Tuesday 24 March 2009

en analog tisdagsskildring

Stumfilmsproduktionen är avslutad och jag och Malin kunde inte varit mer nöjda med resultatet med tanke på inspelningsomständigheterna. Som stolt VD i Little Big Fish kan jag även konstatera att strukturen inom mediebyrån går mot det bättre. CH är klar med kortfilmen som kommer att visas på konferensen i Fredrikstad i helgen. Sara ska skriva påverkansmatris och snacka med dansare. Layoutare till performanceaffischer och flyers är så gott som klara och jag har fixat med band till konserten den 8:e. Vi har numera det mesta helt under kontroll.

Efter morgonens redaktionsmöte blev det analog fotografering. Sjukt ovant att plåta utan någon som helst automatik. Gång på gång glömde man av att vrida fram filmen, och fortsatte glatt och ihärdigt att idiottrycka på avtryckaren för att höra det lilla pipet från autofokusen när skärpan är rätt. Inbillar jag mig att den här typen av fotografi ska vara utvecklande även för mitt digitala plåtande... Vi får se hur det går. Uppgiftens tema var "arkitektur". Efter en sväng längs gatorna och gränderna i Uddevalla kunde man konstatera att stadens "arkitektur" snarare borde definieras som något i stil med modern konst eller fallfärdighet. Åtminstone i de områden vi rörde oss kring. Sneda husgrunder och skeva väggar. Sprucken puts, rostiga balkonger, grafitti och trasigt tegel. Men även sådant har sin charm. Övningen var kul och jag kommer definitivt att köra mer svartvitt analogt i fortsättningen.
Eftermiddagen spenderades på Kochska tillsammans med Malin och André. Solsken, kladdkaka, diskussioner om världsproblem som sommarjobb, körkort och barnsoldater. Härligt.

Känner mig verkligen injicerad av vårvitaminer. Som om någon hemlighetsfullt lagt en brustablett med magiskt innehåll i mitt vattenglas i skolmatsalen. Plötsligt är livet inte längre så grått. Plötsligt upptäcker man sig själv pigg och vaken och glad på bussen. Pigg! Solen i ögonen, kvittrande fåglar. Efter sådär ett halvår i en mörk källare, vintersyndrom och zoombiebeteende är det lätt att ta vintern på allt för stort allvar. Efter ett tag orkar man inte längre uttala sin pessimism och allmänna agressioner angående årstiden, och accepterar helt enkelt situationen. På med jacka och kängor. Bort med alla förhoppningar om nederbördens frånvaro. Vantar, deppmusik och obligatoriskt tedrickande. Och så lever man, i någon sorts kollektiv isolation av stickade tröjor och pepparkakor, tills någon likt en tandfé oskyldigt släpper ner en brustablett i glaset. Och plötsligt inser man att det bästa på hela året ligger och väntar framför de Converse-beklädda fötterna. Hur bra?!

No comments:

Post a Comment