Thursday 12 February 2009

om livet

Det här är mest till dig som förlorade en morfar igår. Även om det inte spelar någon roll nu, även om ett par ord i skrift tyvärr inte kan förändra någonting i efterhand.

Livet är fruktansvärt orättvist. Man tror ofta att allt arbete och slit, all skit man tar och allt man kämpar för kommer att bidra till någon sorts förutsedd cred i slutändan. Som om någon liksom höll räkningen på alla våra goda gärningar och kompenserade ansträngningar och mentala påfrestningar med fördelar i andra sammanhang. Så är det inte.

Livet är fruktansvärt orättvist. Folk som egentligen är värda hedersnomineringar, som står upp för sig själva, som finns där i alla lägen, som aldrig nånsin klagar på livets mindre goda sidor utan gör det bästa av situationen. Människor som är lojala och ärliga, som visar kärlek och uppskattning . De som överlevt världskrig och undgått att påverkas av media och annan skit i samhället. De som har kvar sin själ. Det är sådana individer som blir förebilder för andra människor, som etsar sig fast i minnet. De som påverkar oss och gör avtryck i våra liv. Men på något bisarrt, sjukt sätt är det konsigt nog ofta dom som drabbas av andra saker.
Människor som dem jag skriver om tillhör inte den typen som skulle utnyttja andra för egen vinning, som skulle bryta löften eller svika. Det här är människor vi älskar därför att de är sig själva, för att de vågar visa sina sårbara sidor när andra sätter upp en falsk fasad. För att vi vet att vi kan lita på dom i alla lägen och för att den vetskapen är ovärderlig. Ändå försvinner dessa människor spårlöst ur våra liv. Naturliga men orättvisa livsöden skiljer oss ifrån dom och vi står där tomhänta och inser kanske inte förrän det är försent, hur mycket vi egentligen förlorat.

Vi fäster oss villkorslöst vid olika människor, samtidigt som det alltid finns en viss rädsla för att mista deras närvaro. Vi är medvetna om det hela tiden, lever alltid med vetskapen om att en olycka kan hända. Så brutalt rycks de plötsligt ifrån oss, helt utan förvarning, och det går liksom inte att ta in. Det finns ingen anledning, inte ett enda vettigt motiv till varför just de skulle drabbas. Därav ännu en anledning till varför jag inte tror på gud. Hur skulle det någonsin kunna vara guds vilja att separera människor ifrån varandra?

Miljoner brustna hjärtan har fått uppleva liknande situationer, tvingats att acceptera öden som vi trodde skulle var dödliga för oss. Men på något oförklarligt sätt lyckas vi överleva ändå.
Hur mycket vi än önskade att vi kunde få tillbringa resten våra liv med vissa människor, så kommer vi aldrig att kunna göra det. Vi kan bara njuta av den tid vi har och göra något fint av den. Tiden är det enda vi har, ett fenomen som vi inte kan påverka, som vi inte kan se. Det ger oss som människor ett ganska maktlöst perspektiv på våran vilja att styra. Vi kan påverka saker som för stunden tycks te sig relevanta och viktiga, men i slutändan är allt det som vi tar förgivet det som är mest bräckligt.

Jag kan inte sätta mig in i din situation och helt förstå hur det känns. Jag kan bara säga att jag är ledsen och att livet är jävligt orättvist. Jag kan säga att du är den av alla som minst förtjänar det här. Du förtjänar så otroligt mycket mer.

2 comments:

  1. Ord i skrift kan inte ändra på det, men bara det att du bryr dig gör det mycket mer manageable <3(hittar inte det svenska ordet) Och det är så sant det du skriver; livet är så fruktansvärt orättvist :(

    ReplyDelete
  2. Det är verkligen så, och det kommer förmodligen aldrig nånsin bli rättvist, i alla fall inte när man kommer till den punkten. Man får härda ut, lida ibland, och minnas det som var värt någonting. Brutalt egentligen. :/ <3

    ReplyDelete