Monday 27 April 2009

om tiden och Mandela och livet och sånt

Läste en bok, en sån där tunn liten pocketbok med klyschig titel och grafisk framsida, skriven av en släkting till mig och hennes väninna. Antar att den går under genren "coaching", "stress" eller liknande. Mamma bad mig läsa den när jag hade det som stressigast i skolan nån gång i vintras. Helt klart den mest stressiga tiden i mitt liv såhär långt. Jag bara tittade på henne som om hon bett mig ränka ut Universums area eller nåt: "Tror du att jag har tid att läsa nån jävla guidebok nu?!"
Nej, det hade jag ju inte. Den här vintern var för mig en ohälsosamt fartfylld och jobbig period. Jag sov knappt. Men så hittade jag den där boken långt in under alla papper och skrifter och kalendrar och kollegieblock några månader senare. Boken visade sig vara en så kallad bladvändare. (Är det inte ett av de fulaste ord om litteratur som någonsin inventerats?) Det blev liksom svårt att sluta läsa därför att handlingen envisades med att fortsätta vara konstant intressant. Gick inte att hitta en enda tråkighet som gav upphov till avbrott.

Undertonen stundtals psykologisk, kvinnligt inriktad, låg mycket på det här med duktighet, att hela tiden överprestera, om skyhöga krav på sig själv som efter tillräckligt lång tid av konstant tillgänglighet, välvilja och regelrätt bemötande ger negativa avtryck på både självkänslan och karriären.
Och ur detta kvinno-utbrändhets-perpesktiv grenades sedan handlingen ut i argument för och emot stress, om jämställdhet, utbrändhet, den ständiga jakten på effektivitet och mediesamhället. Det var entreprenörsskap och egenföretagare och småskaliga privatproduktioner och människor som faktiskt verkade ha funnit den där meningen med livet. Efter mardrömsår inom olika yrken. (Främst inom just media.) Kapitlet om föräldraledighet, hemmafruar och den additionsstressade mamman hoppade jag faktiskt över, men i övrigt... Otroligt intressant.
Jag ska citera några rader av Girgio Grossis som finns med i boken:

"Inbegripna i ständiga brandkårsutryckningar försöker vi komprimera tiden genom att utföra flera sysslor samtidigt. Detta ökar risken för misstag, leder till ökad trötthet och förvärrar upplevelsen av stress. Den nedåtgående spiralen är då igång, eftersom stressen i sig förvränger vår tidsuppfattning med påföljden att tiden förefaller krympa. Ju mer tiden krymper desto mer anstränger vi oss och desto mer ineffektiva blir vi."
Är det inte klockrent?!
Eller den här, sagt av Nelson Mandela:

"Vår djupaste fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är mäktiga bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss. Vi frågar oss - vem är jag att tro att jag är strålande, underbar, full av talang, sagolik? Egentligen - vem är du att inte tro det? Att förminska dig själv hjälper inte världen. Det är inget upplyst att förminska dig själv, så att människor omkring dig inte ska känna sig osäkra. Vi är alla menade att få stråla, såom barn gör. Vi föddes för att ge uttryck för det fantastiska som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, det finns i alla. Och när vi tillåter oss själva att stråla, så tillåter vi samtidigt den omkring oss att göra detsamma. När vi frigör oss från våra rädslor, så frigör vår närvaro automatiskt andra."

Ett närmast religiöst uttalande. Man tappar liksom hakan en stund. Jag gör det i alla fall. Det är ju så himla sant. Under hela livet strävar vi i princip efter att förminska oss själva. Omedvetet kanske, men vi gör det. Vi trycks ner i stereotypa fack, placeras, sorteras och betygsätts efter centimeter och hudfärg och musiksmak. Uppvisad kunskap, ideal, tillvägagångsmodeller. Ändå påstår vi att vi är individualister, ser varje människa som den är. Trots att vi uppfostras med att dra förutfattade meningar och genom fördomsfulla ögon döma omgivningen redan innan vi upplevt någon form av kommunikation. Här krävs inga verbala utbyten, vi vet ju redan allt om alla. En enda blick.

Något annat som också togs upp i boken är det här med måsten. Skulle vi leva fullt ut enligt måste-principen skulle vi dö, begå självmord eller gå in i en vägg, för måste-principen har ingen gräns. Det finns inget stopp för vad man är kapabel till att göra. Hur mycket man än presterar, genomföra, planerar, strukturerar och kämpar så kommer man aldrig aldrig nånsin att uppnå en punkt där man faktiskt är färdig.
Jag levde enligt den här principen i vintras. Försökte driva ett företag och en mediebyrå där jag upplevde mig själv som enda aktiv medlem. Försökte komma över ett långt och underbart förhållande, samtidigt som jag inledde någon sorts online-romans på annat håll. Försökte att umgås med vännerna och samtidigt hålla kontakten med de gamla trofasta du-och-jag-för-alltid-gemenskaperna hemma i spökstaden. Försökte att sluta stressa samtidigt som jag skrev uppsatser, planerade möten, fotograferingar och redovisningar och panikpluggade till avancerade engelskaprov till midnatt. Försökte att vara avslappnad och "mig själv", samtidigt som jag ofta tvivlade på vem den personen egentligen var...

Några av alla mina tappra och halvhjärtade försök till en enklare tillvaro, men som tillsammans efter en tid blev så pass påfrestande att jag inte orkade mer. På jullovet kapsejsade jag totalt. Jag var sjuk i tre veckor och mådde piss. Sen bestämde jag mig för att släppa alla måsten. Sluta hålla på med sånt som bara är tidskrävande och negativt och energidödande. Sluta tänka negativa tankar och istället fokusera på att lyfta upp det som faktiskt är bra. Sjukt logiskt egentligen, och ändå krävdes det att jag orsakade mig själv hälsoproblem för att jag skulle fatta vidden av den onda cirkeln.
Jag vet inte, det kanske låter som om jag gjort en ovanligt tidig debut i 40-årskrisen, men jag tror faktiskt inte att jag är den enda som upplevt det här. Alla krav, alla förväntningar, pressen, allt det man kräver av sig själv. Det blir för mycket till slut. Praktiskt omöjligt.
Så vad är det egentligen som säger att man inte ska göra som Nelson Mandela? Istället för att förminska sin egen självbild och sin personlighet, hela sin själ, frgöra sig från sina rädslor och börja leva? Se varje svårighet som en utmaning istället för ett hinder. Föreställ dig känslan av att ha klarat av något som du trodde var omöjligt.

Vad är det som säger att vi så regelrätt ska följa politiska mönster, traditionella idéer och konservativa föreställningar om världen, när varje uppfattning är individuell? Varför ska man lägga energi på sådant som inte medför någon personlig vinning, egentligen? Livet handlar väl om att ha kul, att kunna känna sig nöjd med vad man presterat och upplevt och bidragit till i efterhand? Hur kul är det liksom att säga att man ägnade tjugo år av sin livstid på ett produktionsbolag, när man egentligen, under alla de där åren, drömde om att få göra något helt annat?
Tänk om alla gjorde det dom var bra på, istället för att göra sånt som man borde. Om alla som faktiskt på riktigt visste något om individualism, om perspektiv, om människor, styrde världen? Om Nelson Mandela hade fått sprida sina argument och åsikter istället för att vi skulle behöva ödsla dyrbar tid på att köpa saker som någon annan fått oss att tro att vi är i behov av? Om hjärntvätt i form av reklam och censur och propaganda inte förekom?

2 comments:

  1. Jag blev väldigt intresserad av den där boken helt plötsligt!
    Och ja, hela vårt samhäll är uppbyggt av stress, krav och måsten. Väldigt sjuk och ohälsosam utveckling. Vi kommer säkerligen pressa alla barn och ungdomar så mycket att de drivs till självmord, allvarligt talat. Om vi inte redan är där det vill säga. Hujedamig :/

    ReplyDelete
  2. Ja ibland kan man ju undra. Det är sjukt hur vi beter oss egentligen. Sorterar bort basbehoven och väljer, eller snarare tvingas, att lägga kraft och energi på sånt som egentligen inte spelar någon roll. I alla fall inte i jämförelse. Vi väljer att orsaka oss själva sömnbrist för att istället jobba dygnet runt, tror att vi kan kompensera dålig självkänsla genom att belöna oss själva med ännu mer värdelös skit! Tror vi kan bli av med vårt dåliga samvete och bristande medvetande genom att dränka depressioner och irritation och frustration i mer arbete, mer krav, mer press...! Det är vansinne.

    Ibland älskar jag Tyler Durden, hans teorier och syn på livet i Fight Club. Konversationen mellan honom och Edward Norton inne på den där krogen i början. Åh, den är som en smäll på käften åt det digitala mediesamhället! Varför greppar inte folk sånt i verkligheten?

    (...Projektarbete?!)

    ReplyDelete