three eyes, four hands

Sommar. Jag längtar ihjäl mig och dör av vinterångest. Helt seriöst.
Under kvällen har jag druckit te och kollat dokumentärfilm med pappa. Jag har verkligen börjat falla för dokumentärer. Det är så fint egentligen. Inga planerade skådespel, varken manus eller practise. Det är pure reality, intimta porträtt av människor som har något vettigt att säga om världsfenomenen, om katastroferna, ovanligheterna och allt sjukt och fantastiskt som händer och uteblir. I just den här filmen diskuterades det huruvida vi påverkas genom livet.
Väldigt mycket i samhället fokuserar på vad vi gör dåligt och vad vi inte bör göra. Och vi växer upp med det allihop. "Gråt inte! Var inte rädd! Säg inte så! Var inte så högljudd!"
Vi föds och växer upp med så otroligt mycket fantasi, impulsivitet och energi. Vi simmar i hav av drömmar och illusioner. Hur kommer det sig då att vi med tiden lär oss att skämmas över oss själva? Våra talanger och förmågor och tankar värderas inte alls på samma sätt längre. Plötsligt mäts man i mått efter lön och meriter och märke på kostymen. Plötsligt ska man börja begränsa sig. Nu ska man anpassa sig efter omvärldens normer och ideal och efterleva någon sorts förutbestämd standard. Som om den skulle vara universell och stämma in på alla världens människor och personligheter.
Det liksom suger ut själen ur allt, det faktum att vi praktiskt taget aldrig kan leva fullt ut. Alltid måste vi agera efter någon one-size mall som någon annan har ritat upp, och det tragiska är att vi inte slår oss fria, vi gör aldrig revolt. Vi gör som vi blir tillsagda, för det var så vi uppfostrades att göra. Vi lyder, följer reglerna som är åt helvete fel, i en förhoppning om att en dag kunna förverkliga de drömmar som samhället tog ifrån oss.
Så blir vi gamla förvirrade och undrar vad vi egentligen håller på med. Tråkiga, torra och fantasilösa. Och sen klagar vi på att det var bättre förr. Är det så konstigt?