6.0 på richterskalan

Jag tänker att sorgen står vi alla lika inför. Tragedier för människor samman, får dom att ofrivilligt värna om varandra. Inför sorgen är vi alla lika maktlösa, lika våldsamt svaga och bräckliga. Men det är märkligt att katastrofer ska inträffa, liv ska slockna, för att vi på allvar ska kunna vara känslomässigt uppriktiga.
Sorg är sanning. Varken vacker eller förklädd. Bara genuint förödande.

Ironi och tragik. De våtaste tårarna, de mest sömnlösa ögonen, det tyngsta huvudet, det tommaste hjärtat. Allting har du varit. För länge sedan var du musiken. Poängen med allt. Andetagen, kolsyran och hjärtslagen. Jag räknar dom ibland om sömnlösa nätter. De få gånger jag faktiskt hör dom. De verkar färre nu än då.

För länge sedan var du musiken.

Jag märker hur tiden rinner iväg. Hur minnena motvilligt, tidsenligt, senilt bleknar bort. Din röst; 400 dagar härifrån. En evighet av svarta ljusår. Jag undrar om klockor känner sorg över att de förlorar sin tid. Om de planerar sina liv, räknar ner till noll precis som vi. Jag undrar om de har minnen. Eller bara daterar evigheten.

Det gör ont i mig ikväll. Jag saknar allt och ingenting. Jag tar snart vilka händer om helst, bara de leder mig härifrån. Håller mig flytande strax ovanför verkligheten. Bedövar alla trasiga vener. Kämpar emot gravitationen.
NU.
Jag tar vilka händer som helst.

Kanske har jag levt med tanken för länge. Snöat in mig i en sandstorm av drömmar. Du gjorde allting så enkelt. Sen vände du Vintergatan upp och ner. Och i det här träsket ska jag leva, slitas mellan vattenbaserad fantasi och oundvikligt ytligt presens. Tidlösa resor, en bitterljuv verklighetsflykt. För alltid.
Jag upplever inte längre sorgen på samma sätt. Ser ingen kvävande meningslöshet i allt jag gör. Men de där minnena, de som ännu inte bleknat, kan fortfarande framkalla vulkaner.