Sunday 22 March 2009

sundance kid

En sak är säker. Den här sommaren vill jag inte spendera framför en pizzaugn i ett svettigt kök med dryga arbetsgivare. Inte heller springandes fram och tillbaka mellan diskberg size Mount Everest, otrevliga turister och bordsskivor med intorkad måsskit på Havets Hus terrass.
Fick en idé för ett tag sedan. En idé som bygger på att jag har minst ett hyfsat välbetalt jobb, och som förmodligen också skulle kräva en hel del tid, men som ändå skulle ge maximal frihet under sommaren. Att frilansa som fotograf eller reporter för en trevlig mediebyrå är något jag velat göra rätt länge. Jobba på distans med enbart busskort, laptop och kamerautrustningen som tillgångar. Kanske även ett presskort. Jag tänker mig ett par krönikor i veckan, något större reportage, obegränsat med bilder... Faciliteter som bredband, transporter och telefonräkningar skulle mediebyrån i fråga naturligtvis få äran att stå för. Lönen skulle jag lägga på hyran för ett litet torp på östkusten, ett öde jävla ställe med sjötomt, brygga, utedusch och vedspis. Där skulle jag leva under de finaste veckorna i juli. Sitta på bryggan i skuggan av en gammal björk och recensera gårdagens spelning på Debaser eller Cirkus, och retuschera färska bilder för Rockfoto.

Intensivt skrivande skulle sedan varieras med akvarellmåleri, gitarrspel, cykelturer och Stockholmsbesök. Billiga kulturella grejer som konstutställningar, biblioteksvisiter, gratis-vernissager och strandpromenader. Jag kanske till och med skulle skriva en bok. Sen skulle jag leva på kanelbullar och mynta-te, och en och annan drink på krogen. Hah. Hur bra på en skala? Jag vet inte. Själv tycker jag att det är så bra att jag nästan hoppar lite grann i kontorsstolen. Att kombinera arbete med intresse liksom. Hard working meets priceless pleasure. Tjäna pengar och bidra med nåt vettigt, samtidigt som man kan njuta enligt alla nostalgiska sommarprinciper. Färsk potatis och sill som om tiden stått still. Nån som är på?

Så var det ju det där med finanskriser och arbetstillgångar... läste att en mängd företag i Göteborgsområdet minskat, eller till och med helt utraderat, antalet platser för sommarjobbssökande. Sånt känns ju lite jobbigt. Dåliga utsikter ser ju aldrig bra ut liksom. Jag vill bara inte tvingas uthärda ännu en tremånadersperiod i restaurangbranschen. Det är det absolut sista jag vill. Jag vill det så otroligt lite att jag till och med hellre skulle gå i skolan.
Nån som har några fina kontakter? Nån som är i behov av en fotograf, illustratör, skribent, gitarramatör, reporter, ekonomiansvarig i ett misslyckat UF-företag, tedrickande, inspirationshög inom loppet av två veckor 18-årig ung kvinna?

7 comments:

  1. du skulle passat finare än finast med ett sådant jobb! :)
    jag frågade rockfoto förra året om de hade sommarjobb, men de sa att det är få gånger de har det och att man måste vara 18. men du är ju snart 18 och jag tror att om man får ett jobb på rockfoto vill man inte lämna det.
    :)

    ReplyDelete
  2. Allright! Jag skickade faktiskt en ansökan till dom i januari, men dom har inte hört av sig. Funderar på att spamma dom med cv:n. Jag vill verkligen jobba där. Hur går det för dig förresten? Har du säkrat jobbet i Spanien? :D

    ReplyDelete
  3. Du vet vad du vill. Sjukt härlig bild av din sommar! galet bra idé!

    ReplyDelete
  4. Neh jag har inte hört något ännu..
    men jag håller fortfarande tummarna och hoppas för fullt på att jag hör något snart! :D

    ReplyDelete
  5. Det hoppas jag med, för din skull! Ah, jobba i Spanien hade inte varit fel liksom... Hade velat åka och hälsa på dig i Benidorm någon gång :D Eller heter det Benidorm?

    ReplyDelete
  6. Lät totalt ultimat. Det är ett sådant liv jag förställer mig vilja ha i framtiden. Det lär inte ske, men i alla fall. Man har så mycket drömmar, men har ingen aning om hur man ska uppfylla dem.

    Jag önskar kunna leva på mitt skrivande, det är min dröm. Bo vid kusten och skriva en krönika på ett café beläget precis vid stranden. Ha en fin lite mysig lägenhet nära centrum. Men jag tror mindre och mindre för varje dag som går att jag faktiskt kommer nå dit. Jag vet inte varför. Pessimisten inom mig blir större för varje år.

    ReplyDelete
  7. Eller hur, det är på något sätt den ouppnåeliga drömmen - att kunna leva på sitt intresse, att få göra det man tycker om och är bra på, och få cred för det. Tänk förresten om alla fick göra det dom var bra på - fatta hur elite världen hade varit! Man hade fått proffshjälp av intresserade människor vart man än vände sig. Skulle man köpa apelsiner på Ica skulle man kunna få en noggrann redogörelse av skalets tjocklek, smak och substans helt gratis, om man ville, bara för att personalen helt enkelt var hypade på apelsiner. (Eller mellanmjölk eller kravmärkta bananer or whatever...)
    Men varför ska det vara ouppnåeligt? Varför ska man egentligen nöja sig med skitjobb som ingen annan vill göra, och allra minst en själv, för att "klättra uppåt"? Vad är det som säger att man inte kan börja direkt, egentligen?

    Jag tror på fullaste allvar att du skulle kunna leva på ditt skrivande. Inte för att jag läst såååå hemskt mycket av dig, egentligen, men jag tror att du är begåvad. Du skriver om intressanta saker, och det som inte är så intressant, det lyckas du på något sätt göra intressant i alla fall. Det finns någon sorts humoristisk, sarkastisk underton liksom, ibland, som gör det hela väldigt kul. Det är en konst! Och du recenserar musik väldigt bra, väldigt träffande formuleringar vad gäller beskrivningarna. Så säg inte att det inte lär ske. Jag vill bli fotograf och kunna leva på det, men konkurrensen är stenhård och jag har ingen aning om jag kommer nå dit eller inte, men om man verkligen verkligen vill så går det. Man kan ju åtminstone försöka inbilla sig själv att det är så.
    Oj vad det blev långt.

    ReplyDelete