Saturday 14 February 2009

memoar

Jag minns abstinensen. Som att andas med en lunga, aldrig riktigt få luft.
Jag minns leendet och det ljusa rufsiga håret.
Jag minns när du tog mig i din famn och hoppade i det iskalla vattnet och jag nästan tappade andan av förvåning.
När älgen simmade över sjön, alldeles intill oss.
Jag minns hur arg du var efter teoriprovet i Gävle. Och hur glad du blev sen när du klarade det.
Jag minns hur vi grät av glädje en gång.
Jag minns hur jobbig jag var för att jag alltid saknade dig.
Jag minns vår telepatiska förmåga och våra planer på en verklig teleport.
Jag minns när jag cyklade omkring på ön en hel dag när du var på jobbet bara för att jag inte kunde sitta stilla för att jag längtade efter dig så mycket.
Jag minns alla bilder vi tog.
Jag minns sena kvällar och dålig technomusik i en gammal Pegeout.
Jag minns när du gömde dig under mitt täcke och jag kom hem utan att veta att du var där.
Jag minns det oändliga avståndet.
Jag minns när du blev strandsatt i Vara en natt med förkylning och feber, när vi kom och hämtade dig och jag fick hålla om dig.
Jag minns alla gånger vi grillade på stranden.
Alla färder med båten.
Cider och vitt vin.
När vi tältade i storm på en öde ö och kokade te på havsvatten.
Jag minns att det var det vidrigaste jag någonsin druckit.
Jag minns när jag somnade på din arm på extrasängen den där första natten på västkusten.
Jag minns när jag åkte femtio mil i en vit Ferrari, och du log hela vägen hem.
Jag minns kyssarna i nacken, solglittret på havet och brunbrända axlar.
Jag minns snöbollskrig och för stora gummistövlar.
Jag minns pastasallad mitt i natten, en platt luftmadrass.
Jag minns alla jävliga ensamma bussresor.
Dyra tågbiljetter och dryga konduktörer och känslan när man äntligen kom fram.

Och alla jordgubbar vi åt.
Och hundratals liter te.
Jag minns alla människor, alla du lät mig träffa, som du fick mig att sakna så mycket sen.
Jag minns skinnjackorna, armarna hårt runt din rygg, hjälmarna och motorcykeln.
Jag minns hur du pratade om att vi skulle flytta långt bort.
Jag minns dina händer.
Jag minns din röst.
Din doft.
Jag minns hur du sa förlåt och ”jag glömmer aldrig dig”.

10 comments:

  1. Det är sådant här som får din blogg att vara så bra. Inte bara massa yta. Det är som att lyssna på en riktigt personlig låt som träffar rakt i magen.

    ReplyDelete
  2. Åh, nu blir jag glad! Verkligen. Det är jättekul att höra :)

    ReplyDelete
  3. å elle. detta är något av det vackraste mina ögon läst.
    usch och fy vad fint.
    "Jag minns kyssarna i nacken, solglittret på havet och brunbrända axlar."
    beautiful.

    ReplyDelete
  4. Nejmen gud, så bra är det ändå inte! :O Men du gör mig hemskt glad. Det var precis så det var. Fint och bräckligt och lite tragiskt ibland...

    Åh Moa, du är en sån himla fin människa! Verkligen one of a kind. Min Sofia har tur som får träffa dig så ofta :) Du får komma hit snart när vi är friska!

    ReplyDelete
  5. Men oj, elle. so sweet, so kind, so pretty. that's you.
    du får se till å hänga på oss med! på partys and stuff :D
    pusspusspuss!

    ReplyDelete
  6. det var det finaste jag läst på länge...

    ReplyDelete
  7. Tack gudinna som från träffar mitt hjärta med pilar av ord.
    Tack du hjältinna som räddar en man ur depression.
    Tack du västkustbo som ger mig drömmar för natten.
    Tack du eleonor för mina minnen vill för evigt bestå..

    ReplyDelete
  8. Oj, tack igen, vem du än är. Tack så hemskt mycket :) Drömmar och hjältinna... vem är du som skriver så?

    ReplyDelete