Thursday 18 June 2009

asfalt

Jag drömde världens mest verkliga dröm inatt. Den var så verklig att jag kände mig fullkomligt förvirrad, disorienterad, malplacerad när jag vaknade. Var är jag? Var tog allt vägen? Här var jag inte två hundradelar tidigare? Vad i helvete hände?
Drömmer aldrig nånsin verkliga drömmar. Därför var det en ganska läskig upplevelse att vara helt övertygad om att befinna sig ett tillstånd av påtagligt, autentiskt presens när allt plötsligt transformeras till illusion och imperfekt.
Inte nog med att mina drömmar togs ifrån mig. Inte nog med att dom tillintetgjordes mellan lakanen till ljudet av hällregn mot fönstret, för det var inte regnet som väckte mig. Det var kommungubbarna i neonvästar. Igen. Dom bygger om utanför, gräver upp, redigerar,retuscherar, lägger om hela gatan. Klockan sju sätter dom igång, ska just påbörja asfalteringen. I samma stund som ångvältar och lastbilar med svart sand startas börjar allt inom en radie på femtio meter att dåna och vibrera. Så även min säng och mina sängben. Så även min hjärna och mina drömmar. Känner doften av nyutsmetad asfalt genom väggarna, trots att fönstren är stängda. Snälla, klockan sju?! Ever heard of sovmorgon? Ever heard of dreams? Tänkte väl det.

No comments:

Post a Comment