+

Sitter och lyssnar på Queen och Depeche Mode. Åker till Önafors om sådär trettio sekunder. Vinprovning, gitarrspel och pizza helgen lång är det som gäller.

leaving on a mayday

höstglöd

Långfrukost med scones och nybryggt kaffe i oktobersolens sista strålar. Drog med mig pappa, Chester och Sofia till Näverkärr. "Shine On You Crazy Diamond" och "Mother" på högsta volym i bilen. Frost och eldgula löv över ängarna. Svarta döda nässlor. Finns kanske ingen plats som är vackrare än Näverkärr på hösten.
Jag plåtade mest analogt. Och som alltid när den fotografiska delen av familjen Broman bestämmer sig för att dela sitt gemensamma intresse tar det sin tid. Idag närmare bestämt en och en halv timme att vandra den dryga kilometern runt stranden och kärret. Trots det tycker jag ändå inte att bilderna ger platserna någon egentlig rättvisa. Hur som helst. Fortsätter vädret att se ut såhär så får det gärna vara höst lite oftare.
Efter promenaden tinade vi upp frusna tår och händer med en het lunch på Thai och en snabbvisit på biblioteket. Lånade med mig nån tjeckisk psykos och George Orwell, läste viskande fransk skönlitteratur för Sofia mellan bokhyllorna. Bibliotek är underskattade.
Precis som höstmorgnar och frostängar.

descend the shades of night

Har sjungit Pink Floyd, Queen, Machine Head och Leonard Cohen hela dagen. Spelat aukustiska versioner av Comfortably Numb och Hallelujah, bakat tusentals kanelbullar med Malin och Matilda till "The Wall" på vinyl. Vandrat över rutten tång längs strandkanten i skymning 17:13. Just nu tittar jag mest på det här (bloggaren i fråga tillhör förmodligen en utav mina absolut favoritfotografer) och märker att bilderna SÄTTER AVTRYCK, får mig på riktigt att faktiskt KÄNNA. Otroligt skickligt.
Annars är ju Cartier Bresson (foto: bilden ovan) eller Irving Penn inte heller helt fel.

Till Matilda och Malin: Jag älskar er.

SEASONS B/W. ARCHIEVE

Svartvitt från hösten '08.

+

Såg Eternal Sunshine Of The Spotless Mind.
Gick över klipporna med horisontell frihet, tomhet, frustration i lungorna.
Ytspänning.
Tryckutjämning, vågmaskineri.
Pulsådern som en bomb i halsen.
Den här staden är lika död som mitt ekande hjärta.

*

Till frukost äter jag solljuset mellan persiennerna, vingliga ackord på vårt ostämda piano och nattfrosten på taken.

transmission

Tågresor, kaffe och Kajsa. Pumpasoppa, saffrancréme och högskolediskussioner i fint sällskap hos Louise. Geléhallon, nattvandringar och vidvinkliga neonutsikter ifrån Skansen Kronan. Långfrukost, regn och Joy Division på vinyl. Grafitti, vaniljte och akvariefiskar. Malin, thailunch och gitarrsnack. (Har en utvecklat fablesse för att uttrycka alla meningar enligt tre-ords-principen.)
Göteborg är underbart. Nu är det höstlov.

22

Idag: Analog filmframkallning och kanelbullefika med varm choklad på Einars med Malin och Matilda. Under eftermiddagen förbytte jag mitt missfärgade hår mot en höstig rödvinsaktig nyans. Annars har jag mest lagat ricottapasta, pluggat islam samt omkonstruerat gamla flugor till hårspännen. (Ni vet fluga, som i slips, inte insekten.) Imorgon: Fredag, religionsprov och risgrynsgröt. Sedan: Lov och festligheter i Göteborg. Min blogg är sämst. OCH - känner man för att dela med sig av sin absoluta favoritmusik i höstväg får man mer än gärna posta en kommentar. Eller två.
Over and out.

mo.ti.va.ti.on.

Gör ett lättat konstaterande när jag upptäcker att jag tagit mig igenom så gott som alla veckans djävulskap i form av filmiska redovisningar och halvstressat slutklipp, författande av dubbla historieuppgifter samt en romanalys plus kulturbloggande och fotoinlämningar. Och det är bara onsdag! Två filmanalyser, ett islam-prov och så den där förbannade novellfilmsproduktionen, sen tar jag höstlov. Smakar ganska bra. Inte för att jag har några egentliga planer på hur jag ska tillbringa denna efterlängtade vecka, men födelsedagsfiranden, kanelbullebak, bloggjobb, biobesök och kaffe i en filt på något av Avenyns kvällsöppna caféer känns som presumtiva tummen-upp-alternativ.

20

Dagen i en mer nyanserad version:
* Tidgiare här på bloggen omnämnda Louise ringer helt oanmält en grå regnvåt eftermiddag som denna och ger löften om inviter till födelsedagsfestligheter i Vasastan på fredag! Mitt solsken.
* Lyssnade på helsköna diskussioner om gitarrister och personliga relationer till Salem Al Fakir hela vägen Lysekil-Uddevalla på bussen imorse.
* Mamma lagar världens bästa mat.
* Jag lyckades kompensera mitt sockerberoende med att istället sätta i mig sju ljuvliga clementiner.
* Höstlovet är nära.
* Janni blev 18!
* Ingemar Hammarström är bäst.
* Olof Johansson också.
* Känner peppen inför morgondagens redovisning av skräckfilmen...!
* Och högtalarsystemet agerar fortfarande obstinat men vad gör det när man har en gitarr och dålig sångröst?

Morgonens författande av den terribla historieuppgiften fortlöper enligt prestationsmässiga dubbelmorala krav. Skriver några rader, för att sedan bota min rastlöshet på blogger eller facebook. Ihärdigheten själv. Jag har ungefär lika mycket inspiration till övers för spanska armador och brittiska religiösa 1600-talsideal som för eftermiddagens glädjedödande novellfilmsproduktion.
Har fortfarande inte lyckats få igång högtalarsystemet där hemma. Morgondagens möte kommer gå åt skogen med min dåliga planering. Och dagens lunch fick man pröjsa dyra pengar för. Allting går så otroligt strålande idag! Min blogg blir bara sämre och sämre. Mitt huvud är ett enda gigantiskt kaos av faktabaserade historiska sjöfartsbravader, APU-förvirring och mardrömmarsframkallande bevis på min usla ekonomi i form av Swedbanks kontoutdrag. När använde jag senast ett nytt uttryck här? När formulerade jag senast något som inte involverar studier, Spotify och kaffe?
Och sedan när, NÄR började tiden speedas upp, fast forwardas i trippel exponeringstid?!!?!?!!!!11 Hallå, i vilken hastighet är det tänkt att man ska leva egentligen? Jag menar, snart ska man väl börja sova snabbt också. Det var förresten min sista tanke innan jag somnade igår, "somna nu, fort! Klockan är mycket och annars får du sömnbrist!" Blodsockernivån på minus femtio dygnet runt. Fokus: Minus tvåhundratrettioen. Undrar om jag inte blivit lite närsynt också.
Någon som ska med och fika?

we make plans for better times but nothing's sure

Klockan är halv åtta och jag skriver uppsats, tjoho!

paradoxer

Fördubblade just min redan dubbelmorala inställning till det här med att skriva filmanalyser, genom att lägga till ännu en av mina favoriter till jämförelsen (!) På det har vi sedan, utöver skräckresencioner och brevskrivanden, ett fett religionsprov med muslim-tema på onsdag, ett ännu större historiaprov på alla världens någonsin exponerade revolutioner, samt en rad mindre uppgifter så som novellfilmsinspelningar, diagnostiska fotoprojekt, kommunaluppdrag och nationella prov i Svenska B. Eleonor Broman ogillar detta.
Nu: Teeee!

skrivkramp

Jag författar filmanalys av Anton Corbinjs mästerverk "Control". Det är lite som att skriva kärleksbrev. Man vet vad man vill säga och allt det där, formuleringarna har länge funnits arkiverade intui huvudet som bilder och dofter i väntan på att genomtänkt uttryckas vid rätt tillfälle, fram tills nu. Nu ska dom uttalas och konstrueras till offentliga dialoger. Jag tänker och tänker, skriver, tänker, raderar. Tänker om, tänker tillbaka, skriver igen. Men det är svårt. För hur jag än gör låter innehållet bara överdådigt och fejkfantastiskt. Jag skulle antingen i detalj kunna beskriva allting jag älskar med den här filmen, varje vinkel, scenbyte, närbild. Den genomtänkta illustreringen av varje karaktär, desperationen i undertonen, det underbara musikvalet, den utsökta kompositionen. Eller bara sammanfatta allting med en enda kort otvivelaktig mening, motsvarigheten till kärkelsbrevsrelaterade "Jag älskar dig".
Men hur analytiskt är det på en skala?

DEAR LOU/

Hon ser ut som en äkta sjökapten på den här bilden, men i verkligheten är hon en fräknig halvfransk skönhet med ett estetiskt och musikaliskt sinne som skulle räcka till en hel befolkning. Vi har umgåtts sen vi var sådär fem år gamla och har tillsammans fiskat fler krabbor, byggt större sandslott, druckit mer rooibos och repeatlyssnat Beatles och Franz Ferdinand mer än de allra flesta. Just nu spenderar hon större delen av sin tid på ett helflott hotell i norska Bergen. Hur som helst. Världens bästa Louise blev 20 år igår. Det firar vi med ett dunder-hurra!

autumn salute

Verkar som om den där förkylningen tog ut sin rätt till slut. Huvudvärk och halsont. Så idag är jag hemma med lillebror, äter clementiner och pepparkakor. Försöker få igång datorns högtalarsystem som verkar ha kraschat helt.
Har bokat biljetter till Kent i Lisebergshallen den 18:e mars. Sen blir det Noah and the Whale med Moa i november och förhoppningsvis hinner jag se Anna Ternheim på Pusterviksteatern helgen därpå. Fint!
Gårdagen i Vänersborg var mysig, precis som alla söndagar där. Malin kom och hälsade på med sin gitarr. Sen satt vi mest på fårfällarna under eken och spelade finstämt plock i höstsolen. Fotograferade, drack latte och hade lövkrig. När solen gick ner tog vi tåget hem igen.

önafors

Helgen i bilder.

jazz/kolasås

Njuter av glass med varm kolasås till tonerna av soft jazz på kusinernas Bang & Olufsen. Jag lovar er, den stereon är att dö för (!)
Jag och Sofia är barnvakter på Önafors. Det är underbart. När vi inte kastar freesbee med ungarna i trädgården, äter tacos i växthuset eller spelar saxofon i eftermiddagssolen dricker vi moccalatte, gapskrattar och spelar Wii. Eller tittar på Wall-E, sjunger, läser godnattsagor och äter lördagsgodis.
Snart höstlov. Har inte ens haft tid till att reflektera över vad jag ska göra med den där veckan. Stockholm? Danmark? Projektarbetsplanering? Halloweenparty? Jobba? Plugga? Plåta?
Slänger upp ett par bilder lite senare. Imorgon ska jag och Malin repa inför vårt kommande gig!

Sitter i en öde fotosal på Sinclair, fryser sönder. Historieplugg borde vara olagligt på en fredag. Ikväll blir det 18-celebrations för Janni i Henån. Marrängviss och födelsedagspresenter all night.
Första snön föll imorse. Lite tragikomiskt sådär, med tanke på att jag ofta vaknar upp på morgnarna och tror att det fortfarande är augusti... För att inte tänka på det hela i miljöaspekt, global H2O-synvinkel. Är detta ännu ett bevis på dramatiska klimatförändringar? Ska årstiderna, tids nog, förvrängas, förväxlas, sommar på vintern, höst på våren? För snö i början av oktober kan väl knappast vara normalt?
Jag har gjort en upptäckt: Facebook. Jag och Malin gick med, efter alltför många och frekventa klagomål från omvärlden om vår ihållande frånvaro på jättecommunityn. Rätt länge lyckades vi faktiskt hålla oss borta med konservativa motargument, tills igår, och tja, det var väl inte alls så spektakulärt som folk givit sken av. Kan i alla fall konstatera att det förmodligen är så långt ifrån bra poesi, läsvärd lyrik och genuin fotografi man kan komma. Ytligt om något. Då känns bloggar väldigt mycket mer tilltalande. Även om just det här inlägget inte äger något större litterärt djup.
Bilder från min och Sofias fikarunda i Uddevalla i tisdags. Framtidsplaner och pojkar diskuterades över kaffe på Lejas, Yerba och Espresso House. Bra skit.

berg och dalvana

this ugly town

gråa gator och tragik

Bilder från de senaste dagarna. Förutom att dokumentera trissen och de grå gatorna i Uddevalla går jag på redaktionsmöten, skriver krönikor och planerar filminspelningar. Försöker åtgärda det där dataviruset som så smidigt och lätt, helt utan den minsta vink till invit, smugit sig in i hårddisken. Bitit sig fast med huggtänder utan dess like. Det är slemmigt och segt, precis som vilket annat virus som helst. Hittills har utrotningen
gått sådär.
Fick en smärre chock här om dagen då SYV-konsulenten upplyste om högskola och universitet. Shit! Det är alltså sant som dom säger, att man tar studenten en gång? Jaså, jaha? Jag kommer alltså inte att leva mitt liv i Sinclairs mörkrum och datasalar för resten av mitt liv? Nehepp. Om några månader ska man visst bli vuxen på riktigt då. Ta körkort och studenten, göra högskoleprov och ta studielån. Visst. Men hur hade dom tänkt att jag skulle överleva framtiden utan alla övertrötta koffeinstinna onsdagslektioner, allas vår älskade film-Olle, mustasch-Dan, Eta, skolmatsalens alla underliga sammansättningar och kombinationer av veckans bissarra lunchmeny? Den underbara stämning som av alla hus i hela världen enbart förekommer i just detta. Sinclairandan. Det ofrånkomliga pianospelandet, emoluggarna, gitarrplockandet, de avundsvärda estettalangerna i form av gigantiska canvastavlor utanför teatersalen? När jag gick ur högstadiet trodde jag att jag skulle svimma av lycka. Tänkte tveklöst att studenten i all sin glamour, champagne och triumf måste innebära en minst dubbel befrielse. Den lyckligaste dagen i mitt liv. Herregud vilka fördomar man har. Jag kommer för fan gråta på studenten.