kaffe och söndagstristess

Söndag. Jag spelar gitarr och fikar i solen på Skälvik med Sofia och Moa. Hämta inspiration i den där Hasselbladsboken jag skrev om tidigare, "The Open Book". Många fina bildreportage. Och otroligt snyggt layoutat. 424 sidor pure photography. Perfekt motgift för söndagstristess.
Jag har druckit tre koppar kaffe. Tre stycken lite för stora koppar. Just nu: stirrig och koffeinhög. På ett sånt sätt som jag mest upplever vara irriterande och jobbigt, känner inte att någon utav alla dessa decilitrar columbianskt har haft någon större bidragande verkan till ökad effektivitet. Jag kommer liksom ingenstans. Inbillar mig, eller är snarare övertygad om, att kaffet är orsaken. Det är samma sak varje gång. Antingen blir man småspeedad och åtminstone lite mer effektiv, eller så får denna livets ljuva dryck motsatt effekt. Man sitter där med alla tankar och måsten men kommer sig liksom inte för att göra någonting. Det känns som kolsyra i hjärnan. Bubblor som stiger mot ytan och fräser strax under hjärnbarken. Och spricker. Och ut kommer koncentrerat ingenting. Ingenting, som i ordets sanna definition naturligtvis inte heller bidrar till någonting. Dagens fråga: har det här med koffeinkickar att göra med någonting annat än själva kaffet? Är hela grejen placebo?
Sådan är min dag. Jag dricker kaffe för att åstadkomma något, i hopp om att kunna genomföra åtminstone någon av alla de viktigheter som står på planeringen. Men det gick åt helvete. Istället sitter jag och författar poänglösa blogginlägg om vad kaffet gjort mig inkapabel till att göra. Eller inte göra. Om det nu är kaffet. Jag tror att det är kaffet. Men jag vill inte tro det. Egentligen vill jag brygga tre koppar till. Minst.