Sunday 13 September 2009

kantareller och sexårsnostalgi

Photobucket
Photobucket
Photobucket

Fredagens bitterhet som bortblåst. En egentligen helt vanlig söndag, sådär som söndagar brukade vara en gång för länge sedan. De som inte bestod av skyhöga travar av böcker och papper, prestationsångest och bakfylla. Som inte inkluderade ofrånkomliga tankelabyrinter inför konfrontation av morgondagen. Nej, imorse vaknade jag med solen i ögonen, åt frukost med min bästa tekopp, Jonas Hassan Khemeri och Gustav Danielsson i pappersformat. Morgonen är väldigt avgörande för mig. Börjar det bra så blir resten bra också.

Photobucket
Photobucket
Photobucket

Vi tog en sväng till landet, nästan hela familjen Broman. Drack kaffe i solskenet hos farmor och farfar. Farmor bjöd på bullar och nybakat bröd och alla var på pinsamt gott humör. Vi satt där på altanen rätt länge, skrattade oavbrutet åt det makalösa vädret, det goda kaffet, åt pelagonerna som vuxit så hejdlöst sen sist.
Efter ett par timmar blev det dags att åka hem. Men inte hem till Lysekil, utan hem. Hem till mitt riktiga hem. Jag brukar i alla fall kalla det så, trots att det var över tio år sedan vi flyttade därifrån. Vi växte upp på en liten gård utanför Bohusläns minsta by. Jag hade en fantastisk uppväxt. Numera bor ett helt underbart par ifrån Göteborg i det gula lilla huset med tillhörande ladugård, snickarbod, vedbod, växthus och fallfärdigt garage. Ungefär som Pettson, ni vet.
Hela året har jag bett mina föräldrar att vi ska åka dit och hälsa på. Plocka svamp, dricka varm choklad, äta harsyra, spåra älg och titta på rådjur sådär som vi gjorde förr. Idag slog vi slag i saken.
Jag vandrade mest omkring i någon sorts halvmeditativt tillstånd genom skogen, smakade på blåbär och mättat syre medan vi fotograferade de första nyanserna av höst.

Det blir ett speciellt ljus i täta granskogar sällsamt vackra septemberdagar som den här. Eftersom jag inte fick någon bild som på ett rättvist sätt kan illustrera känslan är det värt att poängtera. Verkligen, det är sagolikt. Bäckarna brusar, fåglarna kvittrar, kantarellerna myser i mossan. Hela skogen liksom lyser av dagg och spindelväv och mystik. Och på gården, i det där paradiset av egenodlade tomater, obesprutade potatisland, bisamhällen, bonniga flanellskjortor och allmänt avslappnad lantlighet bodde vi en gång. Där mamma bakade tigerkakor och italienskt bröd i det minimala köket. Där pappa meckade med bilar, byggde förråd och körde traktor. Högg ved som vi fyllde den vackra kakelugnen med. Det har druckits mycket varm choklad framför den där kakelugnen. Vi låg där ofta, hela familjen i en hög på fårfällarna, läste sagor, lyssnade på den sprakande elden, tittade på stjärnorna.
Nu blev det väldigt nostalgiskt.

Photobucket
Photobucket

Och sedan åkte vi till Lysekil igen, avslutade dagen med middag på Old House Inn. Konstaterande: Skogspromenader och pluggcelibat är SÅ underskattat.
Ikväll lyssnar jag på jazz, komponerar jag mina första egna låtar på gitarr och pratar teater med herr Florin i Stockholm.

2 comments:

  1. Åh så nostalgisk jag blir, nästan en tår i ögat. jag vill leva som 5 och ett halvtåring i resten av mitt liv

    ReplyDelete
  2. Eller hur. Det hade INTE varit fy skam.

    ReplyDelete