italia #3

Sofia i hyrbilen, påväg till vingården Paradiso.

Ett typiskt italienskt café i Montalcino.

En dag åkte vi till Medelhavet. San Stefáno, Puerto Ercole och Manciano. Vi åt mest glass och laxpasta, spanade in uniformerade poliser och vandrade barfota längs stränderna. Det här är San Stefáno. Nästan alla hus hade blåa fönsterluckor och blommig tvätt på balkongräcket.

Citronträden odlades på balkongerna.

Rost, sprucken puts och dekadens. Så himla vackert.

Vespan var det absolut vanligaste fordonet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur gatorna faktiskt ser ut i Italien. Trafiken är horribel och framkomligheten ganska begränsad om man har en bil som är bredare än 1,5 meter.

En kväll fick Sofia dansa på en äng. Jag stod bakom kameran som vanligt.

När vi besteg det andra berget, Monte Amiata, hittade Sofia och jag Italiens läckraste bil! Vi tjuvkikade in i minimala bilar och smartcars en hel del, mest för att dom mer ser ut som leksaksbilar än faktiska fordon. En sån där barnslig fascination som bara turister förstår sig på. Som tagna direkt ur filmen Ratatouielle!

Rosa var en vanligt förekommande färg på klädesplaggen hos den manliga delen av befolkningen.

Frukost i Santa Fioras soluppgång. Jag ska tillägga att italiensk yoghurt är att dö för...

En annan liten mini-van.

Och överallt dessa fullmatade tvättlinor.

1800-tals stuckaturer på en tjusig byggnad i Montalcino.

Affischering i Pienza.

Balkong i Pitigliano. Den med citronträden.

Puerto Ercole.

Mer dekadens.

Jag, vinet och min underbara kusin. Har seriösa planer på att antingen adoptera eller röva bort den där ungen... Vid den här uteplatsen, som inte riktigt kommer till sin rätt i den här bilden, satt vi ofta och målade eller tog ett glas rött. Jag längtade ihjäl mig efter mina gitarrer. Konstant.

Medelhavet.

Lillasyster i äppelblommorna, som senare kom att kallas "popcornträdet".

Ett utav alla tusentals olivträd i Santa Fiora.