it was all yellow

Back home from Stockholm. Kan ärligt och utan den minsta ångest konstatera att hufvudstaden verkligen inte är min stad. Men i sällskap av Malin och Sofia har jag haft en alldeles underbar helg, trots långa väntetider i köer, på bussar, tåg och t-banecentraler. Under högst förkylda omständigheter.
03:20 fredag morgon lämnade vi Fasseröd. 08:35 stod vi nyvakna och hungriga på Centralstationen i Stockholm. Efter en småkylig lattefrukost på Nils Café blev det mest planlös kringvandring genom Stockholms innerstad. Med Monopol som vår enda geografiska referens gick allt det där som involverar lokalsinne och gatunamn till en början ganska dåligt, men man kan säga att vi lärde oss av våra misstag. Så småningom.
Under flertalet timmar letade vi smått desperat efter vinylbutiker och second-hand shops, helt utan framgång. Det närmaste vi kom i musikväg var en Bang & Olufsen-butik som erbjöd högtalarsystem i mijlonklassen. Det hela slutade i en abstrakt konstutställning på Wetterling Gallery och tefika på The Huset. När klockan passerat förmiddag var vi så gott som döda, beslutade oss för att vara tråkiga och åka hem.
Väl i Bromma ett par timmar senare blev det film, gitarrspel och middag hos familjen Flodin. God mat, hemmagjorda marränger och kulturella diskussioner i storstadsanda. Den italienska frukosten kommande dag var den godaste jag ätit på länge.

Lördagsförmiddagen spenderades kring Stureplan och Gamla Stan. Hela dagen var fotomässigt sett en enorm mental påfrestning från början till slut. För första gången valde jag att inte ta med mig kameran till konserten. Risken att bli ertappad med en 300-millimetare och tvingas lämna ifrån mig denna efter eventuell visitation vid insläppet kändes alltför överhängande för att jag skulle våga plåta alls. Av den anledningen förblev mitt signalement och följeslagare kvar i Bromma. Fulladdad och med ett i princip tomt minneskort. Naturligtvis envisades lördagsvädret med ett ihållande och konstant exceptionellt fotoljus, underbara och märkliga motiv fortsatte att dyka upp framför ögonen på oss. Jag trodde jag skulle avlida.
Fortsatt vinylspan och musiksök. Efter att vi händelsevis sprungit på Nicole Cofey, huvudrollsinnehavaren i mitt och Malins tidigare kortfilmsprojekt, i Gamla Stan fick vi proffessionell vägledning och hittade till slut en Bengans på Drottninggatan. Förälskades i x-antal LP-plattor av Metallica, Iron & Wine, The Postal Service, Coldplay och Wilco. Vidare käkade vi pastalunch på Vapiano, drack ljummen latte i vad som hade kunnat vara den sista augustisolen och genomförde en högst spartansk, men trevlig och angenäm, date med herr Florin över kravallstaketet till den kilometerlånga Coldplay-kön.
Kvällen på Stadion var fantastisk. White Lies värmde upp en hungrig publik med skönheter som Unfinished Business, Fairwell To The Fairground, A Place To Hide och Death. Mäktigt. Med ett sound som, åtminstone i spelande stund, påminde om Joy Divisions var detta inte en helt misslyckad matching inför vad som väntade. Eller snarare, med min för evigt våta dröm om att se Ian Curtis spela live.
50 minuter senare entrade Chris Martin och co. den storslagna scenen. Ljudet, ljussättningen och den kärnvapenlika energin överträffade alla eventuella förväntningar och förhoppningar, både musikaliskt och showmässigt sett. Våra rymliga ståplatser bara några få andetag ifrån de mest inbitna fansen framför scen gjorde ju inte direkt upplevelsen sämre.
Publiken var otrolig. Folk sjöng som gudar, dårar, dansade och kysstes, grät och skrek och jublade, strålade stundtals starkare än den tjugo meter långa blinkande bildmonitorn på superscenen. Glass of Water, Yellow, Viva La Vida, Clocks, Death and All His Friends, Lost, Fix You, The Scientist och tårar i ögonen. Det var gigantiska gula ballonger, euforiska ögon, Norrlands Guld i plastflaskor och självlysande fjärilskonfetti över hela Stadion. Svårt att konkret återge känslan i ord, men det var fullkomligt MAGISKT. I ordets sanna bemärkelse.