. Hans fru verkar dock rätt dryg. Om jag någonsin, mot förmodan, skulle bli pappa ska jag spara ut håret i lagom hårdrockslängd, plåta mina ungar vid varje givet tillfälle, ta med dom på hisnande bussresor och åka rutschbana med dom hela tiden, varje dag.

Jag var på sjukhuset idag. Vaccinerade mig mot TBE. Två sprutor till, sen är jag immun mot hjärnhinneinflammation. Känns rätt skönt att veta, sådär. Man kan tydligen bli riktigt dålig av det. Vara sjuk i över ett år och så vidare. Känns inte som någon hit.
Little Big Fish hade för övrigt möte med Uddevalla Kommuns demokratiutvecklare dagen till ära. Vi utvärderade det gågna året, samarbetet mellan oss och kommunen, diskuterade nya planer, framtidsutsikter. Fick reklambeklädda små kylbagar för att vi skött oss så himla bra. Kändes helt okej. Vi kommer ha minst lika mycket att göra i höst, roliga grejer. Det här blir toppen.
Elsewise: Funderar på att dra till Sticky Fingers på torsdag. Nån som ska med?
Jag vill ha livemusik. Jag vill ha öl.

Monday 25 May 2009

love is all maroon

Den här dagen har bara varit helt fullkomligt underbar. Den korta promenaden till bussen imorse var varm. Den var varm och solig och somrig och doftade syrén och salt, och bussresan till skolan var så mycket mysigare än vad de brukar vara, trots att vi fastnade i en kö så att sträckan Torp-Kampenhof tog drygt en halvtimme. Vi stod i princip helt stilla. Men det gjorde ingenting. Jag blev inte det minsta irriterad för jag hade fullt upp med att le och lyssna på Bon Iver som sjöng som en gud i mitt huvud och ha solen i ögonen och bara älska den där fina morgontimmen, av egentlingen ingen speciell anledning. Är inte det vardagslyx om något, att vara på oförskämt gott humör utan vettig orsak? Sådär så att man sitter och ler fånigt åt allt hela tiden och förmodligen ser helt miffo ut.

Dessutom lyckades Näcessary UF dagen till ära lösa en del långa och tradiga interna problem inom företaget. Sjukt stor relief. Sen klippte jag och Malin våran film supersnyggt och vår helsköna lärare i Rörlig Bild svor högt för att vi var så jävla grymma! Jaa, och jag snackade med en supermysig kille inne på CD-specialisten när jag frågade efter "For Emma, Forever Ago". Killen hade aldrig någonsin hört om plattan eller namnet eller gruppen och jag tänkte säga att han var oförskämd som jobbade i skivbutik utan att känna till ett så tokbra band som Bon Iver, men jag lät bli och han tog mitt telefonnummer och lovade att sms:a när albumet kommer. På torsdag kommer det sa han, så jag vet inte riktigt vad han ska sms:a för, egentligen, för nu vet jag ju att det kommer på torsdag... Och sen köpte jag gladiatorsandaler och satt i en dövarm buss och när jag kom hem hade mamma bakat massa kanelbullar och jag åt tokmånga och drack iskall mjölk och höjde musiken ännu lite till.
Jag mår underbart. Idag mår jag helt underbart.

Sunday 24 May 2009


Jag vill klippa av mig håret. Bilden är lånad härifrån.

pie

Söndag. Jag bakar kanel & mandelpaj, lyssnar på Bon Iver och längtar till kvällens X-Men på tv4.

Gårkvällen spenderades mest tillsammans med ett födelsedagsbarn och födelsedagsbarnets väninna. Tanken var att vi skulle ut och ta ett par glas vin, men vi hamnade på en halvsunkig pizzeria istället, pratade oavbrutet om London och cruisade hem till Mirre vid 21. Hallonsoda och långfilm fick ersätta alkoholen. Grattis på födelsedagen ännu en gång, älskling. Du är värd allt.

stora kornö

Jag gick igenom staden som inte längre var lika tyst och kall och öde, älskling. Framför allt inte lika kall. Trasiga skor, uppknäppt mc-jacka. Saktade ner på stegen, dröjde kvar i ögonblicket mellan fotfast asfalt och gummisula ovanför marken. Andades in en syremättad lördagskväll, syrén, burn outs och alkohol, kände att jag kunde gå hur långt som helst. Ville vandra hela världen, vagabond.
Gick dubbla omvägar för att få dra in några extra andetag. Kände mig vaken, skärpt, odödlig. Ville aldrig gå hem. Dröjde kvar i varje steg och önskade mer än något annat att någon bara skulle hindra mig från att gå vidare, springa fram, kräva att jag stannade. Skaka om hela min kropp, säga "du är påväg åt fel håll", att det fanns så mycket mer att hämta här ute, nu, ikväll. Jag önskade mer än någonting annat en anledning att få stanna kvar i känslan av försommar och flashbacks, döda drömmar, frusna händer. Ville frysa ögonblicket. Men ingen kom och ingenting hejdade, plötsligt på trappan igen och dörren öppnades och verkligheten infann sig och ljusen slocknade och insikten av ensamheten och faktumen i livet kändes som knytnävslag i slow-motion.
Tänkte; jag vill att du dör nu, vill att visionen av dig som ouppnåelig oersättlig individ dör så som mitt hjärta långsamt kvävdes ihjäl för jag klarar inte av att se dina ögon framför mig mer. För jag vill slippa att ständigt bli påmind. Vill andas och leva igen, men ännu, allt som oftast inkapslad i abstinensförlamat hjärta.

Saturday 23 May 2009

here comes the sun

Som sagt har de senaste dagarna spenderats ute på ön. Har mest fiskat, ätit rabarberpaj, plockat snäckor på stranden, spelat kort i ösregn, lyssnat på gamla kasettband, smugit omkring mellan sjöbodar och spelat gitarr i båten. Lite som en time rewind till sommaren -99, typ.
Nu ska jag ut och äta födelsedagsmiddag med Mirre och Rebecka.

Tuesday 19 May 2009

ljudlös

Jag försov mig imorse och sen blev hela dagen upp och ner. Balsamet var slut. Jag hann inte äta färdigt frukosten. Glömde manus och uppsats och planeringsmöte och nycklar och hjärnkapaciteten hemma bland lakanen.
På förmiddagen tillverkade vi kameror av plåtaskar och papper och nålar och folie. Sedan tog vi vidvinkelbilder över gatorna och träden men allt blev bara vitt och vyerna gick inte att fånga i en liten låda.

Vi tog bussen till stadsdelen utanför stan, där gatorna är döpta efter vintern. Trodde det snöade, men det var maskrosor och pollen som flög runt överallt. Malin spelade på sin gitarr och jag sjöng falskt och fönstret var öppet och det doftade nästan sommar. Hon ska köpa en av elektrisk karaktär, snart. Det gjorde mig glad. Vi ska spela bort nätterna och bara dricka kaffe och skriva låtar och göra film hela sommaren. I mitt huvud gör vi det i alla fall.
Sedan anlände våra skådespelare och vi tog närbilder, gjorde panoreringar, regisserade, kritiserade. Sedan ballade ljudet ur. Då åt vi fullkornspasta med creme fraiche och majs, fick skjuts till Saga och köpte biobiljetter. Änglar & Demoner. Satt och tittade på ridåerna i softad belysning, längtade efter choklad. Vi såg reklamfilmerna, sen gick projektorn sönder och maskinisten var hemskt ledsen och vi fick pengarna tillbaka och gick till bussen och ingenting blev som vi hade tänkt.

Imorgon lämnar jag stan för några dagar på sommarön. Egentligen vill jag bara sitta i en filt på taket hela natten. Spela bort alla konstiga känslor på gitarren och skriva den där boken jag tänkt skriva så länge. Men jag vet inte vad den ska handla om och jag har inte råd att offra en natt för gitarrspel.

Monday 18 May 2009

när bomben faller vill jag vara där du är

Missar bussen hem. Fördriver tiden i kommersiella sommarlandskap under köpcentrats onödigt höga takhöjd. Där människorna konsumerar i kvantitet före kvalitet. Där jag kommer före dig. I kön, i provrummet, i trendighet ur ideal aspekt.
Slumrar till Joakim Bergs spruckna röst, tunnslitet hår mot mörkblå kollektiv textil. Abstrakta mönster på sitsen. Mannen som alltid glor stirrar värre än vanligt, dröjer sig kvar vid utgången men väljer i sista sekund en senare hållplats.
"Mina tankar är så klara nu..." Regnet faller. Doftar våt asfalt, gatukök, syrén. Så många gånger vi andades in samma lukt, tillsammans. Tyst, nästan ljudlöst, omärkbart, men känslan går inte att undkomma. Fukten kryper in under huden trots att vägen är kort. Skyndar långsamt med jackan uppknäppt, vattendroppar mot varm bröstkorg, gatorna lika tomma som hjärtat, hela vägen med dig i tanken. Jag som trodde jag glömt allting, ändå har du aldrig känts lika nära nu som när du satt framför mig på motorcykeln i juli. Så våldsamt nära, och så fruktansvärt långt ifrån.

X

"Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
Sanningen känns"

Bränns. Känns. Bränns. Bränns. Svider. Skaver. Kväver.
Luft.

Sunday 17 May 2009

electric loneliness

Saturday 16 May 2009

"vad jag bryr mig om är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig"

På kvällarna: en oändlig längtan. Saknad, självförakt, fruktan för ensamhet och ovisshet om framtiden. Minnen exponeras på näthinnan, igen, igen, igen. Påminner liksom alltför många gånger tidigare om imperfektet. Tillvaron som då var oförstörbar och evig. Som aldrig skulle skadas, kantstötas av bråk, svartsjuka, tid eller avstånd. Aldrig nånsin krackelera. Tillvaron som vi upplevde som beständig. Som innehöll allt det som nu fattas mest hela tiden. Det som nu är meningslöst drömmande och fantasi utgjorde vardagen då. Upplevelsen av det finaste en människa nånsin kan få. Orden, närheten, förtroendet. Nu existerar det inte längre. Finns bara som diffusa minnen som borde trängas bort. Som måste dö för att själen inte ska göra det. Omöjligt att leva ett liv i en tid som passerat, men så svårt att släppa taget, ta risken att falla. Igen. Svårast av allt att acceptera. Leva med ärret, dra bort plåstret.

surprise-partey

Gårdagen var mycket lyckad. Hela klassen hade hade avskedsfest för Maggie som ska lämna oss MP:are för ett high school year i USA efter sommaren. I ett partytält på Orust spenderade vi kvällen med "Born In the USA", "Miss American Pie" och Rolling Stones. Sara och Amanda hade fixat med pastasallad och rabarberpajer och vaniljsås och capuccino och varm choklad och jukebox. Det spelades brännboll, headbangades, sjöngs och skrattades.
Lite senare körde vi pantgömme. Pantgömme ja. Den kanske absolut roligaste leken som någonsin uppfunnits. Så många somrar jag sprungit omkring under bryggor, längs med faluröda sjöbodar, i lågvatten och branta berg, fördrivit myggiga kvällar och barfotanätter med denna hisnande, spännande, kittlande jakt. Det var minst sagt nostalgiskt. Och komiskt. Jag undrar hur ofta drygt tjugo pers i åldern sjutton till arton krälar runt i gräs, ligger platt bakom staket, kutar som dårar över andras tomter, skriker ETT TVÅ TRE...! och hukar bakom buskar på Orust. Inte speciellt ofta. Det roligaste var när två killar i elvaårsåldern blygt kom och frågade om dom fick vara med. Det fick dom. Fast dom var ju alls inte lika grymma som oss andra pantgömmeerfarna artonåringar. Så klart.

Efter en lång natt var de allra flesta i behov av sömn. Jag och Malin vaknade i Malins säng klockan tolv noll fem. Jag kan inte ens minnas när jag senast sov så länge. Sen åt vi frukost i solen på altanen. Underströk ännu en gång att vår abstinens efter konserter och livemusik nu börjar bli påtagligt allvarlig. Ansträngande. Har varit. I sådär fyra månader nu. Vi börjar bli ganska outhärdliga.

Annars har jag mest legat på balkongen, ätit gravad lax med färskpotatis och hemmagjord rabarberkräm. Mina Wayfarers är för övrigt lagade. En vänlig själ på Synsam skruvade i den borttappade miniskruven i onsdags, helt kostnadsfritt och med ett överbrett Pepsodentvitt supersmile. Underbart. Dock stör det mig fortfarande att dom råkar vara just Wayfarers och inte äkta Ray Ban. Plast-fejk-wanna-be-real-brand-sunglasses känns rätt... plastigt och pirataktigt, men vill man inte lägga ut dryga tusenlappen på glasögon är det vad man får nöja sig med.
Nu ska jag äta naturgodis och totaldissa Eurovision superytliga Song Contest.

Thursday 14 May 2009

musikalisk verklighetsflykt & mattemord

Jag skriver uppsats om Designers Guild. Lyssnar på Siur Rós och får dåligt samvete över att jag ännu en gång spenderar kvällen framför datorn när atmosfären utanför är halvt obetalbar. Min filosofi om att fånga ögonblicket har hamnat i dvala.
Har slipat en som galning på min stol idag. Slip pappret gick sönder och tog slut hela tiden, men nu är möbeln perfekt. Ser sådär lagom luggsliten och kantstött ut. Fusk-antikt.
Hade min första mattelektion också, på sådär... fyra veckor? Har varit inställd på giljotin och mord hela veckan, totalsågning, en argumenterande ifrågasättande hemsk utskällning om för jag missat alla viktiga genomgångar och prov den senaste tiden. Ambivalens. Det var nära att jag hoppade över dagens lektionen också. Har fyra uppsatser som ska in snarast. Skriver väldigt mycket hellre om sånt jag faktiskt förstår än sitter som ett frågetecken upphöjt till nittiosju på mattelektionen. Okunskapen om andragradsfunktioner och potenser byter form från negativ tankeverksamhet till vattenånga och ryker ut genom öronen, näsborrarna, som på ett 1920-tals lokomotiv. Kunde inte bli mer uppenbart.
Nu gick jag dit i alla fall. Och det var bra. Per, min halvskumma mattelärare med rött skägg och mustach, dödade mig inte. Diskuterade inga giljotiner eller tog upp liknande fasansfulla hot. Han hade snackat med min mentor och var väl införstådd i att jag satsade hårdare i andra ämnen. Att jag faktiskt inte var ett genomgående hjärncellslöst IG-barn. Det var lite nära att jag kramade honom, som tack för att han inte dödade mig med sin multifunktionella laserminiräknare. Men det där skägget alltså...

Annars har jag mest ätit sushi och pluggat. Just nu gör jag alldeles för mycket på en gång. Det blir lätt så när jag hamnar framför datorn. Impulserna slår till som värsta viruset, fördubblas, tar över. Just nu målar jag naglarna och bläddrar frenetiskt i inredningsböcker för att hinna klart till morgondagens designdeadline, laddar iPods och kameror och svarar på mail, samtidigt som jag försöker sms:a mina medarbetare på redaktionen om offentliggörandet av det vinnande förslaget i Udda-Valet, ge pappa ett någorlunda vettigt svar på varför jag inte dammsög imorse och förklara att jag inte riktigt har tid att ta disken just nu. Tänker på att när nagellacket har torkat måste jag dammsuga, samtidigt som jag river ur nån gångbar outfit ur garderoben till fredagsgrillningen, duschar och eventuellt slutför det här inlägget.
Hela världen skriker på min uppmärksamhet. Mamma och pappa vill ha med mig till Trollhättan på PS-kurs, skolarbetet tar i enda från tårna, jag försöker desperat överrösta med isländska gitarriff, det är grupparbeten och samarbeten och experiment och sommarjobb, det är vinfest med grekiskt tema i Göteborg imorgon, men nej jag ska till Orust.
Och jag missar filmpremiärer och musikaler och operetter och solnedgångar som jag vill se dömycket, men pluggprioritering är obligatorisk och i det här livet blir man ju ingenting utan trestaviga kursbetyg. Gitarren blir arg när jag inte spelar på den och lillebror får panik när jag ockuperar datorn med essays och recencioner så att han inte kan spela Rune Escape och han uttrycker övertydligt att jag är dummast i hela världen. Hela tiden. Tack, jag vet.

Jag räknar mest ner och intalar mig själv att det inte är många skolveckor kvar. Den 13:e juni kan uppsatser och datorer och tidskrävande teknik med nätverksfel och funktionsproblem gå och lägga sig. Big time.

i've got sunshine in my veins

Idag är en sån dag då jag inte riktigt gillar det där som faller från skyn. Det där kalla blöta. Kunde det inte regna något annat istället? Typ Wayfarers och isglass?

Wednesday 13 May 2009

23:11

Det är snart natt. Då ska man tydligen sova. Jag vill inte sova. Har för mycket kärlek i hjärtat, för mycket sommar på näthinnan, för mycket musik och ord och inspiration i huvudet. Vem hittade på att man skulle sova på natten? Dummaste påhittet nånsin. Jag vill ta en kvällspromenad runt jorden. Nån som vill med?

skeppsholmen

Har spenderat största delen av dagen i Sinclairs datasal. Portfoliojobb as usual. Multimedia brukar vanligtvis vara ganska trist. Rätt segt att sitta och jobba med samma uppgift vecka ut och vecka in, i ett program som inte ens läraren förstår sig på. Extremt långa är lektionerna dessutom. Idag var de två timmarna och fyrtio minuterna däremot riktigt trevliga. Skolan hade köpt in nya fräscha high-tech hörlurar. (Tydligen hade dom legat där i skåpet ett bra tag, utan att någon informerat mig...) Spotify och nya hörlurar är en helt okej kombination. Nya hörlurar, The Hives, Sonjagon och Kings of Leon är en ännu bättre. I två timmar och fyrtio minuter satt jag och åt yoghurt och diggade döbra musik. Och fick massor gjort.

Efter middagen fick jag för mig att jag ville fiska. Jag fick en sådan fruktansvärd impuls-abstinens av genuint hederligt fiske att jag helt seriöst trodde att jag skulle drabbas av plötsligt medvetslöshet och panikångest om jag inte genast fick ge mig ut med spö och flytväst och kaffetermos. Ungefär. Så vi tog båten ut till Skeppsholmen, brorsan, syrran, pappa och jag. Jag fick ingen fisk. Jag fiskade inte ens. Men jag har spelat fingertopparna blodiga, som i Summer of 69, och njutit av sol och salt och äppelblom enda in i märgen. Fullkomligt lyckorus. Såhär såg våran kväll ut i bilder.