Watching the world through a lens

Idag: Jag försöker fokusera, planera möten, filmsynopsis, historielektioner. Mellanslaget på skolans tangentbord är trögt så in i helvete. Väggurets sekundvisare tickar i tinnitusframkallande frekvenser. Scrollen scrollar åt fel håll. Mailen loggar ur, folk har slutat besvara e-post, nätverken laggar och ingenting verkar vilja fungera normalt.
Imorgon är det möten med kulturbloggare, bevakning av presskonferenser. Arkitektoriska planer och internationella samarbeten. Män i luftkonditionerade kostymer ska plåtas och omskrivas, konverteras till ord och CMYK-koder i ett reportage på en hemsida någonstans. Slutsatser ska färdigställas, analyseras och preciseras, precis som alla andra ultimatum och prototyper av realitet i mitt liv. Tentor ska skrivas, lektioner ska genomlidas, filmer ska klippas och fadas och klippas och kritiseras och klippas ännu mer, lite till, en gång till, igen!, tills det nästan inte finns någonting kvar.
Substans.
Eller antimateria?

På flygeln utanför spelar dom vackra melodier igen och jag överväger att hoppa över ångestframkallande idrottslektioner för att få höra de där tonerna lite längre än jag egentligen borde. Enligt studieplanen. Skriva färdigt, klart, målmedvetet, fokuserat, resulterat i ett häpnadsväckande felfritt resultat!
Om.
Jag inte varit så god vän med det dåliga samvetet.