ironi

Något smått fantastiskt inträffade just. En del hade förmodligen lagt sig ner och dött, eller kanske bara skrattat väldigt högt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig så jag sitter mest och suckar och skrattar för mig själv lite om vartannat.
Den omtalade dokumentärfilmen som jag och mina trogna medarbetare Malin och Annie kämpat med i sådär tre månader blev klar veckan innan sportlovet. På utsatt tid. Helt otroligt att vi hann faktiskt. Vi jobbade hårt på den där. Det började med att vi inte hade några som helst idéer. Sen hade vi plötsligt tusen idéer. Då fick vi välja. Vi valde att göra en film om kvinnor som bär slöja, med en underton som kan beskrivas som "alla har rätt att se ut som dom vill". Väldigt enkelt förklarat.

Processen började med att vi letade som galningar efter folk med slöja. Som student på en utav Sveriges största gymnasieskolor kan man lätt tro att slöja är ett ganska vanligt förekommande attribut. Det är det inte. Efter mycket sök och letande, telefonsamtal, mail, påhopp, fick vi i alla fall tag på två tjejer som var villiga att ställa upp på en intervju. Jag och Annie genomförde denna, tillsammans med Bohusläningens reporter André Erlandsson. Det var en rätt lyckad intervju. När vi kom tillbaka till skolan och skulle lyssna igenom bandet var ljudet kasst. Crap. Apdåligt. Vi kontaktade genast tjejerna och förklarade det pinsamma misstaget (våran lärare hade gett oss en mikrofon ur funktion) och bad att få göra om intervjun. Visst det gick bra, när den ena tjejen avslutat sin APU i mars, och när den andra kommit hem från sin vistelse i Afrika tre veckor senare...
Vi började om från scratch, bestämde oss efter ett antal veckor att hålla kvar vid temat utseendefixering/yttrandefrihet och påbörjade vår nya film. Jag ska inte säga att den varit helt problemfri den heller. Hur som helst.

Veckan före sportlovet - allt var klart. (Eftersom ängla-Malin klippte och klistrade ihop det hela när jag och Annie låg hemma och var sjuka och ganska ohjälpsamma.) Eftersom filmen var en del i projektet Angeläget, med temat "Mänskliga Rättigheter", skulle den naturligtvis skickas in till stor tävling med tillhörande jury, filmfestivaler och så vidare...
Idag kommer ett mail från vår eminenta lärare i Rörlig Bild som talar om att filmerna skickas in först idag. Dock saknar vår lärare alla våra avtal.
Alla avtal?
Saknar alla avtal?!
De filmer som saknar avtal kommer inte att skickas in till tävlingen. Och det här upptäcker vi kl. 22:14. Är det inte en riktigt fin liten surprise en måndagskväll som denna?
Okej, lite skit samma är det ju egentligen. Tävlingen är ju inte avgörande för betygen, eller filmen i sig för den delen heller. Men lite surt känns det. Vi jobbade våra ass off för att bli klara i tid, för att kunna skicka in vårat livsverk och spika framtida regissörkarriären. Typ. Inte... Och så sumpar vi allt för några jävla avtal, som ligger klara och påskrivna, som vår lärare i fråga aldrig nånsin nämnt att vi ska skicka in.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Hade våran lärare bara varit lite mindre tidsoptimistisk och skickat ut det här mailet i alla fall en dag tidigare hade det inte varit några problem. Fruktansvärt ironiskt är det ju i alla fall.