harbour serenades

Hade min absolut sista lektion i Inredning & Design igår. Kändes både skönt och vemodigt. Alla uppgifter är klara och bedömda, ännu ett MVG är spikat, inget mer strul med försvunna färgkartor eller intorkade shellacks, men... vi hade ju så himla mysigt. Jag vet redan nu att jag kommer sakna fredagarna då man kunde stå och måla, skissa och screentrycka i morgonsolen till ljudet av någon utav skolans bästa musikelever som spelar på flygeln utanför teatersalen. Framför allt kommer jag faktiskt att sakna vår underbara lärare.

Den där Eta alltså, hon är speciell. Verkar till en början mest totalt borta och allmänt överdrivet snurrig. Som om någon tagit tag i henne och snurrat henne runt runt hundra varv minst. Men efter ett tag inser man att hon inte är det minsta snurrig. Eller i alla fall inte riktigt så snurrig. Hon är en sann konstnärssjäl, går in i något sorts kreativt tillstånd där all energi och hjärnkapacitet koncentreras åt en enda sak. Omgivningen runt omkring förblir någon sorts odefinierbar gråhet i periferin.
Det är kanske då hon är som bäst. Kommer med tusentals idéer, stora visioner och förslag på förändring och förbättring. Hon kommer med bladguld och elpistoler, gigantiska tuber med trälim, spackel och färg och nålar och akvarell och intorkad frukt och fransar och fjädrar i rött och svart och lila. Allt detta i en kombination av hennes besynnerliga musiksmak som krockar med de instrumentala symfonierna på utsidan av klassrummet och doften av inoljade 50-tals möbler. Diskbänkarna ser ut att ha fallit offer för fjorton världskrig i paintball, nedfläckade av färg och pigment till minsta kvadratmillimeter. Fullständigt kaos för en utomstående.

Sedan, sättet hon kommunicerar på. Blandar in små, halvt omärkbara inslag av sin egen livserfarenhet och lärdomar i språket, inspirerar omedvetet omgivningen till att genomföra och förstå mer än de huvudsakliga uppgifterna. Formulerar inte enbart instruktioner och information om material och konst och formspråk sådär informativt och konkret, utan uttrycker istället budskapet genom nästintill gåtfulla uttal. Poesi. Senast igår, när hon skulle förklara perspektivteckning, formulerade hon sig såhär:
"Ibland är man övertygad om att saker är på ett visst sätt, bara för att man alltid sett dem genom samma vinkel. Perspektiv handlar om att gå bortom sin egen hjärna och medvetande och se omgivningen som den faktiskt ser ut, istället för att visualisera den som man tror att den är. Ett sätt att göra det är att vända bilden upp och ner. När någonting byter skepnad men fortfarande behåller samma uttryck är det lättare att analysera det man ska måla av. Att vända saker upp och ner kan vara nyttigt även i andra sammanhang."
Kanske är jag bara överdrivet analytisk eller också är hon smått genial. För mig är det nästan formeln till life itself.

Malin följde med mig hem på eftermiddagen. Vi drog med oss gitarrerna till Norra Hamnen, spelade Pink Floyd, RHCP, Beatles och Winnerbäck på tryckimpregnerat virke. Tjänade 28 spänn när vi spelade bland annat Wish You Were Here för förbipasserande. Väldigt roligt. Syftet med musicerandet var ju inte precis att komma hem nästan trettio kronor rikare.
För övrigt en väldigt fin kväll. Havet sådär vackert blyertsgrått, månen gigantisk. Vi bakade kladdkaka och såg på Memento. (Tack David!!!!!) Udda film. Trots att handlingen spelades backwards var det mesta förvånande oförutsägbart. Inget som man enbart "tittar på" för att fördriva tid, man observerar aktivt. Intressant upplägg, effektfull dramaturgi, futurum i gråskala. Riktigt bra.