valborg

Måste för det första be att än en gång få uttrycka min oerhörda frustration över min förkylning. Det blev inget party ikväll. Inget umgänge med härliga människor (folket, ni är saknade!) eller känsligt fyllesnack. Men trots det lyckades jag klämma in både god mat, hög musik, glöd och vin i min festfria Valborgsafton.
Det blev torsdagssupé hos mormor med släkten istället. Som vanligt är mormors mat på gränsen till ohälsosamt god. Resultat: när man går därifrån upplever man under några skrämmande ögonblick befinna sig i ungefär samma viktklass som en ångvält. Jag höll mig dock mest till den gravade laxen och salladen, samt några glas vitt. Lite som på midsommar. Helt underbart.

Imorse vaknade jag hyfsat tidigt. Konstaterade att jag var alldeles för sjuk/trött/opepp för att kunna att genomföra några rättvisa prestationer i skolan. Blev sedan medveten om panikhungern i magen. Gick upp, satte på ugnen, bakade muffins. Sen åt jag och Sofia en superlång frukost. Något vi mellan kaffesupandet och brödsmulorna konstaterade att man gör alldeles för sällan. Sen softades det mest hela förmiddagen.

Det bästa med att vara ensam hemma: man kan såsa runt i t-shirt och panties och spela Kent på högsta volym en halv dag utan att någon fäller dryga kommentarer eller har några som helst synpunkter. Resterande del av familjen befann sig duktigt i skola och på jobben. Naturligtvis tog vi tillfället i akt.

Vid lunch bestämde vi oss för att käka ute och begav oss till The Old House Inn. Delade på två dagens, kummel och tagliatelle med ricotta. Fina grejer*. Och krogen i sig har blivit helfräsch sen ägarbytet.

Som sagt, lite frustrerande/surt/jobbigt/irriterande med denna förkylning. Speciellt med tanke på att jag under det senaste dygnet befunnit mig i ett party-mood som aldrig förr. Som kompensation för frånvarande äkta celebrationanda har jag istället hoppat runt till The Hives, Eagles of Death Metal och Wolfmother. Har en liten crush på Bryan Adams också, sen igår. Jag tror inte att det blir långvarigt, men Heaven och Summer of 69 är ju trots allt helsköna klassiker.

Imorgon blir det Kornö. En utmärkt chans att ta det där premiärdoppet men hostan och hesheten säger emot. Sen ska jag träffa Mirre. Det var år sedan. Annars får jag väl passa på att önska er en trevlig Valborgskväll. Och till alla ni andra festsuktande sjuklingar - ni är inte ensamma.

*Bör uttalas på bred göteborgska för att innebörden ska få någon rättvisa i sammanhanget. Framförallt för att verkligen betona att meningen utan rekomenderat uttal inte alls får samma betydelse som då det uttalas "fina grejer" enligt den rikssvenska principen. Viktig skillnad.

bryan

Dagens advice: illustrera, musicera, ignorera. Har spelat sönder fingrarna på gitarren och återupptäckt tjusningen med att teckna. Kvällen fördrevs i en rökfylld trång lokal när jag och Sofia inte längre orkade vara sjuka. Istället blev vi impulsiva och drog på konsert. Moa rockade fetast på trumsettet under Bryan Adams Tributen. Allt var bra och coolt och snyggt ljussatt. Sen har jag fortsatt följa min loser-princip med att totalt ignorera alla skolrelaterade deadlines. Peace.

BS

Jag lyssnar på Ida Redig och The Postal Service (tack för tipset David!) och dricker latte. Blöder näsblod. Idag låter jag mer som Keith Richards än Darth Vader. En klar förbättring, men långt ifrån bra. Ska skriva klart bildmanus till filmen, plugga likformighet och hänga tvätt. Marvellous... nja.

För övrigt kan jag säga att jag hittade världens roligaste grej. Ett gratis nedladdningsprogram, så kallat BookSmart, ett verktyg som man kan utnyttja för att sätta ihop en snygg layout, montera ett collage eller göra en fotobok. Och tjena vad kul det är. Har suttit hela kvällen med mitt egenkomponerade, och egenfotograferade, album av 08/09. Programmet i sig är supersimpelt, och albumet blir helproffsigt. Sen när man är klar, om man nu blir det, är det bara att trycka på "Order Book". Då dröjer det ett litet tag, och sen har man en helt unik bok i brevlådan. Dyrt? Näej. Ca 300 kr inklusive frakt. Ett tomt album kostar minst lika mycket. Bra. Mer sånt.

lågfrekvent

Klockan är halv åtta och min hals är om möjligt ännu värre. Den här utvecklingen känns inte bra. Det verkar som om varje kvart innebär en grov nedtrappning i dovhet vad gäller basröst. Lågfrekvent, minst sagt. Jag kommer alltså, om sådär en halvtimme, ha goda chanser att byta ut Darth Vader om så skulle behövas. Inga problem, skicka ut mig i yttre rymden, Universums slut och begynnelse! Jag skulle förmodligen göra mer nytta där än här hemma framför datorn/tv:n/halvsovandes med en bok i soffan.
Att vara sjuk i sådär två tre dagar fungerar ju, helt klart uthärdligt, men börjar det gå över fyra fem... rastlösheten rycker i fotoarmen, i en hjärna som kokar över av inspiration som det inte blir någonting av med än just en inspirerad tanke. Får man inte speciellt mycket utlopp för överskottsenergin här hemma. Att sjunga Håkan och Kings of Leon fungerar ju ett tag, men det har under eftermiddagen urartat och blivit en praktisk omöjlighet.
Men det som är allra mest frustrerande är varken basröst eller överskottsenergi utan det faktum att jag helt enkelt inte har tid att ligga hemma. En kortfilm väntar på att spelas in, skådespelarna är fixade, manus är skrivet... Och så matteprov och oinlämnade svenskauppgifter och multimediaportfolios och UF-företag och fotoalbum som ligger i skolan och bara väntar väntar väntar på att monteras och lämnas in.

Men som alltid med bakterier och virus är det inte mycket att göra. Bara att ta det lugnt, vänta ut, dricka dricka dricka te och vatten och kaffe och saft och C-vitamin, ja allt du kan tänkas hitta i flytande form. Kanske be en plågad bön och hoppas att det finns någon sjuk-Gud som läker dina symptom nån gång i framtiden. (Vet dock inte om det senare är någon större idé om man är ateist...) Själv käkar jag ingefära, rå vitlök, massa honung och chili. Dock måste man vara fokuserad när det kommer till chilin och ingefäran, gäller att svälja rätt, det blir så himla starkt när man sätter i halsen...

Har fått i uppgift att stå för musiken under grillkvällen på torsdag. En underbar uppgift tycker jag. Funderar nästan på att dra med mig LP-spelaren. Hur skönt hade inte det varit liksom? En enorm förlängningssladd längs hela Skeppsviken, mängder av vinyl, sprakande 80-tal!
Nej, men bomba gärna med bra tips och partymusik! Ingen jävla techno eller hiphop bara. Apropå "ingen jävla techno" fick jag en vänförfrågning på MySpace igår. Inget märkvärdigt med det, men killen som skickade denna råkade vara en grym pianist. En talangfull norrlänning, en naturbegåvning som aldrig tagit en enda pianolektion i hela sitt liv.
Trots det var det här faktiskt något av det finaste jag hört i instrumental väg. (Okej, han erkände senare att han tog en lektion när han var typ nio, men det kan väl knappast räknas?) Lyssna på honom här. Aha, filmmusik var min första tanke! Suck, killen hade sålt rättigheterna till en mängd olika bolag och materialet fick inte användas av någon annan, så länge bolagen i fråga inte spelade schyssta spelet och gav sitt medgivande. Ska snacka med min medproducent lite senare och se om det är värt ett försök. Fint som sagt. Mer instrumentalt och norrländskt åt folket.

mondays missions and disease

Idag har jag mest följt mina egna och Nelson Mandelas kloka råd. Totalignorerat allt som har med skolan att göra, låtsas att jag är fullt frisk och sjungit Håkan och Kings of Leon med whiskeyhes röst. (Ingen whiskey inblandad här, bara ordet i sig som känns som en rätt överensstämmande översättning med frekvensen. Och vad gäller Nelson var kanske inte poängen med det där talet att de som hört eller läst det helt skulle strunta i skola och arbete, men jag bestämde mig för behålla den uppfattningen, i alla fall under ett par timmar...) Jag, Sofia och laptopen har suttit under ett duntäcke på balkongen, ätit aprikoser, lyssnat på Winnerbäck och samtalat om beslutsångest och besvärliga pojkar. Viktiga bestyr. Det är faktiskt rätt mysigt att vara sjuk hemma tillsammans med sin lillasyster. Nu ska vi se Sin City och äta vaniljglass med kanel och varm chokladsås.

Annars längtar jag mest något sjukt till sommaren. Precis som alla andra med lite sunt förnuft. Men vill leva på vintern? Insåg nyss att det börjar bli dags att fixa biljetter till Way Out West och S!esta (ja, jag har bestämt mig...) Fortfarande inget jobb, fortfarande inga större planer på tidsomspännande projekt eller sysselsättningar. Känns både fritt och lite trist. Jag vill jobba. Eller snarare, jag behöver ett jobb om jag ska ha råd med ny kamerautrustning, dator och ett drägligt liv under hösten.

Jobb.

Nu.

om tiden och Mandela och livet och sånt

Läste en bok, en sån där tunn liten pocketbok med klyschig titel och grafisk framsida, skriven av en släkting till mig och hennes väninna. Antar att den går under genren "coaching", "stress" eller liknande. Mamma bad mig läsa den när jag hade det som stressigast i skolan nån gång i vintras. Helt klart den mest stressiga tiden i mitt liv såhär långt. Jag bara tittade på henne som om hon bett mig ränka ut Universums area eller nåt: "Tror du att jag har tid att läsa nån jävla guidebok nu?!"
Nej, det hade jag ju inte. Den här vintern var för mig en ohälsosamt fartfylld och jobbig period. Jag sov knappt. Men så hittade jag den där boken långt in under alla papper och skrifter och kalendrar och kollegieblock några månader senare. Boken visade sig vara en så kallad bladvändare. (Är det inte ett av de fulaste ord om litteratur som någonsin inventerats?) Det blev liksom svårt att sluta läsa därför att handlingen envisades med att fortsätta vara konstant intressant. Gick inte att hitta en enda tråkighet som gav upphov till avbrott.

Undertonen stundtals psykologisk, kvinnligt inriktad, låg mycket på det här med duktighet, att hela tiden överprestera, om skyhöga krav på sig själv som efter tillräckligt lång tid av konstant tillgänglighet, välvilja och regelrätt bemötande ger negativa avtryck på både självkänslan och karriären.
Och ur detta kvinno-utbrändhets-perpesktiv grenades sedan handlingen ut i argument för och emot stress, om jämställdhet, utbrändhet, den ständiga jakten på effektivitet och mediesamhället. Det var entreprenörsskap och egenföretagare och småskaliga privatproduktioner och människor som faktiskt verkade ha funnit den där meningen med livet. Efter mardrömsår inom olika yrken. (Främst inom just media.) Kapitlet om föräldraledighet, hemmafruar och den additionsstressade mamman hoppade jag faktiskt över, men i övrigt... Otroligt intressant.
Jag ska citera några rader av Girgio Grossis som finns med i boken:

"Inbegripna i ständiga brandkårsutryckningar försöker vi komprimera tiden genom att utföra flera sysslor samtidigt. Detta ökar risken för misstag, leder till ökad trötthet och förvärrar upplevelsen av stress. Den nedåtgående spiralen är då igång, eftersom stressen i sig förvränger vår tidsuppfattning med påföljden att tiden förefaller krympa. Ju mer tiden krymper desto mer anstränger vi oss och desto mer ineffektiva blir vi."
Är det inte klockrent?!
Eller den här, sagt av Nelson Mandela:

"Vår djupaste fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är mäktiga bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss. Vi frågar oss - vem är jag att tro att jag är strålande, underbar, full av talang, sagolik? Egentligen - vem är du att inte tro det? Att förminska dig själv hjälper inte världen. Det är inget upplyst att förminska dig själv, så att människor omkring dig inte ska känna sig osäkra. Vi är alla menade att få stråla, såom barn gör. Vi föddes för att ge uttryck för det fantastiska som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, det finns i alla. Och när vi tillåter oss själva att stråla, så tillåter vi samtidigt den omkring oss att göra detsamma. När vi frigör oss från våra rädslor, så frigör vår närvaro automatiskt andra."

Ett närmast religiöst uttalande. Man tappar liksom hakan en stund. Jag gör det i alla fall. Det är ju så himla sant. Under hela livet strävar vi i princip efter att förminska oss själva. Omedvetet kanske, men vi gör det. Vi trycks ner i stereotypa fack, placeras, sorteras och betygsätts efter centimeter och hudfärg och musiksmak. Uppvisad kunskap, ideal, tillvägagångsmodeller. Ändå påstår vi att vi är individualister, ser varje människa som den är. Trots att vi uppfostras med att dra förutfattade meningar och genom fördomsfulla ögon döma omgivningen redan innan vi upplevt någon form av kommunikation. Här krävs inga verbala utbyten, vi vet ju redan allt om alla. En enda blick.

Något annat som också togs upp i boken är det här med måsten. Skulle vi leva fullt ut enligt måste-principen skulle vi dö, begå självmord eller gå in i en vägg, för måste-principen har ingen gräns. Det finns inget stopp för vad man är kapabel till att göra. Hur mycket man än presterar, genomföra, planerar, strukturerar och kämpar så kommer man aldrig aldrig nånsin att uppnå en punkt där man faktiskt är färdig.
Jag levde enligt den här principen i vintras. Försökte driva ett företag och en mediebyrå där jag upplevde mig själv som enda aktiv medlem. Försökte komma över ett långt och underbart förhållande, samtidigt som jag inledde någon sorts online-romans på annat håll. Försökte att umgås med vännerna och samtidigt hålla kontakten med de gamla trofasta du-och-jag-för-alltid-gemenskaperna hemma i spökstaden. Försökte att sluta stressa samtidigt som jag skrev uppsatser, planerade möten, fotograferingar och redovisningar och panikpluggade till avancerade engelskaprov till midnatt. Försökte att vara avslappnad och "mig själv", samtidigt som jag ofta tvivlade på vem den personen egentligen var...

Några av alla mina tappra och halvhjärtade försök till en enklare tillvaro, men som tillsammans efter en tid blev så pass påfrestande att jag inte orkade mer. På jullovet kapsejsade jag totalt. Jag var sjuk i tre veckor och mådde piss. Sen bestämde jag mig för att släppa alla måsten. Sluta hålla på med sånt som bara är tidskrävande och negativt och energidödande. Sluta tänka negativa tankar och istället fokusera på att lyfta upp det som faktiskt är bra. Sjukt logiskt egentligen, och ändå krävdes det att jag orsakade mig själv hälsoproblem för att jag skulle fatta vidden av den onda cirkeln.
Jag vet inte, det kanske låter som om jag gjort en ovanligt tidig debut i 40-årskrisen, men jag tror faktiskt inte att jag är den enda som upplevt det här. Alla krav, alla förväntningar, pressen, allt det man kräver av sig själv. Det blir för mycket till slut. Praktiskt omöjligt.
Så vad är det egentligen som säger att man inte ska göra som Nelson Mandela? Istället för att förminska sin egen självbild och sin personlighet, hela sin själ, frgöra sig från sina rädslor och börja leva? Se varje svårighet som en utmaning istället för ett hinder. Föreställ dig känslan av att ha klarat av något som du trodde var omöjligt.

Vad är det som säger att vi så regelrätt ska följa politiska mönster, traditionella idéer och konservativa föreställningar om världen, när varje uppfattning är individuell? Varför ska man lägga energi på sådant som inte medför någon personlig vinning, egentligen? Livet handlar väl om att ha kul, att kunna känna sig nöjd med vad man presterat och upplevt och bidragit till i efterhand? Hur kul är det liksom att säga att man ägnade tjugo år av sin livstid på ett produktionsbolag, när man egentligen, under alla de där åren, drömde om att få göra något helt annat?
Tänk om alla gjorde det dom var bra på, istället för att göra sånt som man borde. Om alla som faktiskt på riktigt visste något om individualism, om perspektiv, om människor, styrde världen? Om Nelson Mandela hade fått sprida sina argument och åsikter istället för att vi skulle behöva ödsla dyrbar tid på att köpa saker som någon annan fått oss att tro att vi är i behov av? Om hjärntvätt i form av reklam och censur och propaganda inte förekom?

Äter mandelmassa, dricker Marelds-te och spelar Faller med Winnerbäck. Den är så sjukt vacker. Jag kan nästan hela.

italia #3

Sofia i hyrbilen, påväg till vingården Paradiso.

Ett typiskt italienskt café i Montalcino.

En dag åkte vi till Medelhavet. San Stefáno, Puerto Ercole och Manciano. Vi åt mest glass och laxpasta, spanade in uniformerade poliser och vandrade barfota längs stränderna. Det här är San Stefáno. Nästan alla hus hade blåa fönsterluckor och blommig tvätt på balkongräcket.

Citronträden odlades på balkongerna.

Rost, sprucken puts och dekadens. Så himla vackert.

Vespan var det absolut vanligaste fordonet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur gatorna faktiskt ser ut i Italien. Trafiken är horribel och framkomligheten ganska begränsad om man har en bil som är bredare än 1,5 meter.

En kväll fick Sofia dansa på en äng. Jag stod bakom kameran som vanligt.

När vi besteg det andra berget, Monte Amiata, hittade Sofia och jag Italiens läckraste bil! Vi tjuvkikade in i minimala bilar och smartcars en hel del, mest för att dom mer ser ut som leksaksbilar än faktiska fordon. En sån där barnslig fascination som bara turister förstår sig på. Som tagna direkt ur filmen Ratatouielle!

Rosa var en vanligt förekommande färg på klädesplaggen hos den manliga delen av befolkningen.

Frukost i Santa Fioras soluppgång. Jag ska tillägga att italiensk yoghurt är att dö för...

En annan liten mini-van.

Och överallt dessa fullmatade tvättlinor.

1800-tals stuckaturer på en tjusig byggnad i Montalcino.

Affischering i Pienza.

Balkong i Pitigliano. Den med citronträden.

Puerto Ercole.

Mer dekadens.

Jag, vinet och min underbara kusin. Har seriösa planer på att antingen adoptera eller röva bort den där ungen... Vid den här uteplatsen, som inte riktigt kommer till sin rätt i den här bilden, satt vi ofta och målade eller tog ett glas rött. Jag längtade ihjäl mig efter mina gitarrer. Konstant.

Medelhavet.

Lillasyster i äppelblommorna, som senare kom att kallas "popcornträdet".

Ett utav alla tusentals olivträd i Santa Fiora.

italia #2

Någon sorts dagboksskildring av Italien-resan, komponerad med de utlovade bilderna. Det är svårt att återge en resa i ord, klä upplevelser, intryck och medvetenhet i verbala fraser. Här är i alla fall ett försök, av de tre första dagarna.

4:e april
Vi sitter inkapslade i flygplanet, skyddade från morgondimman och avgaserna i Amsterdam. Genom ett litet fönster i jätteskrovet av aluminium, gummi och glas syns blinkande lampor, orangea mittmarkeringar i asfalten. En lång italiensk säkerhetsbeskriving av det specifika planet, plastmuggar med mineralvatten och jetmotorerna startar. Vi tränger i en obegriplig hastighet ett par timmar senare genom molntäcket över Toscana.

Under många långar minuter glider vi över landskapet. Alperna övergår i stäpper och odlingar, små bergbyar på gröna höjder. Däcken slår emot marken, en lång trappa rullas fram och vi kliver likt hemkomna presidenter ner för metallstegen, skosulorna äntligen under fast mark. Den fuktiga luften luktar sydländskt, nikotin. Språket och rytmen annorlunda. Genom hyrbilens backspegel ser vi motorvägen försvinna i horisonten, flygfält och reklamskyltar byts ut mot gigantiska cypresser, olivträd och blommande körsbär. Mediesamhället översätts snart i eko-folk, småskaligt jordbruk och fåraherdar. Totalt offline.

Följer kartriktigt slingrande landsvägar över bergstoppar, ner i dalgångar. Fönsterrutorna vevas ned manuellt. Under knappt fem timmar färdas vi genom ett landskap som mest ter sig som en ovanligt verklighetstrogen kuliss. En filmisk storslagenhet över det hela.
Rullar till slut ner för grusvägen i Santa Fiora och kör in på uppfarten till stenvillan, slås återigen av luften, utsikten. Här ifrån ser man oändligheten, horisonten mer avlägsen än någonsin. Packar upp suitcases och handbagage i en vacker lägenhet på övervåningen. Rustika klädskåp i mörkt trä, breda fönsterkarmar, kalla klinkergolv. En sprakande eld i den öppna spisen.

5:e april
Vaknar tidigt, tar en morgonpromenad med lillasyster. Insvepta i tjocka filtar tar vi motljusbilder i soluppgången. Promenerar över steniga okända grusvägar och leriga stigar, hjortar hoppar förbi. Espresso på balkongen, födelsedagssång och paketöppning. Bergsbestigning av Monte Labbro, det högsta närliggande berget på 1800 meter.
På kvällen sitter vi barfota på rangliga trädgårdsstolar vid uteplatsen. Vinglas till hälften fyllde av Sol de Sasso vilar i artikulerande händer. Akvarellfärger, blyertspennor och suddgummin ligger utspridda över bordsskivan. Vi lagar en förträfflig middag. Ugnsbakade grönsaker, kyckling och pasta. Råvaror, allting närproducerat och lokalt. Italiensk glass och espresso efter maten.

6:e april
Solen reser sig över olivträd och dimtäckta berg. Frukost i trädgården; grönt te och ciabata. Beger oss till Montalcino, promenerar i ballerinaskor genom cypressaléer, gräsmattor täckta av tusenskönor. (Nu ska jag erkänna. Jag är en naturnörd innerst inne, en bonnig lantistjej från en liten håla, en gång i tiden. Uppvuxen i en trädkoja i skogen där får, rävar, örnar och salamandrar hörde till de normala husdjuren. Fördrev dagarna med traktorturer, svampplockning, fågelholksbygge och älgjakt under höstarna. Försåg mig självständigt med harsyra och vildhallon när dom andra barnen fortfarande käkade burkmat och päronpuré. Att den där magnetismen till naturen i viss mån levt kvar är inte så konstigt med en pappa som är 2000-talets största naturfreak ever. Så jag ber om ursäkt för de stundtals botaniska beskrivningarna. Det var trots allt sjukt vackert.)
Vi följer de slingrande landsvägarna till vingården Paradiso de Frassina. Klassisk musik strömmar ur högteknologiska högtalare, placerade med jämna mellanrum emellan vinrankorna när vi kliver ur de svettiga hyrbilarna. Guiden berättar om gården och vinerna, om Mozart och avancerade forskningsstudier i Frankrike och USA. Med klirrande glas i händerna smakar, doftar och upplever vi aromerna. Fylligt, syrligt. Kungsörnar kretser ovanför. Vinet förvaras i 3000-liters tunnor av trä och stål. Atmosfären andas allt annat än billig fylla.

Fortsätter in i den mer centrala delen av Montalcino. Kilometerlånga aléer av pinje och cypresser sträcker sig över bergsåsarna. Parkerar någon timme senare nedanför en lång stentrappa. Staden ligger på toppen av berget, de sneda tegelhusen täta. Små örtträdgårdar vattnas på smala balkonger. Våta kläder hänger på provisoriska tvättlinor nedanför smaragdgröna fönsterluckor. Dofta av tvättmedel, pasta och kaffe.
Går genom trånga gränder och stensatta gator längs terrakottafärgade huskroppar, ner för en stentrappa, hamnar helt otippat i ett restaurangkök. Ett italienskt fotbollslag sitter längst in, äter pizza, skålar högljudt i mineralvatten. Stamgästerna hänger vid baren, smuttar på eftermiddagsvinet, tittar på förbipasserande människor på andra sidan gatan genom fyllda glas. Vi beställer den hemlagade pastan och vatten på flaska, kolhydraterna i spaghettiform, precis lika underbara som dom säger.

Fler bilder kommer efter hand...

om resor

"Hela den här processen, från idé till ryggsäck till erfarenhet, resan som fenomen, handlar självklart inte bara om trotsighet och eskapism, utan också om nyfikenhet, en ambition om att få uppleva någonting stort. [...] Eller också har vi helt enkelt blivit inkapabla att förstå vad en sådan här resa faktiskt skulle gagna oss i efterhand, i form av inspiration, breddade perspektiv och nya kontakter, och framför allt unika kunskaper från ocensurerade källor, bortom reklam, propaganda och ideal. "

Smakprov av min jämförande analys med temat "resor". Det går trögt. Har svårt att hålla mig till ämnet. Glider hela tiden iväg till mina egna tankar och planer om framtida destinationer. Projektarbetet, New Zeeland, London och Italien...

Jag hatar förkylningar. Malin har lovat att utrota fenomenet ifrån Jordens yta. Jag svarar med att vid uppvisad framgång prisa henne med någonting i klass med en Nobel-award. Inga fler förkylningar, nånsin. Bra eller vad? Jag har lyckats snyta bort sådär fem toarullar på ganska kort tid. Inte många som fixar det. Huden under näsan är sådär sexigt rödfnasig. Huvudet dunkar, framkallar någon sorts inre jordskalv så fort jag försöker bestiga trappan för att ta mig till övervåningen. Halsen är tjock och jag känner mig precis lika sjuk som jag ser ut. Vardagliga bakgrundsljud från omgivningen (tvättmaskinen, Chester som ylar, ihållande telefonsignaler och mamma som behöver akut assistans med citationstecknet i sin datautbildning) känns plötsligt fjorton gånger så höga jämfört med den normala decibelliala ljudskalan.
Läsning framkallar yrsel och huvudvärk, film likaså. Spelade sönder fingertopparna på elgitarren igår vilket såhär i efterhand bara gör spelandet mer smärtsamt än härligt. Det faktum att vädret är fullkomligt strålande gör ju inte det hela mycket roligare. Att skriva självmartyriska blogginlägg verkar inte heller leda någonvart.
Att vara sjuk kan ju inte vara hälsosamt.

it/ain't/more/typical

Förkylning. Igen. Pallar fan INTE dessa jävla förkylningar.
Pratade nyss med Malin, fick advise om att supa te, spela gitarr och bara lyssna på en massa bra musik. Tror jag ska följa detta till punkt och pricka.

angeläget

Filmfestivalen var bra. Eller, den var egentligen mer än så, mer än bra. Den var riktigt bra. Typ Oscarsgalan i miniformat. Stämningen, storyn i de olika produktionerna, intimiteten med de som dokumenterades, bräckliga tragedier och fruktansvärda upplevelser. Historier som kröp in under huden, framkallade ilska och illamående. Dock måste jag säga att jag hade förväntat mig lite mer avancerat foto än det som visades upp av de nominerade bidragen.

Som om jag inte fått nog av film, den sjukt grymma ljudanläggningen, applåder och röd plysch efter dryga tre timmar i biosalongen bokade jag och Malin biljetter till Män Som Hatar Kvinnor klockan 18.
I väntan på tiden fördrev vi timmarna med promenader längs Korsvägen och Heden, gled förbi blommande äppel och körsbärsträd, köpte med oss messmör, frallor och blåbärssoppa och njöt av en högst billig och provisorisk lunch på en parkbänk i solen. Det var fint. Begav oss sedan tillbaka till Bergakungen och letade upp våra platser just när reklamen drog igång. Och sen; filmen. På ett sätt kan den ha varit något av det bästa jag sett. Fotot - helt otroligt. Genomtänkt, vackert, gripande, äcklande. Handlingen - invecklad, störd, intressant, obehaglig. Och trots att alla överhypat produktionen i sig enda sedan permiären nån gång i... vintras (?), var den, trots min skepsis, faktiskt precis lika sevärd som alla påstår.

Annars: jag misstänker min värsta fiende - febern. Har haft en förkylning på g enda sen vi kom hem från Italien. Nu verkar det dock som att immunförsvaret inte riktigt orkar hålla emot längre. Huvudet tungt som en sten, näsan rinner, jag fryser och blöder näsblod. Är det inte en alldeles underbar överaskning såhär i det vackra vädret, just när vi ska påbörja filminspelning och allt?

Jag saknar det ikväll
Gåshud och kolsyra
Ekande hjärtslag
I en liten värld av närhet och eufori

För ett ögonblick eller ett år
Inuti bubblan
Ouppnåelig ifrån verklighet och asfalt
Gick obemärkt med skoskav
Svävande, flygande, levande

Så verkligt och äkta som det bara går
Och head over heals
Så äckligt naiv
Tillfällig tvåsamhet
Tatuerad abstinens

21.4

Dagens tillkännagivande: Jag är utmattad. Full fart, 9-5. Har under de senaste timmarna betett mig som en Duracellkanin då jag både jobbat övertid i labbet på skolan, skrivit färdigt kortfilmsmanus, hållit redaktionsmöte, lagat middag (och diskat), bakat, tvättat, fyllt i viktiga papper, blanketter för färdbevis och bankkonton, sytt necessärer supersnabbt, samt varit lite halvkulturell och läst närmare 100 sidor i min nyinköpta pocket av advokaten/samhällspessimisten/shunnekännaren Jens Lapidus. Aldrig Fucka Upp, en helt okej bok. Stockholm Noir. Allt detta, utan en droppe koffein!
Funderade starkt på att överträffa mig själv, toppa prestationerna och effektiviteten med en språngmarsch till brevlådan ovanför backen och posta alla viktigheter. En riktig hederlig joggingrunda rentav? Men där gick gränsen. Förmodligen blir det uppsatsförfattande, tvätthängning och kladdkaksätande under de få kvarvarande timmarna före bed-time.

Helsjukt det här med energi egentligen. Och bristen på den. Fortsätter man trots alla pinsamt uppenbara trötthetstecken med vad man nu än kan tänkas hålla på med, tenderar energibristsyndromet påfallande ofta att oförklarligt övergå i någon annan superform. Trots eventuell, eller kanske mer vanligt obligatorisk, sömnbrist kan man om man håller ut tillräckligt länge lyckas klättra över prestationströskeln och landa i övertrötthetens endorfinrika land. Javisst, då är det bara att tuta och köra! Jag brukar nå den här punkten vid tolvtiden på kvällarna. Precis när man bestämt sig för att gå och lägga sig dyker inspiration och idéer upp. Gubben-i-lådan-effekten. Man får lust att möblera om, slänga ihop en riktig delikatessmiddag eller, om man har riktigt tur, skriva klart den där oinlämnade uppsatsen...!

Nog om det. Morgondagen: Idrott, tågresa, filmfestival, projektplåtning och förhoppningsvis en schysst lunch någonstans.
Ska försöka få upp alla de där utlovade bilderna från Italien någon gång också...