Sunday 21 June 2009

cruise/apocalypse

Det regnar idag och hela världen verkar mest blöt och bakfull. Som känt tillägnades gårdagen av alltför många människor den heliga crusingen i Lysekils stad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om aktiviteten. Eller om de människor som påstår att det här skulle vara årets grej. För visst är det ju både trevligt och roligt när en spökstad som denna på ett par timmar transformeras ett kompakt kollektiv, när människor från alla världens hörn träffas och har lite mysigt för en kväll. Och visst är det väl kul med lite ljud och liv och härlighet.
Absolut. Precis lika kul som det är pinsamt med alla tusentals människor som visslar, vrålar, skålar och fylleflörtar. Precis lika härligt som det hela egentligen är totalt awkward och skrattretande omoget. För folk vallfärdar hit. Det är bilfantasternas, ölälskarnas, fjortisarnas, pensionärernas, raggarnas och cruisfanatikernas Mekka. Med betoning på raggarnas.
De vaxar sina bilar, planerar drinklista och medresenärer redan i november. Funderar på om de ska ha en fladdrande rävsvans eller sexiga tygtärningar i backspegeln. Eller kanske både och? Backslick eller Elvis? Kulturella träskor eller cowboys boots?
Det kräver minst sagt en avancerad planering, kräver rutin. Detta är en på många sätt en ambitiös aktivitet. Om man är sådär 60+, är bosatt i norra Jämtland, har lite skägg och kör på en outfit som inte skriker alltför mycket Eddie Meduza. Om man är gift med sin bil och tycker att öl är okej om man dricker med lite förnuft. Då är det ambitiöst, det är okej. Är man däremot 22 och inte borde ha tillstånd att köra bil, kör omkring i ett vrak med 14 fulla brudar som inte kan sitta upp och spelar nån jävla cover på Boten Anna är det inte lika okej.

Jag och Malin hängde med lite folk ett tag. Ansträngde oss, spetsade öronen i hopp om att kanske kanske kanske uppfatta lite vettig musik någonstans. Lönlöst. Är det musiken man vill åt är crusing kanske inte det första alternativet man ska vända sig till. Men vi höll ut. I sådär en timme. Gårdagens nattliga bravader hade helt klart satt sina spår, så när omgivningen mest består av Polissirener, burn outs och raggarkult blev det hela ganska outhärdligt.
Vi gick hem, drack te, såg Apocalypse Now och åt chilichoklad. En enligt mig mycket svårbedömd film. En på många sätt speciell och annorlunda story, som trots det långsamma berättarspråket lyckades bibehålla ett stort intresse från början till slut. Enkel men komplicerad, svårdefinierad men självklar. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att kunna göra en rättvis beskrivning. En sorts skildring av mänskligheten själv? Sökandet efter det egna, genomförandet av det omöjliga, den bräckliga egenskapen kallad medkänsla och den fullständigt omänskliga men samtidigt så genuint humana tyranni och maktgalenhet som i slutändan segrar. Eller går under. Bra film. Äckligt välgjord. Tack David.

4 comments:

  1. Jag gillar din bedömning av filmen.
    Den är min favoritfilm alla kategorier just för alla frågor som ställs, just för att den är en sådan psykisk djupdykning ned i människors beteende. Att det inte bara är en film (även om jag hatar att skriva så), utan också en makalöst djup studie i mänskligt beteende mitt uppe i allt våld och primitivt agerande. Det är därför en krigsfilm passar så bra till just någonting sådant här. I krig, det är då människan visar sitt rätta jag, när allt ställs på prov, det är då man visar vem man egentligen är, i grund och botten. Primitivt men ärligt. Och Coppola visar det så bra.

    Varsågod! Och tack för Dream of Life. Inte hunnit se den än, men ska se den snarast! :)

    ReplyDelete
  2. Åh, verkligen, jag håller med dig, absolut :) Den typ av film som tål att ses fler gånger, med tanke på djupet. Går att tolka och analysera länge. Sedan tycker jag att det var smått fantastiskt att allt går så långsamt, utan att spänningen försvinner. Verkligen effektfullt. Och bildligt är det ju inte direkt en besvikelse heller. Fotot är riktigt bra. Färgerna, den konstanta röken överallt. Grymt.

    Dream of Life är underbar, så vacker och intim, och musikalisk, såklart. Det är svårt att inte tycka om Patti Smith efter den.
    Och jag fick lite kritik för att jag inte hängde med och lämnade filmerna igår, för det var ju så det var tänkt, men jag orkade inte riktigt dra in Chester i raggarträsket på stan. Heh, men nästa gång är jag på! Har du förresten sett Control?
    Ja, och nu blev det långt här. Igen.

    ReplyDelete
  3. Låter fint det1

    Har sett Control, ja. Har den faktiskt här hemma. Väldigt vacker. Men så himla sorglig. Jag älskar och hatar den filmen.

    ReplyDelete
  4. Haha, bra, för vi övervägde att låna ut den med Dream of Life, men så kom jag på att jag väldigt gärna ville se den :P Men då har du inte missat något. Den är fruktansvärt tragisk, och sinnessjukt vacker. Hat-älsk-film indeed.

    ReplyDelete