om havet och sigur rós

Min dag har mest bestått av sovmorgon, risgrynsgröt och filmvisning. Kortfilmspremiären blev förresten inte av förrän idag, sköjts upp precis som allt annat i skolvärlden, men alla gillade min och Malins film och vi var stolta och glada och fnissiga så det var himla kul. 

Bussresan hem var fin. Speciellt den marina biten, färjan över havet. Vattnet sådär mörkgrått och kändes av någon anledning ovanligt djupt. Solen lyste bara på några enstaka punkter in mot land, bildade långa ljuslinjer längs horisonten. Gnistrande skimmer över vattenytan, så starkt och lysande att det kittlade i ögonen om man tittade för länge. Jag är kär i havet. En kärlek som aldrig kan dö. Jag skulle dö utan havet. 

Igår spenderade Sofia och jag kvällens sista timmar framför tv:n. Såg den fantastiska filmen Heima, en dokumentär om Sigur Rós. Den var underbar. Jag rös konstant. Vackert foto, episk musik, sagolika landskap och en helt underbar porträttering av bandet i sin helhet, inspelat på det vulkaniska dramatiska Island, såklart. Det kanske mest intressanta med produktionen i sig var att större delen av filmen tillsammans med de magnifika vyerna beskrevs genom subtitles som berättade om hur inspelningen och idén om filmen först skapades. Om hur producenten ville att publiken skulle uppleva resultatet och om hur det isländska landskapet och omgivningarna inspirerat och påverkat bandet till att ägna sig åt den sällsynta genre de glänser med idag. 

Sigur Rós gör ovanlig musik. Eftersom alla låtar sjungs på halvt obegriplig isländska är det svårt att hänga med i lyrikens handling, men samtidigt ger den bristande vetskapen om sammanhanget den som lyssnar utrymme att själv skapa sig sin egen historia och tolkning av musiken. För mig blir det lite som ett hemligt språk. Någonting fritt som man formar som man vill. Jag är övertygad att exempelvis [Vaka] inte alls handlar om det jag tänker mig att låten gör, men det har kanske ingen betydelse, egentligen. 

Sedan är bandet i sig, i alla fall för mig, lite av ett par revolutionister. Ett par vilsna revolutionister, som trots deras halvt om halvt borttappade attribut är experter på det dom gör. Kanske är det kombinationen av de stundtals metalliska riffen kontra de mjuka stråkarna som framkallar mystiken, karaktären, den odefinierbara känslan av något som liknar igenkännande, fast inte på det förutsägbara sättet. Det kan också vara rytmen, den sövande men samtidigt energiska basgången, bilderna man får på näthinnan, som bara i sig hade kunnat bli en minst lika vacker film som Heima. Eller också var det något helt annat än te i min tekopp igår... 

Jag tvivlar på att någon människa i världen spelar elgitarr med stråke bättre än Jonsi Birgisson. Tvivlar på att någon annan röst än hans skulle fungera bättre i dessa mästerverk till kompositioner. 

Nu låter det som om jag blivit ett über-fan av Sigur Rós. Sådär hardcore besatt av något som jag egentligen inte vet så väldigt mycket om. Det har jag inte. Eller kanske. Det är i alla fall väldigt svårt att inte uppskatta det orginella formspråk, den påtagliga musikaliska närhet och de våldsamt vackra trum- och gitarrsolon som bandet framför. Låtar med tvåsiffrig längd som Pop Song eller E-bow; känns som att befinna sig i en otäckt verklig dröm, som att segla genom en illusion eller fantasi som långsamt transformeras till något konkret och på riktigt existerande. Och jag kan inte tänka mig att någon annan plats i världen skulle vara mer ultimat att uppleva den här musiken på än just Island. 

Så nu, ta mig dit. 

(Tack igen David!)