muffin woman

Lisa kom hit och bakade underbara lime/white chocolatemuffins! Myth Busters, te och ljumma bakverk kallar jag tisdagsmys på hög nivå. Det bjöds också på egenskriven WOW-schalger á la fröken Karlsson - det absolut bästa jag nånsin hört i schalgerväg. Jag lyckades trycka i mig ett halvt paket mörk choklad och slipa sönder fingertopparna på elguran. Aj, men Mando låter så fint om kvällen.
Och för er som undrar är jag för övrigt medveten om att mina val av rubriker blir allt sämre. Den här känns nästan ovanligt kliché. Men sånt får man ta med en nypa salt. En muffin woman illustrerar helt enkelt väldigt väl hur jag ser Lisa ikväll. Tänk er en skönsjungande muffinsbakande smålänning med långt svallande hår... som helt utan förvarning dyker upp på kontoret med Marabou och mys-besked. Jotack, en muffin woman är just vad hon är.

darkroom

Idag har jag mest befunnit mig i ett kompakt mörker. Totalt jävla kolsvart, med vissa inslag av infrarött och sepiatoner. Började med filmframkallning under morgonen, och detta ska jag säga er, är något så roligt att det är svårt att sluta när man väl börjat. Oj vad kul det är. Trots att resultatet inte blev så himla bra till en början (men det må så vara för det var ju liksom första gången) så är det lika otroligt varje gång man ser hur bilden växer fram på det vita pappersarket i plastbaljan. Tomt tomt tomt, och sen plötsligt målas hela fotografiet upp som en tavla mitt framför ögonen. Detta resulterade inte bara i att fotolektionen ägnades åt analog bildbehandling, även lunchrasten och svenskan spenderades i mörkrummet. Oskyldigt smög jag och André oss iväg från vår lärare, predikandes om Voltaire och Daniel Foe-litteratur, då abstinensen av ättiksdoft och Minoltafilm blev alltför stor. I närmare två timmar var vi värre än barn på julafton där vi sprang fram och tillbaka mellan framkallningsvätskor och negativ. Vi till och med stannade kvar i skolan efter lektionens egentliga slut. Själv åkte jag inte hem förrän helv fem.

Nu ska jag försöka få någon struktur på den där överfyllda resväskan. Fyra dagar. Sen lämnar jag det här landet för ett tag, äter riktig pizza, dricker gourmet-vin, firar födelsedag, plåtar vidsträckta slätter och bergslandskap och badar i varma källor. Avundsjuka kommentarer är så välkomna.

oh yeah they feel like mondays

Vaknade av det värsta rycket nånsin inatt, fullkomligt vettskrämd. Mardrömmar är smått livsfarligt. Lyckades i alla fall somna om och vaknade ett par timmar senare till ett avlägset mobillarm. I min oklarhet fick jag för mig att det var micron som pep, och inte väckningssignalen, vilket medförde att jag lugnt låg kvar och snoozade till högljudda melodier. Sånt händer aldrig annars. Vaknar av minsta ljud.
Dusch och frukost till "November Rain". Jag hade turen att pricka in en helskön rockkanal som till min stora förtjusning spelade så gott som enbart Guns 'n Roses. Lite frukostrock är kanske det absolut bästa tipset mot morgontrötthet. Ironiskt nog ösregnade det vid det laget, kändes faktiskt mer som november än mars, och pissvädret hölll i sig sedan gryningen. Annars har jag mest skrivit uppsats. Det går framåt för mig på Guántanamofronten. Spelade en del elgitarr och lagade rådjursgryta med fullkornspasta, färska tomater, parmesan och kantareller med Sofia. Slängde ihop en kladdkaka gjorde vi också, och såg på film. Urgott.
Imorgon ska jag framkalla förra veckans analoga mästerverk i mörkrummet, hålla det vanliga redaktionsmötet, visa stumfilm, reklambilder och söka jobb. Nu är det bedtime.

"Mitt hjärta i din hand"

Long time no see...?

gala

Helskön helg trots tidigare nämnda interna företagskomplikationer. Under gårdagen var UF-mässan tråkigt nog inte alls lika befolkad som under fredagen, men timmarna gick hyfsat snabbt ändå. Vi fyratiden packade vi ihop, rev tapeter, räknade kassan och promenerade hem till Saras lägenhet på Söder. Ombyte och partysmilet på. Galamiddagen invigdes sedan vid sjusnåret och sen var det i full gång. En mängd grymma företag hade nominerats i en mängd olika kategorier och prisutdelningen pågick hela kvällen.

Vid stearinljusprydda långbord avnjöts sedan en italiensk buffé som kanske var den godaste buffén som nånsin ätits med plastbestick. Pastasallad, grillspett, gaspacho, parma-wraps och foccacia med oliv-tapenade. När vi senare upptäckte att det serverades kaffe och chokladmuffins kunde jag mätt konstatera att det inte hade kunnat bli mycket bättre i matväg.

Under hela kvällen underhölls vi av en komik-duo, en Elvis-kille i vråltajt skinnbralla, pausmusik av en skönsjungande duett, med inslag av en återkommande parodi på Carola Häggqvist som för övrigt var stålande klockren. Konfrencieren var trevlig och företagspresentationerna grymma! Kvällen avslutades i all mäktighet med att hjärnorna bakom Ung Företagsamhet sprang upp på scen till lovord om eleverna och framtiden på ett rullande bildspel, samtidigt som Chris Martins "Fix You" dånade ur högtalarna. Applåderna regnade konstant under tre timmar.

Planen var att dra på partaj hos Emelie efter middagen, men när Sara fick reda på att vi skulle få spendera natten i en mini-etta tillsammans med trettio andra människor kändes det hela inte längre riktigt lika lockande. Istället åkte vi tillbaka till lägenheten, kraschade i världshistoriens skönaste och snyggaste skinnsoffor och vräkte kexchoklad. Fortfarande asparty. Låg länge och övervägde om vi skulle dra ner på stan i ett försök att komma in på Sheers, men chansen att vi skulle lyckas kändes rätt minimal, så vi avstod och svek istället nattlivet för skrattretande dåliga komedier på TV3.

Just nu är jag i full färd med att packa. Till skillnad från många andra människor älskar jag att packa. Känslan av att vara påväg någonstans gör mig så euforisk att jag mer än gärna packar ner och packar upp och packar om och tar bort och lägger till flera hundra gånger. Minst. Min suitcase är redan fylld till bredden med så gott som halva garderoben, men jag gissar att jag inte kommer vara helt nöjd med innehållet förrän någon gång på fredag kväll... Soliga Italien om en vecka då. Känns helt okej.

mässa

Morgonen började med snöstorm. Jag blev pissur. Gjorde varma mackor, bryggde kaffe och slängde mig i bilen för att hinna med 06:20-färjan. Pappa körde mig till Uddevalla och som vanligt gick vi ner oss i en djup diskussion om världsproblematik, sjuka religioner och tyranni. En intressant frukost hade vi i alla fall. Väl i Uddevalla var det monterfix och allmän installation på mässan från 07-11.
Strax efter elva var det invigning och våldgästande av självaste Peter Siepen. Jag vet inte riktigt vad jag har för åsikter om den mannen, egentligen. Han var dagen till ära iklädd gigantiska neonrosa Adidas, omatchande hatt och stort fjäderörhänge. Sedan började han det hela, utan att presentera sig, med att dra upp t-shirten och en stolt uppvisning av sin plastartade sexpack. Jovisst, 47 bast med den kroppen är väl inte illa. Jag vet inte. Han är säkert en helskön kille. Snackade mycket om ödmjukhet. Sånt är viktigt.

Vi höll i alla fall igång till 16:00. Väldigt många uppfinningsrika visionärer och trevliga entreprenörer stötte man på. Och en himla massa smarta, och mindre intelligenta, produkter. Den outgrundliga siffran om att drygt 200 företag skulle vara anmälda till mässan var ju totalt felaktig. 90 företag var på plats, vilket inte är så himla illa det heller, och välbesökt var det minsann.
Bortsett skitungarna på bussen som inte kunda lämna övriga resenärer ifred ifrån omogna kommentarer och flygande godis var hemresan riktigt angenäm. Med sällskap av både en nyhemkommen militär och en stilig gitarrist, och en fulladdad iPod kunde den faktiskt inte varit mycket bättre.
Bilder: Sara Andersson.

hair och turbulens

Den här dagen har, i motsats till gårdagen, varit ett helvete x antal gånger. Det började med att Vanessa kom med problembaserade besked om att vi inte hade varken golv eller väggar till montern inför UF-mässan imorgon. Ganska mycket mindre bra. Efter många arga, sura och frustrerade telefonsamtal blev vi till slut ett par tapetrullar rikare, och en företagsmedlem fattigare . Dock står vi fortfarande helt utan golv... Ingen som har lite parkett liggandes hemma i garaget? En gammal hederlig heltäckningsmatta, eller varför inte lite marmor?
Nu är i alla fall loggan färdigmålad och... det är väl i princip det som är färdigt i vårat företag såhär långt. Kan helt ärligt säga att det känns redigt pinsamt att stå och representera något vi jobbat "så hårt för". (Här talar jag för de flesta).Vi har jobbat hårt, det har vi, men inte alla, och inte tillräckligt mycket. Idag har vi alltså mest stressat omkring och varit arga och sura, och efter en del omstruktureringar i planeringen kommer vårt bidrag till mässan se lite annorlunda ut än vi först planerade, och då menar jag inte bara utseendemässigt...

Eftermiddagen tillbringades i en röd biostol på Östraboteatern där stolta Sinclairare, brötigt Y:folk och bratiga Agnebergare skådade esteternas uppsättning av musikalen Hair. Oj vad bra det var. Helt otroligt vilket jobb dom har lagt ner. Musikerna var grymma och skådespelarna minst lika bra, alla klädda i stora batik t-shirts, hippieband, vida jeans och fransvästar. Det var "fred på jorden" och peace-märken och marijuana och storblommigt och helbra. Dock tycker jag verkligen synd om de stackars omogna individerna i publiken som envisades med att stöna högljudd under klädombytena på scen, och kommentarerna som ihärdigt yttrades var så värdelösa och IQ-befriade att en likvärdig jämförelse förmodligen inte ens existerar. Så jävla lågt att sitta där i mörkret och kasta skit på talangfulla människor som lagt ner ett halvår av sin tid och sitt engagemang för att kunna framföra den här föreställningen. Så jävla nonchalant. Det är sådana människor man inte skulle tveka att sätta ett knä i skrevet på.

Imorgon är det alltså invigning av en utav Ung Företagsamhets regionala mässor "Våga Vara Egen". 200 företag är anmälda! Vi kommer att vara på plats 07:00, och mässan kommer naturligtvis att vara öppen för allmän beskådan. 12-16:00 om jag inte minns fel. På lördag blir det galamiddag och prisutdelning tillsammans med UF's coacher och ännu ej presenterade kända svenska profiler. Kom!

livskvalitet

... och eftermiddagen var inte mycket sämre den.

På en öde brygga täckt av måsskit och alger, insvepta i filtar med stela fingrar och kalla fötter spelade vi Håkan, Cat Power, Beatles och Kent. Lisa sjunger som en gud, våfflorna var underbara och kallt kaffe är verkligen underskattat. Ibland är livet helt enkelt underbart.

Jag har haft en sjukt bra dag och jag har egentligen ingen bra förklaring som kan beskriva varför eller hur, men nu är det bara så. Vissa saker behöver helt enkelt inga vidare förklaringar eller förjupningsförsök. Dom är helt enkelt bara så himla bra och fina att det inte finns någon mening med att analysera.

Lustiga rytmiska improvisationer i idrottshallen och ett hyfsat stenhårt nederlag i företaget Näcessary UF, som senare helt oförklarligt resulterade i pang-engagemang och kämpaglöd var väl kanske huvudingredienserna denna onsdag. Tydligen krävdes det både tårar, upprörda telefonsamtal och ekonomiska hot för att vi skulle ta oss i kragen. Hur som, vi är tillbaka på banan igen!
Vidare har jag printat nya bilder, köpt (men ännu inte betalat) finaste t-shirten ever, designad och screentryckt av självaste Anna Rudolphi. Jag kan lova att det blir en helbra illustratör av den tjejen. Hur fint som helst. Eftermiddagen ägnades åt bildretusch, islatte och solsken.
På bussen träffade jag en ung man som jag inte språkat med på år och dagar. Oj oj oj. Det var ett förvånansvärt trevligt samtal trots att det inte var varken speciellt extraodrinärt eller långvarigt. Det är något visst med att återse ett gammalt ansikte. Jag fick även återse ett forntida kärleksbrev jag skrivit en gång, adresserat till samma unge man, för sådär sex år sedan. Nostalgi. Snacka good old days.

Lisa och Sofia ylar och gräddar våfflor i köket, solen skiner och jag försöker att inte låta alltför pinsamt optisistisk. Men det verkar som att jag misslyckas. Jag är glad, och mest allmänt i livet och dess oförutsägbarhet som stundtals verkligen kan förvåna. Det krävs inte så mycket egentligen. Inte alls mycket faktiskt.

en analog tisdagsskildring

Stumfilmsproduktionen är avslutad och jag och Malin kunde inte varit mer nöjda med resultatet med tanke på inspelningsomständigheterna. Som stolt VD i Little Big Fish kan jag även konstatera att strukturen inom mediebyrån går mot det bättre. CH är klar med kortfilmen som kommer att visas på konferensen i Fredrikstad i helgen. Sara ska skriva påverkansmatris och snacka med dansare. Layoutare till performanceaffischer och flyers är så gott som klara och jag har fixat med band till konserten den 8:e. Vi har numera det mesta helt under kontroll.

Efter morgonens redaktionsmöte blev det analog fotografering. Sjukt ovant att plåta utan någon som helst automatik. Gång på gång glömde man av att vrida fram filmen, och fortsatte glatt och ihärdigt att idiottrycka på avtryckaren för att höra det lilla pipet från autofokusen när skärpan är rätt. Inbillar jag mig att den här typen av fotografi ska vara utvecklande även för mitt digitala plåtande... Vi får se hur det går. Uppgiftens tema var "arkitektur". Efter en sväng längs gatorna och gränderna i Uddevalla kunde man konstatera att stadens "arkitektur" snarare borde definieras som något i stil med modern konst eller fallfärdighet. Åtminstone i de områden vi rörde oss kring. Sneda husgrunder och skeva väggar. Sprucken puts, rostiga balkonger, grafitti och trasigt tegel. Men även sådant har sin charm. Övningen var kul och jag kommer definitivt att köra mer svartvitt analogt i fortsättningen.

Eftermiddagen spenderades på Kochska tillsammans med Malin och André. Solsken, kladdkaka, diskussioner om världsproblem som sommarjobb, körkort och barnsoldater. Härligt.

Känner mig verkligen injicerad av vårvitaminer. Som om någon hemlighetsfullt lagt en brustablett med magiskt innehåll i mitt vattenglas i skolmatsalen. Plötsligt är livet inte längre så grått. Plötsligt upptäcker man sig själv pigg och vaken och glad på bussen. Pigg! Solen i ögonen, kvittrande fåglar. Efter sådär ett halvår i en mörk källare, vintersyndrom och zoombiebeteende är det lätt att ta vintern på allt för stort allvar. Efter ett tag orkar man inte längre uttala sin pessimism och allmänna agressioner angående årstiden, och accepterar helt enkelt situationen. På med jacka och kängor. Bort med alla förhoppningar om nederbördens frånvaro. Vantar, deppmusik och obligatoriskt tedrickande. Och så lever man, i någon sorts kollektiv isolation av stickade tröjor och pepparkakor, tills någon likt en tandfé oskyldigt släpper ner en brustablett i glaset. Och plötsligt inser man att det bästa på hela året ligger och väntar framför de Converse-beklädda fötterna. Hur bra?!

Jag kommer ingenvart med den här reklamuppgiften. Deadline imorgon då. Yey.

marvellous monday

Studiedag på en måndag. Kan inte bli mycket bättre. Jag vaknade halv sju, pigg som ett piggsvin. Åt en riktigt lång frukost tillsammans med morgontidningen och ljudet av förbipasserande tjutande skolbarn. Lillebror är hemma med mig idag. Dessa förkylningar. Tror jag ska dra med mig honom ner till stranden lite senare. Sol och kanelbullar.

Vårkänslorna är på topp och jag känner mig verkligen löjligt positiv. Har höghushöga kilometerlånga listan på grejer som måste bli klara snarast, men jag bestämde mig nyligen för att ta itu med allt det där ikväll istället. Just nu bryr jag mig faktiskt inte ett piss. Fokus och disciplin for uppenbarligen åt pipsvängen i samband med det nya året. Whatever. Solen skiner, jag spelar The Kills på loudest volume och fuldansar till Tape Song.

Ska alldeles strax springa hem till Mirre. Så himla länge sen jag var där! Muffins och film har vi siktat in oss på. Hur bra som helst. Ha en fin kväll.

sundance kid

En sak är säker. Den här sommaren vill jag inte spendera framför en pizzaugn i ett svettigt kök med dryga arbetsgivare. Inte heller springandes fram och tillbaka mellan diskberg size Mount Everest, otrevliga turister och bordsskivor med intorkad måsskit på Havets Hus terrass.

Fick en idé för ett tag sedan. En idé som bygger på att jag har minst ett hyfsat välbetalt jobb, och som förmodligen också skulle kräva en hel del tid, men som ändå skulle ge maximal frihet under sommaren. Att frilansa som fotograf eller reporter för en trevlig mediebyrå är något jag velat göra rätt länge. Jobba på distans med enbart busskort, laptop och kamerautrustningen som tillgångar. Kanske även ett presskort. Jag tänker mig ett par krönikor i veckan, något större reportage, obegränsat med bilder... Faciliteter som bredband, transporter och telefonräkningar skulle mediebyrån i fråga naturligtvis få äran att stå för. Lönen skulle jag lägga på hyran för ett litet torp på östkusten, ett öde jävla ställe med sjötomt, brygga, utedusch och vedspis. Där skulle jag leva under de finaste veckorna i juli. Sitta på bryggan i skuggan av en gammal björk och recensera gårdagens spelning på Debaser eller Cirkus, och retuschera färska bilder för Rockfoto.

Intensivt skrivande skulle sedan varieras med akvarellmåleri, gitarrspel, cykelturer och Stockholmsbesök. Billiga kulturella grejer som konstutställningar, biblioteksvisiter, gratis-vernissager och strandpromenader. Jag kanske till och med skulle skriva en bok. Sen skulle jag leva på kanelbullar och mynta-te, och en och annan drink på krogen. Hah. Hur bra på en skala? Jag vet inte. Själv tycker jag att det är så bra att jag nästan hoppar lite grann i kontorsstolen. Att kombinera arbete med intresse liksom. Hard working meets priceless pleasure. Tjäna pengar och bidra med nåt vettigt, samtidigt som man kan njuta enligt alla nostalgiska sommarprinciper. Färsk potatis och sill som om tiden stått still. Nån som är på?

Så var det ju det där med finanskriser och arbetstillgångar... läste att en mängd företag i Göteborgsområdet minskat, eller till och med helt utraderat, antalet platser för sommarjobbssökande. Sånt känns ju lite jobbigt. Dåliga utsikter ser ju aldrig bra ut liksom. Jag vill bara inte tvingas uthärda ännu en tremånadersperiod i restaurangbranschen. Det är det absolut sista jag vill. Jag vill det så otroligt lite att jag till och med hellre skulle gå i skolan.

Nån som har några fina kontakter? Nån som är i behov av en fotograf, illustratör, skribent, gitarramatör, reporter, ekonomiansvarig i ett misslyckat UF-företag, tedrickande, inspirationshög inom loppet av två veckor 18-årig ung kvinna?

X

Att man fortfarande kan

Sakna

Någon så

Intensivt

Efter så lång tid

seaside

Akvarellmålning och gitarrspel i sjöboden. Sofia och Moa á la barbent joina. Skissuppgiften är klar och även uppsatsen börjar att ta form. Bara konsertarrangemanget kvar. Sedan körde jag en power-walk runt Stångehuvud. Vid det laget hade solen hunnit gå ner. Explosions in the Sky, öppet hav och blinkande fyrar i mörkret.

fog

Husets alla fönster står vidöppna. Solen strålar in, kaffet är klart och jag mår primadonna. Lördagsstädningen, som jag infört mest för min egen skull då garderboen under weekdays oförklarligt tenderar att exploateras och förflytta sig ut över golvet, är äntligen avklarad. Mamma kommer snart hem med mera semlor. Tänkte förflytta mig upp till mormors atelje vid stranden lite senare, måla klart en teckning och skriva färdigt om fördomsfulla Guántanamo. Annars följer jag mest Davids [ http://davidwinsnes.blogspot.com/2009/03/grand-archives.html ] musiktips om Grand Archieve. Skäggiga män av den trevligare varianten, från Seattle såklart. Helsköna faktiskt.

Bild: Breakfast view from the balcony.

not just skull but a beating heart as well

all the pretty faces

Bjuder på lite porträtt i gråskala eftersom det inte blivit några bilder under dagen. Tillsammans med lite annat. En salig blandning av sommarbilder, egopics, inaktuella fotouppgifter och vardagsliv. Varsågoda.

Annars har dagen varit fin. To West Texas med Explosions in the Sky har fått utgöra fredagens soundtrack sedan frukosten imorse. Annars har jag mest slumrat på bussen, fått ännu ett MVG+ i foto och ätit semlor.

converse

Fredag igen. Sitter i fotosalen och försöker få nån ordning på reklambilderna. Går inget vidare.

staden på g

Ibland får man impulser. Impulser som oftast inte är varken tajmade eller speciellt bra för vardagsmåsten, men ibland följer man dom ändå. Det är liksom oundvikligt att låta bli. Idag fick jag en sådan. Istället för att åka till skolan och ha två onödiga lektioner i en mörk källare drog jag med mig Sofia till soliga Göteborg. Det var underbart. Eftersom vi var så gott som panka båda två kan jag tyvärr inte glänsa med några fina inköp, men vi hade en sjukt fin dag i alla fall. Att pengar är makt är ju bara idioti. Tanken var att jag skulle slutföra mitt reklamprojekt, men det gick lite sådär på den fronten då det fanns så otroligt mycket annat som var otroligt mycket mer intressant att fotografera. Eftersom vi inte planerat några specifika besöksdestinationer vandrade vi mest omkring på måfå. Allmänt random.
Besökte Prickig Katt's nya lokal på Magasinsgatan 17. Helskön butik. Vintage blandat med musikbiografier, hattaskar, skor, blå renhorn, godia, paraplyer... Allting var väldigt personligt vilket gjorde att det kändes mer som om man gick omkring i någons vardagsrum än i en faktisk butik. Jag vågar till och med påstå att den är värd ett besök bara för att få utbyta några meningar med butiksägaren på övre plan - skönare människa får man leta efter.

Vi fortsatte med thai take-away på en parkbänk vid Avenyn, nogrann analys av Beyond Retro och Weekdays jeansrea följt av saxofonsymfonier i Haga, latte och italiensk pistageglass på Magasin 11, och eftermiddagsfika på Vasa. Har varit hög på solljus och koffein hela dagen, inspirationen är på topp och jag mår hur bra som helst. Trevliga göteborgare, bra livemusik och filosofiska diskussioner och muffins. En riktig recreationday. Har varit ute i princip non-stop. På bussen drabbades jag till och med av solfrossa för första gången sen... augusti? Dock börjar små notiser i kalendern påminna om verkligheten. Innan kvällen är slut ska jag skriva färdigt en psykologisk krisanalys, skicka in mitt PB, måla klart en tavla, kunna arton asiatiska länder och deras placering på världskartan utantill, samt sy färdigt tre necessärer och bli klar med reklammontaget. Känns som att ett "lycka till" hade varit på sin plats. Känns såhär i efterhand som att jag kanske inte borde stuckit iväg sådär. Men oj vad bra jag mååååår!