när bitterheten tar över

Detta är tragikomik om något. Har suttit framför datorn hela dagen, i någon sorts dubbelmoral förhoppning om att få mirakelryck och elitskriva allt det där som måste bli färdigt före söndag. Försökt att utföra någon av alla de vettigheter som måste utföras, presenteras, redovisas, betygsättas, graderas, bedömas, kritiseras och genomlidas enligt Skolverket.
Smakprov? Författerier av historieuppsatser, planering och strukturering av diverse grupparbeten i svenska b, foto och rörlig bild. Bildretuschering, filmanalysering, stipendiesök, evigt ofrånkomligt ändlöst fram-och-tillbaka-mailande, bitterljuv inställning till det här med att på riktigt ta tag i APU och projektarbete, telefonsamtal med Canal Digital samt andra hjärndödande aktiviteter.
Vadå hjärndödande? Sånt här ska väl bidra till ökad kunskap, intelligens och erfarenhet?
Jag har tappat fokus, big time.

Ikväll är hela världen på Liseberg och ser Håkan Hellström. Alla kanske inte ser honom, men dom som saknar ögon, är kortvuxna eller bara råkat hitta en jävligt dålig ståplats, lyssnar med största sannolikhet uppmärksamt. Öronproppslöst. Många har förmodligen hällt i sig ett par öl, några glas rött eller vitt, dansat omkring och peppat förväntansfullt i kön eller på spårvagnen. Njuter kanske just nu till tonerna av "Ramlar" eller "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
Det är ödsligt tomt här hemma. Alla är ju på Liseberg. Bortsett mina föräldrar som skrattar högljudt åt den där Skavlan på tvåan. Knappt en människa är aktiv på msn och på alla bloggar kan man läsa om Hellströms trogna fans som gått upp klockan fem på morgonen för att ta sig till Göteborg. Duktigt. (Alltså ursäkta, men jag har gått upp fem varenda morgon de senaste två åren och inte fan får jag se Håkan för det.) Det är som om hela Västra Götaland upphört att verka normalt. Förutom jag då. Jag beter mig precis som vanligt. Hoppas på att kunna uträtta utbildningsmässiga stordåd på en fredagkväll, men ambitionerna slutar som oftast i dryga martyrmeningar på blogspot.com. Hallelujah.

Jag känner att jag har fastnat. Liksom klämts fast. I glappet mellan årstiderna, natt och dag, mellan verklighet och dröm, vinterjacka och morgonrock, Stadsbussarnas torra luftkonditionering och autentiskt levande syre. Jag känner att en fortsatt existens i den här tillvaron kräver lite mer känslomässig elastictet än vad jag kan erbjuda. Kräver liksom att man gillar att vara... kluven.
Jag ogillar det starkt. Eller gillar det ostarkt om man så vill. Uppriktigt hatar det av hela mitt förvirrade hjärta. Man skulle kunna jämföra känslan av det hela med en riktigt god frukost. Här följer ett pedagogiskt exempel: Man vaknar, fridfullt och halvsegt med persiennmönster i ansiktet, kollar klockan som visar 09:02 och man tänker "shiiiiiiiiiiiiiiiet!!!!11". Inser att det är lördag, ler triumferande och somnar om. Man vaknar igen någon timme senare och tänker att en riktigt god frukost är nog vad jag vill ha mest i hela världen. "Jag har nog aldrig velat äta frukost så mycket som just nu...!" Och en riktigt god frukost blir bara god om man är ambitiös. Så man tänker "jag bakar scones!", sätter på ugnen, brygger riktigt kaffe av nymalda bönor från Nicaragua, pressar juice och plockar solmogna hösthallon till vaniljyoghurten i trädgården. Hämtar morgontidingen ur brevlådan som luktar trycksvarta och kulturreportage. Men då, som en blixt från klar himmel, inser man att när man för en gång skull, när man äntligen och faktiskt och verkligen så genuint tänkt göra en riktigt god frukost, är kylskåpet tomt. TOMT?! Ekoooo!
Besvikelse. Matthet. Irritation.
Ungefär så.

(Det ska tilläggas att jag fick ändra stavningen på ordet "fokus" i första stycket tre gånger innan det såg ut som svenska. De två första skrev jag "dokois" eller "folus". Bara en sån sak. Det illustrerar ju, om något, min oförmåga att faktiskt f-o-k-u-s-e-r-a...)