X

Hon vill höra hans röst ikväll, lyssna på historier, bravader, nyupplevda äventyr om allt och ingenting.
(Det kommer aldrig att hända.)
Stirra sig blind på skönhetsfläcken nedanför höger näsvinge, nudda vid revbenen, dra isär nyfikenhetens kolsyrade ridåer. Ana värmen av den där handen som håller hennes i tanken, fast inte i verkligheten.
(Sånt finns inte på kartan.)
Men hon har fel hårfärg, ful frisyr och är inte flickan han vill ha. Sånt vet man ju, egentligen. Och kanske borde sådana insikter leda till förståelse och acceptans, men drömmar fräter likt syra igenom jordens alla håvar, skyddsnät och rutsystem. Micromaterial som påstås andas.
(Tills dom båda slutat andas.)
Efterlämnar alltid samma återkommande ihålighet; besvikelsens uppvaknande från doften av ofrånkomlig realitet.
(Dom vet ju så väl.)
När lakanen är som kallast, staden som ödsligast och stjärnorna som mest perfekta för sällskap, då är hjärtat våldsamt tomt. Ljud av tusenårig instinkt, rytmik för överlevnad av okänt motiv. Slag som ekat genom decennier av tragedier och lyckorus.
(Dom finns inte.)
Inte ens i drömmarna kan dom på riktigt existera.