Thursday 18 June 2009

rubrik

Jag gymmade imorse. JAG GYMMADE. Hej Gunniess rekordbok. Lätt veckans, månadens, ja kanske till och med sommarens skönaste! Och gud vad bra man mår! Blir sådär löjligt överpositiv, koffeinpigg upphöjt till något tresiffrigt, utan att aktiviteten innehöll den minsta droppe kaffe. Och svettig, såklart. Törstig, och fruktansvärt sugen på kött. Vet ärligt talat inte riktigt var den animala biten kommer ifrån. Tenderar att få grova cravings efter entrecôtes och blodiga biffar i samband ordentliga träningspass. Alltid. Nåväl.
Jag kände mig grymmast i världen. Gymmet var så gott som öde. Jag och Sofia puschade som fan till dålig morgonmusik i P3. Stereon var paj. Hade självaste Arnold Schwartznegger (stavning?!) entrat skabbstället till gym hade jag ändå varit bättre. Hade vält hela honom med mitt superflås till kondition på sådär en hundradels sekund. No offence, Arnold. Underbart var det. Inte för att gymmet är alltför kul i längden, men känslan efter en riktig workout är svår att toppa. Ser fram emot träningsvärken imorgon. Min nacke kommer vara som Frankensteins. S-t-e-l...!

Därefter blev det Ica. Slut på käk. Det var inte kul. Med tanke på omständigheterna, atmosfären, miljön, hysterin och paniken efter föda får man nog säga att införskaffandet av midsommarmat var värre än träningspasset. Herregud. Folk är ju galna! Betedde sig som utsvultna Afrikabarn med uppsvällda magar som inte smält mat på fjorton månader. Minst.
Skulle köpa färskpotatis. Rena mardrömmen. Det hela liknande mer någon sorts manifest för fotbollshuliganer än en faktisk matbutik. Höll på att bli nedtrampad av hysteriska potatisfanatiker och jordgubbsreligiöst sommarstugefolk ett flertal gånger. Chilla.

Söstra mi och jag kom hem till slut i alla fall, utan några större skador. Bakade kolapaj, dansade omkring i köket, åt mandelmassa och "nostalgilyssnade" på Edit Piaf. (Hade vi varit födda på 50-talet hade vi kunnat säga att vi nostalgilyssnat, i ordets rätta bemärkelse. Nu råkar vi dock vara födda fyra decennier senare.)
Sen gick jag och klippte mig. Igen. Andra gången på drygt en vecka. Det blev liksom ingen skillnad sist. Och jag har dessutom kommit fram till att jag faktiskt inte orkar spara ut mitt hår. Ja. Blev jag nöjd då? Njae, jag blir sällan nöjd, men någonting. Kanske blir det kort nästa gång. Kanske nästa vecka igen? Kanske riktigt kort?

Har annars spenderat större delen av kvällen tillsammans med den kvinnliga delen av familjen Broman. Lagat middag, kollat på Dream of Life med Patti Smith, ätit ost och kex och pesto och kapris, druckit vin och haft det himla mysigt. Nu ska vi dricka lite mer te tror jag. Planera morgondagen.
Alla borde för övrigt se Dream of Life. Patti Smith är en fantastisk kvinna. Talar i gåtor och poesi hela filmen igenom. Dessutom är Steven Sebrings 10-åriga porträttering av rockikonen, legenden, konstnären verkligen vacker och på något sätt, påtagligt mänsklig...? Se den.

No comments:

Post a Comment