och är det inte verklighet så drömmer jag

Midsommar. Kapitalistsvenskt och överskattat, färsk potatis och sill. (Tänk er Sverige med Kent som ett rullande soundtrack till detta inlägg, känn stämningen...?) Överskattat eller inte. Jag hade i alla fall en hellyckad kväll.

Grillning, Pictionary och förfest hos Malin. Partaj hos någon Chriffe i Uddevalla tillsammans med en massa härliga människor. Vi utklassade herrarna i kubb, dansade till musik av blandad karaktär (tänk er en spellista bestående av dåliga sommarhits, svenska klassiker, wanna-be-hip-hop och typisk MTV-disco... kan ju säga att jag hört bättre) spelade spel där alkohol var en obligatorisk ingrediens, hoppade studsmatta och umgicks med sköldpaddor. Det mesta var himla lyckat. Alla hade väldigt kul. Speciellt jag. Jag hade kanske roligast av alla.

Fick även uppleva kvällens hallelujah moment, kanske det mest komiska på länge. Mitt under en oskyldig kyss på en nedsläckt övervåning, på ett golv täckt av leksaker och byggsatser. Plötsligt; tillfälligt avbrott i kyssandet:

- Vad är det?

- Vänta lite, jag har, öh... lego under foten.

- ... Va?

- Jag har lego under foten...