bara skinn och ben med ett hjärta av tvål

Jag orkar inte drömma mer nu.
Det blir lätt lite väl många ofrivilliga svar.
Och jag har upptäckt att det där umgänget på krogen och festerna, de promillehaltiga försöken till tvåsamhet, faktiskt bara förstärker ensamhetskänslan snarare än att bidra med någon sorts lycka. Mer än just för stunden, i det där temporära odödliga svindlande ögonblicket. Bissart.
Kanske finns det gränser även för romantiker, men ikväll är mitt hjärta våldsamt tomt. Slagen ekar i huvudet, som om allt som någonsin funnits där inuti runnit ut, kondenserat som frost och imma mot fönsterglaset som aldrig återger några nya motiv.
September. Önskar att kylan kunde få mig att vakna. Men än så länge är det mest tunnelseende och tårar av trötthet. Det finns så många som sörjer den här dagen och egentligen har jag ingen rätt att skriva sånt här, men jag vet att sådana tankar är bortkastad ångest för jag blir inte starkare av vetskapen om andras sorg.

Jag väntar på ord som aldrig uttalas, på beröring som aldrig når mina händer. På flygeln spelar dom vackra symfonier av utdöda pianister. Jag går söder inombords lika vulkanartat varje gång för de där tonerna träffar hårdare än de mest pricksäkra slagen, med samma intensiva påtaglighet som den nyktraste kyssen, fast med motsatt effekt. Jag fick en sådan, ganska nyss. Helt oväntat. Jag tror att han bara ville slippa vara ensam den där kvällen. För vi var ensamma, precis lika sensommarkalla och vilsna 02:40, fyllda av kolsyra där under Karlavagnen. Och allting var otroligt fint och poetiskt, men jag vet att han inte är en sådan person, och det blir nog aldrig mer än så.

Jag borde ha lärt mig för länge sedan. Men att lära av sina misstag har aldrig varit min starka sida.
Den senaste veckan har varit ett känslomässigt kaos, en vandring i slow-motion mot för höga ambitioner, genom sömn där endast signalen ifrån väckarklockan får mig att framkalla en uppriktig reaktion.

Igen. Jag har tröttnat på att drömma. Ändå sover jag mig igenom verkligheten. Dom frågar hur det är, min mor och far. Jag svarar med osammanhängande meningar som går att tolka på alldeles för många sätt. Sedan ler de sneda oförstående leenden, lagar middag och bjuder på vin. Vi fredagsmyser vi så som vi gjorde för länge sen. Dom köper min favoritglass och mörk choklad. Mutar med wienerbröd och dålig film på tv4. Men varken dyra bag-in-box-etiketter eller lyxiga chokladbitar lyser upp tillvaron just nu. Kraftlös och sentimental av sömnbrist, uttråkad och handlingsförlamad av vardagsrutin och verklighetsinsikter.