semmels

Hann aldrig uppdatera om gårdagen. Det blev i alla fall ett impulsivt semmelbak hemma hos Lisa tillsammans med Moa, Sofia, Rebecka och Fredrika. Chaite, gitarren, mascarponeglass och The Notebook. Ryan Gosling är ju inte helt fel. Supermysigt, trots att vi inte hann se hela filmen. And such nice ladies.

plateau

Härlig eftermiddag med härliga människor. Följde med Malin till Kulturskolan även denna fredag (har börjat bli en vana nu) och tjuvlyssnade när hon spelade fina aukustiska stycken från 1700-talet. Hade inte kön till gitarrundervisningen varit två år lång hade jag börjat direkt. Jag vill lära mig. Hur som helst. Vi drog tillbaka till skolan där Malin stod modell för ett fotoprojekt av Elin. Jag tog några smygbilder, trots förbud. Sen lunchade vi på Cactuz, suktade lotions och butter's på The Body Shop, sniffade mashmallow-balsam på Kicks, fixade biobiljetter och vandrade omkring på stan. Resten av kvällen spenderade vi i de röda fåtöljerna på Saga-bion med kameror och gitarrer och idrottskläder och alldeles för mycket mörk choklad. Fredagsmys på hög nivå. I Taket Lyser Stjärnorna såg vi. Den var fin och tragisk, men som alltid när man sett en film baserad på en litterär historia kan man egentligen bara konstatera att boken är bättre. Som alltid.

Efter biobesöket upptäckte jag att det var två minuter till min buss skulle rulla ut från terminalen. 120 sekunder. Jag sprang och sprang, men femton meter ifrån fordonet gasade chauffören och min chans till hemresa försvann i horisonten. Så det blev till att sitta kvar på iskalla Kampenhof i en timme, dock i gott sällskap av Malin, Janni och Matilda och Malins life-saver till mp3. Jag hostade mest, och så pratade vi om sommar och festivaler och musik och allt annat vi längtade till.

Imorgon drar vi som tidigare nämnt till Trollhättan och tauteringsmässan. Jag är mycket förväntansfull och hoppas på grymma bilder på muskulösa jätteaxlar och konstnärliga mönster och former. Innan dess ska vi besöka farmor och farfar. Dricka mycket kaffe och äta nybakta bullar. Sen blir det film kvällen lång.

vår?!?!?

Tillbaka på banan igen så att säga. Pratade nyss med Josefina, Uddevalla Kommuns demokratiutvecklare, stämde lite möten, smidde lite planer, diskuterade kommande events och idéer. Måste bara passa på, när jag ändå är igång, att säga att vi på Little Big Fish är jättetacksamma för att få samarbeta med en så ambitiös och trevlig tjej som Josefina. Verkligen, hon har kollen, drivkraften, idéerna, tålamodet... det är guld! Vem vet, vi hade ju precis lika gärna kunnat jobba för en torr oengagerad gubbe vars enda intresse var att tjäna pengar och utnyttja frivillig arbetskraft. Mindre kul.

Idag fick jag tillbaka mitt matteprov (det jag skrev när jag inte hade pluggat och hade feber). 2 poäng. Omprov. Istället kan jag glänsa med mitt MVG i Engelska B-kursen som nu är avslutad, vilket innebär sovmorgon även imorgon. Score.
Sen träffade jag Kajsa också, och det var ju inte igår precis. Vi satt i den soliga bussen och pratade ett tag. Hon hade köpt nya zuperznygga glasögon och mönstrat i Göteborg. Cool says I. Sen kom jag hem och mamma hade varit underbar och städat bort bombnedslaget i hallen och gjort blåbärssoppa. Just nu sitter jag mest och njuter, lyssnar på Young Folks med Peter, Björn & John och gör årets upptäckt - hallå folket, jag tror det är vååååååår!!! Ja, det är sant! Dagen började med ösregn och kilometerfeta gråa moln. Jag ville mest gå och dö när jag vaknade imorse. Men sen - tjoho rent ut sagt! Var nära att utropa ett riktigt vårskrik påväg hem ifrån bussen, bara för att det hade suttit så himla fint just där. Fast njae.
(Jag ska erkänna att jag har en tendens att intala mig själv att det är vår så fort solen visar sig, men man kan ju åtminstone låtsas...)

files

Efter ungefär tre timmar har jag nu lyckats kategorisera bilderna i mitt gigantiska fotoalbum. Äntligen! Ja, åtminstone en fjärdedel av dom i alla fall... Känner mig mest ganska nöjd och funderar på att starta upp en hemsida, enbart för fotografierna. CH visade mig en bra gratissajt. Kanske skulle satsa på den. Eller skaffa en punkt-se... Sjukt trött är jag som sagt. Ska gå och somna i ett bubblande skumbad.

störtskönt nonsens

Första dagen i skolan på nästan tre veckor. Jag är helt slut.
Var och tittade på treornas projektarbeten idag, såg bland annat filmen "Meningsfullt Nonsens" av tre killar ifrån Rörlig Bild. Störtskön film, som mest handlade om skate och tjusningen med sporten/livsstilen/tricken/blåmärkena, och egentligen livet i största allmänhet. Snyggt foto (åkningarna gav mig bara rysningar!), en del ganska avancerade klipp och säkert frutkansvärt mycket jobb bakom det hela. Helbra var den, och gjorde i alla fall min eftermiddag lite gladare.
På lördag ska jag, Malin och André till Trollhättan och besöka en tatueringsmässa. Jag tror att det kommer bli döden för mig. Antingen därför att jag kommer inse att det kanske inte är varken speciellt smart eller snyggt att sätta ett permanent motiv på huden som kommer finnas där som en fasthäftad post-it-lapp resten av livet, eller så kommer jag bli mer kär än vad jag redan blivit och komma hem med tusen nya idéer till kroppskonst i om möjligt ännu högre utsträckning. Ja. Sen ska vi hem till Malin och ta oss igenom åtminstone en del av våra filmlista. Den har hunnit bli rätt lång nu. Jag tror det blir en toppenhelg. Nu ska jag laga middag.

riktiga män luktar inte vanilj

Jag åker buss nästan dagligen. På bussen kan det hända många konstiga saker. Idag inträffade två värda att nämnas.
1. Västtrafik har äntligen insett att det är omöjligt att komprimera två olika linjer proppfyllda med morgontrötta resenärer. Nu slipper vi som lidit vecka ut och vecka in att byta till den överfulla 860:an, och kan istället lugnt sova vidare hela vägen till Kampenhof. Hurray!
2. En man klev på längs vägen, satte sig i sätet framför mig, sjönk ner i stolen och drog av sig mössan. En lukt som kändes som en ganska grov felmatchning om man tänker på vem den tillhörde, övertog den innan doftlösa bussen. Mannens hår var genomblött. Antagligen hade det inte hunnit torka efter morgonduschen innan han blev tvungen att rusa till bussen. Det luktade vanilj. Nej, det var en underdrift. Det stank vanilj. Sådär sliskigt supersött så att man mår illa. Sådär fejkat, Jennifer Lopez slash Paris Hilton, koncentrerat vaniljsocker upphöjt till nittiotvå.
Och där satt han framför mig, med sitt vaniljhår, under hela resan. Så fort han vred det minsta på huvudet fylldes den närmaste omgivningen återigen av den extrema sötheten. Jag spenderade nästan halva resan med att fundera över hur det kom sig att han luktade så. Jag kom fram till att han antingen måste vara en väldigt morgontrött person, och hade av misstag råkat ta sin flickväns/dotters/frus schampoo då han stod och halvsov i duschen. Eller också har Hugo Boss gjort en gigantisk flopp inom hygienbranschen. Eller så var han helt enkelt bara väldigt omanlig.

X

Sitter och fryser. Fryser och fryser. Och det är inte för att jag har feber, för det har jag inte, för nu är jag frisk. Så gott som i alla fall. Känns väldigt bra. Och samtidigt lite jobbigt. Öppnade mailboxen imorse och upptäckte 11 olästa meddelanden, fastän jag kollade mailen senast igårkväll. Tillbaka till verkligheten. Varför kommer du inte på mötet? Var är avtalen?! Du har blivit medlem i styrelsegruppen för mediebyrån, det är okej va? Vi måste fixa folk som plåtar och filmar i Tanum på fredag! Prövningar och omprov och föredrag... UF-mässan! Jag höll på att svimma av. Jag vill inte mötas av sånt klockan nio på morgonen! Jag har sovit till halv elva i nästan tre veckor, levt i isolation och tagit semester från plugg och tid och datum och verklighet. Jag har sovit bort en halv månad. Glömt hur det är att vara stressad. Och så blir jag överfallen av min e-post.

Sitter och skriver på psykologiuppsatsen. Det går inget vidare. Jag är väl inne på min sjätte version nu, men det ser ut som att även denna kommer sluta som föda åt papperskorgen. Det är inte det att jag har svårt för att skriva, snarare tvärt om. Jag skriver alltid för långa uppsatser, håller mig aldrig till det givna max-antalet för sidnumreringen. Jag har bara väldigt svårt att hålla mig till ämnet. Självklart ska den från början relativt roliga uppgiften kryddas med torra fakta och refereringar till uråldriga, milt uttryckt ointressanta, teoretiker och "behovshierarkier". Suck.
Uppgiften är en behovs- och känsloreflektion där man bland annat i en monolog diskussion ska formulera hur två olika personer är/blir, beroende på hur väl deras behov blir tillfredställda. Nu har jag suttit i två och en halv timme och skrivit en uppsats som inte alls stämmer överens med instruktionerna när jag läser igenom resultatet i efterhand. Jag är jättenöjd, men jag har ju knappt en siffra rätt. Istället för att använda Maslows och Reiss teorier blev detta något argt om mediasamhället, påverkan, överflöd och min egen tolkning av orsaken till varför krig uppstår... Eh, ja.

*happyface*

Vardagsmiraklen fortsätter att komma till mig. Nu finns det plötsligt en chans att vi får in våran dokumentär till tävlingen trots allt, yey! Heja ihärdigheten och G's minnesförlust.

tisdagsångest

Jag dör.
The Killers och Takida kommer till Hultsfred.
The Kooks, Division of Laura Lee och Håkan Hellström till Peace & Love.
Placebo till S!esta.
Depeche Mode till Arvika.

Det fattas bara att The Hives skulle komma till Way Out West, och Kent till Emmaboda. Då är mitt dilemma komplett. Om man ändå hade varit fanatisk för bara ett band... allt hade varit så mycket lättare.
Bild tagen en oförglömlig kväll i Strömstad, den oförglömliga sommaren 08.

ironi

Något smått fantastiskt inträffade just. En del hade förmodligen lagt sig ner och dött, eller kanske bara skrattat väldigt högt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig så jag sitter mest och suckar och skrattar för mig själv lite om vartannat.
Den omtalade dokumentärfilmen som jag och mina trogna medarbetare Malin och Annie kämpat med i sådär tre månader blev klar veckan innan sportlovet. På utsatt tid. Helt otroligt att vi hann faktiskt. Vi jobbade hårt på den där. Det började med att vi inte hade några som helst idéer. Sen hade vi plötsligt tusen idéer. Då fick vi välja. Vi valde att göra en film om kvinnor som bär slöja, med en underton som kan beskrivas som "alla har rätt att se ut som dom vill". Väldigt enkelt förklarat.

Processen började med att vi letade som galningar efter folk med slöja. Som student på en utav Sveriges största gymnasieskolor kan man lätt tro att slöja är ett ganska vanligt förekommande attribut. Det är det inte. Efter mycket sök och letande, telefonsamtal, mail, påhopp, fick vi i alla fall tag på två tjejer som var villiga att ställa upp på en intervju. Jag och Annie genomförde denna, tillsammans med Bohusläningens reporter André Erlandsson. Det var en rätt lyckad intervju. När vi kom tillbaka till skolan och skulle lyssna igenom bandet var ljudet kasst. Crap. Apdåligt. Vi kontaktade genast tjejerna och förklarade det pinsamma misstaget (våran lärare hade gett oss en mikrofon ur funktion) och bad att få göra om intervjun. Visst det gick bra, när den ena tjejen avslutat sin APU i mars, och när den andra kommit hem från sin vistelse i Afrika tre veckor senare...
Vi började om från scratch, bestämde oss efter ett antal veckor att hålla kvar vid temat utseendefixering/yttrandefrihet och påbörjade vår nya film. Jag ska inte säga att den varit helt problemfri den heller. Hur som helst.

Veckan före sportlovet - allt var klart. (Eftersom ängla-Malin klippte och klistrade ihop det hela när jag och Annie låg hemma och var sjuka och ganska ohjälpsamma.) Eftersom filmen var en del i projektet Angeläget, med temat "Mänskliga Rättigheter", skulle den naturligtvis skickas in till stor tävling med tillhörande jury, filmfestivaler och så vidare...
Idag kommer ett mail från vår eminenta lärare i Rörlig Bild som talar om att filmerna skickas in först idag. Dock saknar vår lärare alla våra avtal.
Alla avtal?
Saknar alla avtal?!
De filmer som saknar avtal kommer inte att skickas in till tävlingen. Och det här upptäcker vi kl. 22:14. Är det inte en riktigt fin liten surprise en måndagskväll som denna?
Okej, lite skit samma är det ju egentligen. Tävlingen är ju inte avgörande för betygen, eller filmen i sig för den delen heller. Men lite surt känns det. Vi jobbade våra ass off för att bli klara i tid, för att kunna skicka in vårat livsverk och spika framtida regissörkarriären. Typ. Inte... Och så sumpar vi allt för några jävla avtal, som ligger klara och påskrivna, som vår lärare i fråga aldrig nånsin nämnt att vi ska skicka in.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Hade våran lärare bara varit lite mindre tidsoptimistisk och skickat ut det här mailet i alla fall en dag tidigare hade det inte varit några problem. Fruktansvärt ironiskt är det ju i alla fall.

herr L.

"It may be winter outside, but in my heart it's spring..."

Superklyschigt och skitfult, citatet är dessutom taget från en urdålig jullåt, men vad gör det? Stämmer gör det i alla fall. Fortsätter termometern att visa på minussida vet jag däremot inte hur länge det dröjer innan my heart tynar bort helt. Om jag verkligen försöker kanske jag kan smälta bort den sista snön med min feber...

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. Har spelat Beatles halva morgonen och visuellt inspekterat utdöda hippie-ikoner. Peace and love-times. Mina inre krafter verkar ha något slags John Lennon-tema. Därav bilden.

Förkylningens bitterhet börjar nå gränsen nu. Känner mig verkligen apatisk. Häller i mig litervis av te och blåbärssoppa, klagar över allt och gör ingenting vettigt. Huvudvärken vill ju aldrig ge med sig heller. Då är det smått omöjligt att ens tänka tanken att göra något vettigt. Den är där den är, där den har varit i sådär två veckor. Sitter som en tving över pannbenet. Yrsel. Känslan skulle kunna jämföras med en fjorton dagars baksmälla. Hur låter det?

sickness & Oscarfail

Jag hatar att vara sjuk. Visst, vem är så dum att man inte gör det? Men i alla fall. Jag verkligen hatar det. Lite hosta och allmän sunkighet kan man ju stå ut med ett par dagar, men i flertalet veckor? Jag blir så stressad. Apstressad, och helt inkapabel till att uträtta viktigheter eller bidra med någon som helst effort. Och sjukt dåligt samvete får jag när jag vet att jag behövs på andra ställen, missar väsentliga möten och inlämningar och allmänt livsviktig information. UH!
Inatt drömde jag att min mentor bröt sig in i vårt hus, mitt i natten. Han var så djävulskt förbannad på mig för att jag varit sjuk veckan innan sportlovet, och på något konstigt sätt visste han redan på söndagsnatten att jag inte skulle komma till skolan på måndagen. Det blev tydligen för mycket för honom. Det var inte kul. Inte alls. Oj vad han var arg. Sedan drömde jag om skidbackar igen. Fattar inte vad det är med dessa backar. Jag cyklade ner för en oändligt lång skidbacke, och till min stora förvåning var denna upptäckt en alldeles förtjusande fartfylld sport. Incredible rentav.

Gårkvällen var lite smått misslyckad. Hela dagen gick jag omkring och funderade över huruvida jag skulle orka sitta uppe till 00:00 för att se invigningen av Oscarsgalan. När klockan var 22:00 bestämde jag mig för att se den, och i väntan på tiden konverserade jag på msn. Efter 23-tiden började det bli brist på socialiteten, men Peter var hygglig och höll mig vaken enda till 23:54. Han tyckte att jag skulle krya på mig också. Väldigt fint. Efter det hade jag fem minuter på mig att fixa te och bänka mig i soffan. På med tv:n, och ett ytterst stumt raseriutbrott (för att inte väcka den sovande delen av familjen) utbryter. Jaha, då är det röda mattan fram till 02:40, sen börjar själva galan. Jaha, här har jag suttit och hållit mig vaken för Hugh Jackman och David Fincher och Kate Blanchett och hela filmstjärneeliten, med nattlig support från vänliga msn-voluntärer. Och så börjar inte härligheten förrän 02:40!
Jag stängde av tv:n och somnade.

envishet är tidlöst, så att säga.

Lite surt att Oscarsgalan invigs kl. 00:00 ikväll. Ursäkta mig, men jag sover allt som oftast vid den tiden på dygnet. Varför ska det största filmevenemanget i, typ världen, visas på typ sämsta sändningstid?! Nog för att Hollywood-befolkningen inte lär bry sig så mycket om vad vi nordbor tycker och tänker, men jag tror inte att jag är helt ensam på den här punkten. Nejdå, mitt i natten ska det va! Man kan ju undra liksom...
Okej att dom lever efter en helt annan dygnsrytm, har andra siffror på sina väckarklockor osv, men dom kan väl kompromissa i alla fall lite? Typ, låtit galan börja två timmar tidigare, eller kl 05:00, istället för 00:00? Då hade jag ju i alla fall kunnat äta frukost med Hugh Jackman. Och det är ju inte helt fel.

En missnöjd min kan ju alltid komplettera det här tråkiga inlägget.

skräckhuset

Jag var på sjukhuset. Pappa tvingade dit mig. För jag går inte dit frivilligt precis. Jag hatar sjukhus, dom gör mig yr och nervös. Därav den ganska självklara rubriken. Sjukhuslukten är som panikgift, jag blir smått livrädd. Jag tycker inte om när dom tar mitt blod, stoppar ner pinnar och långa stickor i halsen. När dom frågar och undrar fast dom egentligen inte bryr sig. Hur vet man att man blir omhändertagen rätt? Hur vet man att dom inte gör fel, att dom inte skadar, blandar ihop proven? Morfin, istället för penecillin?

Den här gången slapp jag i alla fall slapp blopdprovet. Men halsprov skulle dom ha, bakterierna på en sticka. Det fick dom. Det gick jättesnabbt och dom sa att det var värst vad jag var tålig, ja till och med duktig. Så sa dom till en sjuttonåring med sjukhusskräck.
Sen fick jag vänta länge länge i ett rum. Provet skulle odlas. Till slut kom en lång man som hette Mustafa ut, och frågade varför jag hade ont i magen. Inte lägligt. Inte bra. Han pratade inte bara extremt dålig svenska och sumpade sin chans till proffsigt första intryck, han hette Mustafa också, och hade blandat ihop mig med någon annan patient, och trodde att jag hade ont i magen. Det lilla hopp jag hade om att få en någorlunda normal läkarundersökning för en gångs skull dog. Pang.
När han insåg att han kommit fel blev han genast väldigt generad, bad om ursäkt och sprang ut igen. Jag hoppas han kände sig riktigt dålig. Till slut kom han tillbaka, hälsade och presenterade sig ännu en gång som Mustafa (?) och kunde enligt provresultatet och till min stora lättnad konstatera att jag inte led av halsfluss. Tada!

Nu är jag i alla fall hemma igen. Precis lika förkyld som innan. På nedervåningen sjungs Lykke Li och Freddie Mercury för fulla halsar av Sofia och Lisa samtidigt det bakas hallonmuffins och dansas i köket. Jag sitter på övervåningen med mitt honungsvatten och min huvudvärk. Och min förkylning som aldrig nånsin ger sig.

vinterdilemman

Det är sol och plusgrader. Snön smälter och det droppar från taken och det känns nästan nästan som vår. Jag sitter inomhus, bloggar, dricker kaffe och skriver på min psykologiuppgift som aldrig nånsin verkar bli klar. Jag missade våren förra året. Var sjuk hela påsklovet och ytterligare några veckor efter det, och när jag blev frisk och gick ut igen, ja då var det plötsligt vår. Helt utan förvarning kom den, bara sådär. Som vanligt med andra ord.

Jag är fortfarande inte frisk. Mår inte ett dugg bättre, bortsett från att febern har lagt sig. Jag dricker te, juice, vatten och kaffe. Vattenkokaren kommer snart att krackelera. Äter yoghurt och soppa. Helt ofantligt tråkigt.

Jag gjorde en budget och en upptäckt igår. Jag kommer inte kunna fika en enda gång under mars månad om jag ska ha råd med allt jag vill göra. Jag kommer få ta med mig termos och hembakat när dom andra ska till Espresso House eller Lejas. (Nog för att det ofta är jag som prackar på och lurar i dom andra att dom visst är kaffesugna, men dom hänger allt som oftast med i alla fall.) Tatuering och konserter och födelsedagar och Italien och P&L. Och Rhodos och Danmark och biobesök och inget jobb. Och fritidskortet som går ut nästa helg. Då är det tur att det finns gratisnöjen. Som YouTube och Spotify och (o)laglig fildelning och Oscarsgalan och gitarrspel och kameror. Och ljudet av popcorn.

Det blir ingen skola för mig imorgon. Inte med mina förkylningssyndrom. En legitimerad läkare hade kanske hellre använt "symptom" men syndrom känns lite mer allvarligt. Som en nästintill obotlig sjukdom. Inte för att det är något jag skulle vilja dras med, men ett kul ord är det ju åtminstone. Man får vara glad för det lilla. Ha kul när man kan. Som att använda fel ord i fel sammanhang. Det där var i och för sig inte det bästa exemplet på det. Hur som helst.

Jag saknar sommaren. Gladiatorsandalerna som aldrig blev mina. Konserterna jag missade, inte hade råd eller tid för, grillkvällarna på ständerna, det ihållande missbruket av italiensk glass och de sena nätterna. Jag till och med saknar de obekväma arbetstiderna, skoskaven och svetten på jobbet. Jag skulle med glädje springa runt och svettas på restaurangen igen om det bara blev sommar en stund. För nu är det uppenbart att den svenska befolkningen utrotningshotas av årstidsabstinens.

i en dröm

Jag drömde om en indian. Han såg ut precis sådär som folk i allmänhet tror att indianer ser ut. Långt mörkt hår, smala mörka ögon, nougatfärgad hud. Jag träffade honom på bussen. Han satt i sätet framför mig och under hela färden steg små lila rökpuffar upp över den luggslitna stolsryggen. Det tog mig en lång stund att förstå vad han höll på med. Först trodde jag att han kokade kaffe, men det luktade ju inte som kaffe. Sedan förstod jag att han måste röka färgade cigaretter, men det luktade inte tobak heller. Då vände han sig om och sa, som om han läst mina tankar, att han gjorde ett experiment, skulle göra en innovation i tomteblossbranschen. Jaha, tänkte jag, intressant.

Vi steg av på samma hållplats vid Amazonasfloden. Han tog mig i handen och sa att han hade ett nytt tv-spel i hans lägenhet inte så långt därifrån. Vi vandrade över hala svarta stenar, passerade vattenfall och lianer och hamnade slutligen i någon sorts trähus. Inuti fanns det snö. Istappar hängde i taket, vibrerade av rytmiska trumslag från övervåningen.
Vi klättrade uppför en lång skidbacke och kom in i hans rum. Trumslagen avtog och ersattes istället av bubblande läten ifrån ett kylskåp. Indianen förklarade att det var där han förvarade sina experiment. Jag nickade så artigt och log. Han var smärtsamt vacker.

Sedan lärde han mig att tillverka giftpilar, och allt om pannkakssmet. Jag var mäkta imponerad över hans kunskaper, hans sätt att kommunicera. Han liksom sjöng och talade på samma gång. Plötsligt började huset att skaka. Det skakade och skakade och kylskåpsdörren flög upp och experimenten gick i golvet. Lila rök fyllde rummet, tomtebloss och heroin. Han skrek att jag missade bussen. Han gav mig ett av de tusentals tomteblossen och rusade med mig ner för trappan. Jag sprang efter i ultra-rapid, hörde istapparna falla från taket och krossas mot golvet. Ett fruktansvärt dån utlöstes och trumhinnorna nästan sprack. Jag sprang och sprang omkring i trähuset, letade och sökte men indianen verkade blivit ett med röken och isen.
Jag vaknade av dånet från snöplogen på gatan utanför och ville bara somna om, för indianen var fortfarande spårlöst försvunnen.

framsteg och ljudet av popcorn

Jag måste säga att jag är ganska imponerad. Jag har på väldigt kort tid fått väldigt många kommentarer angående min blogg, både här och via Bilddagboken eller msn. Sånt tycker jag är jättekul. Enligt min kostnadsfria statistikkoll har även antalet läsare ökat marginellt. Idag till exempel, har 21 unika individer besökt min blogg. 21 personer halkade in här, antingen av en olyckshändelse eller för att det kanske fanns ett litet litet intresse nånstans. Som sagt, jättekul, men jag måste ändå säga att antalet besökare egentligen inte har någon betydelse. Jag började offentliggöra mina bilder och förvirrade spekulationer i en förhoppning om att kunna inspirera andra, väcka åsikter kring sådant som jag tycker är relevant eller bara är värt att uppmärksamma. För att få ut lite frustration eller uttrycka någon sorts odefinierbar mening. Jag är glad om jag lyckas inspirera en enda liten människa, någon enda gång med det jag gör. Då är jag nöjd. Självklart startade jag också den här bloggen för att få provocera och vara allmänt jävlig i vissa sammanhang. Vem behöver inte det någon gång ibland? Nog för att mina riktigt jävliga opinions inte har uppenbarat sig här än, men det kommer.

Nu ska jag ner och mysa med min familj. Lillebrows födelsedags som sagt. Varm choklad och popcorn känns ganska lockande, även om jag inte kan äta popcorn eftersom min hals inte tillåter det ännu. Men man kan nästan poppa dom för att få höra ljudet. Jag står alltid och lyssnar vid microvågsugnen för att få höra när majskornen exploderar och förvandlas till fluffiga bollar. Antar att det är sånt man kallar billigt fredagsnöje. För er andra som uppskattar lite mer kvalitativa ljud och oljud finns ju såklart Spotify.

lilla ego

"Jag har skuggat dig i kylan

En hel dag

För att lämna tillbaks

Den undanflykt som jag stal
Den här känslan som jag har är inte min

Den blev kvar, är den din?

Den smakar som Du..."

birthdays

Idag fyller min lillebror år. Tolv hela år. Dagen började i vanlig ordning med en morgontrött halvfalsk födelsedagssång, en lite extra fin födelsedagsfrukost och presentöppning. Min bror fick en splitterny bronsfärgad cykel, som han glatt cyklade omkring på genom köket och vardagsrummet, utan någon som helst tanke på omgivningen och ömtåliga föremål. På ett smått otroligt sätt lyckades han i alla fall parera allt värdefullt och krossbart, trots alldeles för långa armar och ben som mest flyger omkring överallt. Det är ett under att han inte orsakar större incidenter än vad han faktiskt gör med tanke på den bristande kroppskontrollen...

Jag är egentligen inte mycket för födelsedagar. Mest ogillar jag mina egna. Det här med att släkt och annat folk som aldrig nånsin annars tar sig tid att ses ska komma och hälsa på, förväntar sig spektakulära middagar och efterrätter. Det här med att dom överlämnar fina presenter och pussas och kramas känns så oäkta. Som om fina omslagspapper och gratulationskort liksom skulle ursäkta den annars nästintill konstanta frånvaron. Jag kanske är ensam om att inte tycka överdrivet mycket om att få presenter och äta tårta, men födelsedagar har en tendens att bli lite väl krystade.

Sofia och jag har bakat världshistoriens äpplekaka. Den är nästan femton cm hög och doftar kanel och ser allmänt underbar ut. Jag älskar äpplekaka. Kanel älskar jag ännu mer. Jag älskar mat och smaksensationer över huvudtaget. Men den här dagen är inte riktigt min. Idag har min hals gjort revolt och tillåter mig inte att svälja sådant som inte är i flytande form. Sconesen imorse skulle kunna jämföras med att käka taggtråd. Så, på min lillebrors tolvårsdag kommer jag att dricka te och äta soppa, och se på när familjemedlemmar och släktingar girigt vräker i sig min fina äpplekaka.

Gitarrspel med min söta kusin och hennes vithåriga troll (?)

om i-landsproblem

Ibland kan jag bli rätt arg på mig själv. Oftast händer det i samband med att jag antingen glömt av något jag absolut inte fick glömma, eller att jag felprioriterat någonting ganska relevant. Men något som kan göra mig riktigt förvirrad, eller snarare ge mig insikt, är när jag kommer på mig själv med olika saker. Som till exempel att sitta i en stor fet soffa, inbäddad i en varm filt. Plötsligt är filmen slut och man blir tvungen att byta kanal för att undgå reklamen. (Jag tillhör för övrigt en av alla de som obstinat envisas med att byta kanal så fort Vanish, Finish, Libresse eller annan IQ-befriad skit ljuder i högtalarna). I samma stund som du ska byta till en icke-kommersiell kanal inser du att fjärrkontrollen ligger på andra sidan soffbordet, vilket kräver att du frigör dig från filtar och dylikt för att komma i kontakt med verktyget, och man tänker "suck och stöööön". Ja, ibland kan den här kraftansträngningen kännas så pass krävande att man faktiskt genomlider reklampauserna för att man helt enkelt inte orkar röra på fläsket. Ett annat exempel är när mobilen håller på att ladda ur, och man inser att laddaren ligger på övervåningen.... När "den goda" yoghurten är slut och man tvingas äta filmjölk istället. När man missat bussen och tvingas promenera hela 500 meter till nästa busskur... Sådana småsaker kan verkligen vara sjukt irriterande, samtidigt som jag blir mörkrädd när jag inser vilka minimala problem man egentligen har. Shit, jag blir tvungen att höra introt till "nya Finish-Powerball", my god jag fick inte min favoritfrukost... Åh nej, fyra minuter av extra frisk luft!

Seriously nu världen, mänskligheten, vi bortskämda jävlar i västvärlden. Vi som sitter här med våra laptops, vi som har koll på trender och aktiekurser, som har fulla kylskåp och lever Svenssonliv med fina bilar och husdjur och fritidshus. Vi har inga problem. Och skulle vi trots allt ha det, så är de problemen minimala jämfört med många andras. Jag kan känna mig jävligt pretto när jag klagar över skitsaker. Jag kan bli besviken på mig själv över att jag inte tänker längre. Föreställ dig de som får leva i en ständigt pågående konflikt, ljudet av bomber som sprängs, korrupta makthavare, helsjuka ledarorganisationer, vetskapen om att man aldrig nånsin går säker. Skräcken i ögonen. Barnen som växer upp i Afghanistan, i Israel, de som ärver forna krig, som hjärntvättas och övertygas om vem som är fienden och lär sig hantera en k-pist innan de kan cykla. Dom har problem.
Vi i västvärlden är så jävla bra på att gnälla, klaga på småsaker. Och visst kan det vara saker som kan kännas lite jobbiga, frustrerande, sånt som svider och skaver, men om vi sätter våra vardagsdilemman i ett lite mer realistiskt perspektiv, så kommer vi snart att upptäcka hur fantastiskt bra vi har det. De här människorna har ju dragits med krig och elände i 2000 år! Och vi påstår att vi är frustrerade?!

Bekvämligheter, trådlöshet, automatik, roomservice, gratistjänster, utbildning, vård, försvar, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter... All there, twentyfourseven. På ett sätt kan man ju hävda att många av de Europeiska samhällena är jävligt lyckade idag. Att det ligger en hel del slit och möda bakom den standard vi har, som vi kan vara stolta över. Men vi förlorar oss i stoltheten, förvrider den till någonting annat och slutar i något sorts aldrig-nöjd-tillstånd. Vi är verkligen värdelösa på att vara glada över det vi har. Men förstora upp en massa bagateller, små felaktiga engångsföreteelser och marginella snedsteg, det är vi snart världsmästare på. Big time.

Jag är övertygad om att det är såhär det ligger till: vi påverkas, vare sig vi vill eller inte, utav den miljö vi lever i. Umgås vi med människor som tenderar att klaga på saker och ting, som anser att ingenting är gott nog och som enbart ägnar uppmärksamhet åt sådant som rör de själva, ja då blir vi självmartyrer. Växer man upp i ett samhälle där folk dagligen riskerar att skadas eller till och med dö, där våldtäkter, förnedring, hedersmord och folkuppror tillhör normen, ja då kanske man inte funderar lika mycket över huruvida man ska orka sträcka sig efter fjärrkontrollen, eller genomlida reklampausen.

freaking fucking fever

Så har min sugrörshals fått en sjuk vän. Feber kallas den.

förkylning och wrestling

Idag skulle jag skridit omkring på Fotomässan i Göteborg. Inspirerats av Svegies främsta fotografer, fått en inblick i branschen och Fotohögskolan. Istället vaknade jag och insåg att jag dragit på mig ännnu en förkylning efter dryga två veckor av feber och isolation. Min hals transformerades under gårdagen på något mystiskt sätt till ett sugrör. Jag som i princip var frisk?! Jag kan inte andas normalt. Smått irriterande. Antar att det återigen blir att konvertera till sova-läsa-te-sova-näsdroppar-halstabletter-värktabletter-andan. Det planerade biobesöket med Janni och Malin i Uddevalla blir antagligen inte av i mitt tillstånd. Jag är så sjukt trött på att behöva ställa in allt på grund av den här jävla förkylningen.

Gårdagen i Göteborg var i alla fall mycket lyckad. Verkligen fin. Stundtals var den rentav episk. Jag fick mina utlovade bilder på finaste kärleksparet på denna planet, KG och Mc. (Eller Anna och Christoffer som de egentligen heter). Vi fikade på Ljungans och Espresso House, jag fick träffa den, från min systers sida, omtalade Joel. Han verkade vara en helt-okej-nice-guy med sunda intressen då han är både gitarrist och fotograf.

Efter en halvspartansk photoshoot vid Kopparmärra/Centralen promenerade jag, Sofia och Joel bort mot Biopalatset för att se den omtalade The Wrestler. Den "fantastiska" huvudrollsinnehavaren Mickey Rourke, som tillägnats hedersomnämningar och märkvärdiga nomineringar inom filmkonstens värld, var till min stora förvåning inte alls så fantastisk som man fått höra. Och filmen, som skulle vara så vacker, tragisk och speciell saknade till min ännu större besvikelse helt mening. Mitt i filmen blev allt svart och ljusen tändes igen. Jaha? Var den slut nu? Och Bruce Springsteens stämma, som enligt rescensionerna skulle upphöja hela härligheten till skyarna, uppenbarade sig inte förrän i eftertexterna. Kändes ju inte riktigt motiverat. Dock kan jag inte förneka att slutscenen var mäktig, och att man stundtals dog lite i den röda salongen när Randy gång på gång misslyckades med att få tillbaka sin dotter. Ingen rekomendation kanske, jag tror att Darrren Aronofsky gjort bättre filmer.

Hemresan blev smått euforisk/sentimental då vi oavsiktligt gjorde ett djupdyk i livets fenomen. Kanske lite för djupt med tanke på hur lite mat vi ätit och hur sent på dygnet det faktiskt var. Mycket kaffe, iskalla promenader, fina citat och trevliga förälskade människor. En helt okej torsdagskväll.

have you passed through this night

This great evil - where's is come from?
How'd it steal into the world?
What seed, what root did it grow from?
Who's doing this?
Who's killing us, robbing us of life and light, mocking us with the sight of what we mighta known?
Does our ruin benefit the earth, aid the grass to grow and the sun to shine?
Is this darkness in you, too?
Have you passed thorugh this night?

- Explosions In The Sky

kyla och second hand

Trots att dagen inleddes med en viss pessimism angående det svenska vintervädret var mitt dåliga humör senare under eftermiddagen som bortblåst. Och tur var väl det. Jag och Sofia tog oss en iskall fartfylld promenad med Chester (läs: fyrbent hanhund, stundtals av mer monsterlik karaktär). Förstår verkligen inte hur den idioten tänker när han står med en pinne i munnen, isflak och vatten upp till magen och tror att vi ska vada ut i havet, hämta träbiten och kasta ut den mot ännu djupare vatten. Kom igen när det blir sommar, möjligtvis.

Efter promenaden var det meningen att vi skulle fortsätta ner mot stan för en second-hand tur med Moa. Dock blev vi tvugna att mellanlanda hemma i hallen innan vi begav oss då mina tår frusit sönder. (Hade inte på mig mina vackra snowboots denna dag) Väl inne på Arken, som inte precis är fylld med Marc Jacobs eller dekadenta Louis Vuitton á la 1930, utan där utbudet snarare består av fult porslin från 60-talet och gamla broderade dukar. Hur som helst var det kul att titta lite. Jag hittade faktiskt en beige arméjacka i uniformsmodell, lite Charlotte Gainsbourg-inspirerad. Tjusiga guldknappar, fina beslag, i rätt storlek och allt. Den stora besvikelsen nådde mig dock när jag upptäckte att härligheten kom ifrån trendmetropolen Gina Tricot. Jag tvekade en lång stund, men intalade mig sedan att etiketten alltid går att ta bort, och jackan blev min för sextio spänn. Jag och Moa var lyckliga över våra finfina fynd, och Sofia fick vara lycklig över att hon nu skulle få, om än möjligt, ännu mer välklädda vänninor.
Stadsvandringen slutade hemma i familjen Bromans kök där det ännu en gång serverade te. (Förvånas inte om jag någon gång i min ålderdom skulle dö av teförgiftning. Man vet ju aldrig hur ett par liter om dagen under en livstid faktiskt påverkar kroppen...) Till det bakade vi någon sorts improviserad kladdkaka utan kakao, som vi istället ersatte med mandelmassa och vit choklad. En helt-okej-god kaka kan jag lova. Tillsammans med The Tracey Fragments. Komplicerad, gripande och tragisk film. Mycket intressant bildspråk. Efter det gav sig Moa hem och jag och Sofia fortsatte på egen hand med Atonement. Sjukt fint foto, precis som i Pride and Prejudice.

Inför morgondagen äro inga planer ännu smidda. Det blir förmodligen plugg och planering om inget roligare dyker upp. På torsdag blir det Gothenburgo med Moa, Fia, MC, KG, Joel och William. Inte hundra att vi kommer kunna ses allihopa, men vi håller tummarna för det. Jag ska äntligen få ta mina romantiska bilder till fotouppgiften, tada! Det blir visserligen inga studiobilder, men det gör inte så mycket. Studio är ganska överskattat enligt mig. Är ljuset däremot dåligt vet jag inte vad jag gör...
I Göteborg har vi för övrigt tänkt se The Wrestler och dricka en väldans massa kaffe. Sofia är nämligen skyldig hela gänget, utom möjligtvis William, x antal lattar och espressos... Marvellous.

februariallergi

Orkar verkligen inte med den här skitvintern mer. Jag blir helt seriöst deprimerad. Snö och kyla och stora skor och tjocka jackor. Det är inte så det ska vara. Vem röstar för att lägga ner vintern helt och hållet? Vem skulle förlora på ett par månader utan minusgrader, lager på lager, nariga händer och upprepade tvångsinvesteringar i dyrt take-away-kaffe på Espresso House, för att överhuvudtaget hålla värmen? Möjligtvis Espresso House då, med tanke på hur mycket jag gynnat deras kundkrets under vintern. Men vem bryr sig egentligen om Espresso House? Vem bryr sig om vintern? Vem vill uppleva den här skitsäsongen gång på gång, varje år? Hur kan vi fortfarande leva kvar i det här klimatet? Jag hade flyttat för länge sen, om det varit ett alternativ. Nu är det inte det. Därför får man stå ut med is och hagel, halkbanor till trottoarer, vinterkräksjuka, julhysteri, mörker och obalans.
Jag har massor att ta igen under lovet. Det är min eskapisms och mitt eget fel. Jag har egentligen apmycket att göra, som dessutom är ganska mycket mer relevant än att sitta och skriva sura blogginlägg och göra desperata heldåliga försök till att få den svenska befolkningen att konvertera till sommarklimat. Jag borde egentligen vara stressad. Irriterad, men samtidigt strukturerad, planerad och målinriktad. Trots att deadlines, uppgifter, sommarjobb och projekt står mig upp i halsen och tar ut all min lediga tid så känner jag något helt annat. Rastlöshet. En obeskrivlig omåttlig gigantisk rastlöshet vars existens blivit alltmer påtaglig. Och den känslan dödar mig.

ca plane por moi

Gårdagen var mycket lyckad. Jag och Sofia ägnade hela förmiddagen åt pepp inför kvällen med musik som jag aldrig trodde jag skulle upptäcka mig själv med att lyssna på. Men förvånande nog. Det var så ovant och konstigt att denna extraordinarity nästan är värd den fasansfulla bokstavskombinationen "OMG". Hur som helst. Vi läste franska bloggar, dansade till Edit Piaf, Jaques Brel, Stereo Total och Plastic Bertrand. Den där Edit alltså. Powerballadernas drottning. Mäktigheternas mäkt - jag säger bara Non je ne regrette rien. Hade min nästintill antika mobiltelefon varit lite mindre antik och erbjudit lite mer än polyfoniska tonarter, eller kanske till och med funktionerat normalt, hade jag definitivt vaknat upp till den här melodin varje morgon.

Kvällen fortsatte i fransk anda i Moas lägenhet. Vi drack te, bakade baguetter med underbart vitlökssmör, såg fina filmer och hällde i oss lite för stora glass-med-chokladsås-banan-kanel-och-strössel-berg. Amelie de Montmarte måste vara en av de finaste filmerna jag sett. Den otroligt detaljerade historien, som skildras genom ett bildspråk som är rätt fantastiskt, är verkligen värd en kväll. Annars kan man nästan se den bara för att få njuta av Audrey Tautous skönhet och det helsköna språket.

Att arrangera en större, mer coctailinspirerad french night, var också på tal. Det spekulerades bland annat i vilka kända franska profiler vi skulle kunna bjuda in, men på grund av bristande kontakter var den ende vi i det stundande ögonblicket kunde komma på en ung herre vid namn "Emiljong", bosatt i utkanten av Paris. Får man inte tag i de mest kända kan man ju alltid bjuda in några andra, mindre kända, för deras ordinära namn?

coloures et mon cherie

Sitter på min lillasysters parkettgolv i ett hav av penslar, färgaskar, pennor, suddgummin och papperstussar. Vi har målat akvarell. Sofias Twiggy-inspirerade kvinnoporträtt med knallrött svallande hår och jätteögon i smaragdgrönt är hemskt vackert. Min odefinierbara ännu oavslutade målning, blev kanske inte riktigt lika lyckad, men jag la för omväxlings skull inte så mycket energi på resultatet idag. Jag ser det mer som terapi.
För alla stressade människor kan jag verkligen rekomendera akvarellmålning. En timme eller fem i en stor gammal skjorta, med enbart Lykke Li, Explosions In The Sky, färgerna och penslarna. Det är helt otroligt avkopplande att bara fokusera på linjerna, formerna och nyanserna. Och skulle man inte vara så himla begåvad rent tekniskt kan man ju alltid njuta av känslan av att bara känna sig allmänt konstnärlig och kreativ. Men som vanligt är min systers tålamod mer långvarigt än mitt och jag tröttnar efter sådär två timmar. Så nu sitter jag och tabbar Beatleslåtar och söker inspiration på http://www.lundlund.com/

Idag har jag lyckats undgå den hatade söndagskänslan då jag i min vilda förkylning och förvirring gått omkring och trott att det varit lördag. Underbart. Imorgon ska vi ha French Night hos Moa. Baguettebak, aioli, Audrey Tautou, Ensemble C'est Tout och ett par glas rött är vad vi planerat. Okej, vinet är ingen garanti, utan snarare ett önskemål från min sida. Hur som helst tror jag det kommer bli hemskt trevligt. Nu ska vi fortsätta med måleriet, sen blir det kanske nån film senare under kvällen.

söndag

Idag händer inte så mycket. Sitter mest och väntar på ingenting (?), svarar på "viktiga" mejl och lyssnar på pappa som väsnas och svär. Han håller på att bygga om trappan, ett projekt som pågått sedan någon gång i slutet av september. Den börjar bli klar nu, bara några lister som ska fast, men tydligen är det ett himla meck med dom där. Av irriterade läten och svordomar att bedöma har ett antal felmätningar och snedsågningar börjat ta på tålamodet... Och plötsligt fick familjen Broman sin egen version av Arga Snickaren.

Tack för alla superbra filmtips! Jag och Sofia har länge planerat att köra en helkväll i Fincher/Burton/Aronofsky-anda så nu kanske detta äntligen kan bli av. På lördag ska jag till Malin, softa med gitarrerna, besöka biografen och Män Som Hatar Kvinnor, och sen en massa annat bra. Eventuellt blir det filmmys hos Moa ikväll eller under morgondagen, The Tracey Fragments. Beror som sagt på förkylningen...
Nu blir det akvarellmålning och luggklippning.