Watching the world through a lens

Ikväll vill jag vara radikal. Göra något oväntat, genomföra stordåd. Vad som helst, bara jag slipper gå och lägga mig så som jag alltid gör när timmarna hunnit ifatt och koffeinet inte längre räcker till. Inte gå och lägga mig alltså. Men ikväll är ingen kväll för radikaler. Eller borde jag kanske omformulera, anpassa mig efter tidens faktiska konstanta förändring och skriva "natt"? Själv anser jag att natten, i min mening, tar vid någon gång strax efter 01:17. Alltså är det än så länge fortfarande kväll.
Klockan är i skrivande stund 00:07 och jag beter mig inte det minsta radikalt. Tänker några halvrebelliska tankar på sin höjd, som att jag skulle kunna koppla i förstärkaren och dra en House Of The Rising Sun med extrem bas jättehögt nu på stört, eller köra på något mer klassiskt och bara klippa av mig håret. Alternativt göra ett återbesök hos den där vedervärdiga frisören som satte saxen i min frilla förrförra våren. Resultatet av färgningen var allt annat än klädsam. Men jag skulle nästan kunna tänka mig att kliva in i den där salongen igen, bara för att ha en orsak till att klippa av kalufsen efteråt. Vattentätt.

Nej, ikväll är jag långt ifrån radikal. Jag surfar på måfå omkring mellan diverse estetiska sajter och musikaliska klipp, läser bloggar, förbannar msn som verkar ha gått och lagt sig för kvällen. Inloggningen avbryts. Igen och igen och igen. Jag svär och suckar tyst. Tyst, av hänsyn för att inte väcka de som redan sover. Sover, så som normala människor gör. (Vad är förresten vitsen med att svära tyst? Ska man svära ska det väl för fan göras det ordentligt?!)

Jag har under den senaste tiden upptäckt en hel del riktigt bra bloggar. Helt otippat har jag gång på gång snubblat och fallit till marken. De kvalitativa och frekventa uppdateringarna bedrivs till största del utav fotografer. Duktiga sådana. Den typen som får mig och mina visuella ambitioner att sjunka till havets botten, verka fullkomligt meningslösa. Men - lite personligt nederlag får det vara värt. Grymma bilder är det ju trots allt. Sen är det bohemer, poeter, deprimerade människor, fanatiker och potentiella författare. Underbara bloggare. Jag blir uppriktigt glad när jag stöter på den här typen utav sidor. Jag tror dom behövs i detta cyberspace där url-adresser med Blondinbella och Kissie-relaterade teman verkar dominera så gott som hela blogosfären. När blev hela världens internetuppkopplade del av befolkningen på allvar intresserade av modebloggsfenomenet?
På de bloggar jag hamnat på publiceras just den typ av konst, bilder och texter man blir sådär smått besatt av. Som man känner genuin glädje inför då man efter att ha typat in det halvt psykedeliska domännamnet upptäcker ett nytt inlägg. Ungefär på samma sätt som Johan Glans i ett av sina härligt IQ-befriade Stockholm Live-inslag beskriver sin temporära sötsugssatisfaction då det serveras "kakor - på en torsdag?!"

Jag beundrar verkligen folk som är bra på det dom gör. Som brinner för något, det kan vara vad som helst. Ännu roligare är det när dessa typer av dolda talanger helt oväntat faktiskt kommer fram. Det inträffar dock alltför sällan, oftast i knepiga situationer och högst osannolika sammanhang. Men när det väl händer. Happiness. Jag kan berätta mer om det en annan gång.
Nu blir det offentligt natt om sjutton minuter och jag känner att det kräver sjutton minuter för mycket av min oradikala sinnesnärvaro. Därmed avslutar vi den här kvällen med ett bon voyage.