valentine #2

Det suger att vara sjuk. Suger. Den här veckan har jag missat ungefär allt kul som går att missa. Coctailpartyt, fredagsmyset, Matildas födelsedagsfest, biopremiärer och en annan fest i nån lägenhet nånstans. Och jag har liksom inte gjort en enda kul grej som kompensation. Jag har enbart legat här och hostat. Dock höll inomhussyndromet faktiskt på att ta död på mig imorse, så jag och Sofia tog en riktigt seg lördagspromenad i solen på denna älskade/hatade/överskattade Alla Hjärtans Dag. Jag fick för första gången i år användning för mina inte alltför vackra, men ack så varma, snowboots. Vi var ute i knappt en timme innan vi återvände hem till urdruckna tekoppar, nässpray och Ibumetin.

Jag har blivit hemskt bra på att komma ihåg födelsedagar. Hålla koll på dom och gratulera folk i tid och så. Den senaste tiden har jag faktiskt varit exeptionellt duktig då jag kommit ihåg att både informera födelsedagsbarnet i fråga och allmänheten om den speciella dagen. Idag till exempel fyller Kajsa arton år. I samband med att jag kom ihåg Kajsas födelsedag, och var mäkta stolt över detta, fick jag för mig att även André fyllt arton dagen innan. Informativ som jag är lade jag upp en stilig annons med André på 00-talets stora komunikationsfenomen Bilddagboken (visserligen en dag för sent, men jag håller fast vid principen "bättre sent än aldrig").
Efter en stund började kommentarer i stil med "fyller han år idag?" och "jag som trodde det var i mars!" uppenbara sig under bildtexten. Jag börjde betvivla min impulsiva vetskap om Andrés bemärkelsedag, och letade frenetiskt efter mer säkra källor. Efter en stunds sökande insåg jag att jag förväxlat månaderna och att Andrés egentliga födelsedag infinner sig om först en månad...

Borsett förväxlingar av relevanta datum och hostattacker har dagen varit hyfsat fin med flertalet gulliga krya-på-dig och glad-alla-hjärtans-dag-sms. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här med alla hjärtans dag. Jag är inte mycket för traditioner och obligatoriska högtider alls. Jul ger mig bara ångest. Jag tycker att alla sådana här traditionella företeelser är väldigt överskattade, och jag vet att det är många som håller med mig. Ändå envisas vi med att gå igenom samma procedur och lidande varenda år.
Det känns liksom väl krystat att det ska krävas en treordig fras i signalrött i almanackorna för att folk ska visa lite uppskattning och omtanke nån enda gång. Det kan man väl göra ändå. Det behöver man väl inte sätta in en specifik dag för, som dessutom blir hatad och hånad av alla jordens människor som råkar ha civilstatus singel den fjortonde februari. Jag tycker att det är lite barnsligt.

Samma sak med "Internationella Kvinnodagen". Denna pretentiöst titulerade dag var tydligen nödvändig att offentliggöra för att den manliga delen av befolkningen skulle förstå betydelsen av kvinnans existens. Kanske inte som en hyllningsdag till kvinnorna som heltidsarbetande mödrar, trogna fruar och kämpande karriärister, utan mer som en påminnelse för deras partners om att tacka för maten och disken och tvätten... Verkligen generöst att ge kvinnorna en enda dag på hela året, bara för dem. Verkligen fint. För de övriga 364 är ju tillägnade männen, eller?

Jag tycker i alla fall inte att dagar som Alla Hjärtans Dag, Internationella Kvinnodagen och Julafton är tillräckliga motiv till att träffa släkten eller visa sina känslor för någon som man bryr sig om. Det är bara ursäkter till att få proppa i sig en massa choklad, ragga på okända, dricka glögg och få presenter. Kan inte alla bara sluta vara så jävla traditionella? Fejk-tro för en gratisfylla på Nattvarden och påstå att vi firar midsommar för att barnen ska kunna ha fiskdamm? Det är ju patetiskt.

Det finns något som kallas spontantiet. När man gör saker för att man känner för det, visar glädje eller uppskattning av ren omtanke, utan att någon titulerad prettodag förutsätter det. Traditioner är för folk som glömt av det.