Kanske kan det aldrig någonsin finnas en finare känsla än känslan av att vakna upp i en annan människas armar. Klockan 04.50 med solen i ögonen, kärlek i lakanen, varma händer runt magen. Ett oförstörbart ögonblick av samhörighet. Som best-friends-halsbanden när man var sju, ett bevis på ömsesidigt förtroende, fast mer äkta och verkligt än kursiv gravyr på kantiga berlocker i nickel. En ever-lasting elekrticitet.
Med hjärtat i stilla vilopuls, ett euforiskt nyvaket medvetande. Ett fånigt nykärt leende.
Allt sådant tillhör numera illusion för när jag vänder mig om finns inga armar som lovar att krama och hålla om för evigt, ingen ljusblå blick att drunkna i. Kroppsvärmen på andra sidan sängen har för länge sedan blivit ett med morgondimman och kondensen på fönsterrutorna. Svalnat och stigit mot himlen som sommarregn, nyasfalterade vägbanor. Inga tecken på fysisk närvaro. Någonstans.
Tänker fortfarande på dig varje gång jag passerar tågstationer. Bussterminaler. Varje ögonblick av tidspressad nervositet.
Och det låter så klyschigt, för hur formulerar man en kolsyrad molnsvävande tillvaro utan att låta som en idiot? När bilderna, ikonerna, dofterna, dialogerna spelas som på repeat, trots att kärleken sedan länge är long gone och passé.
Ingen blick att drunkna i.
Och sedan, som om solen plötsligt återvänt ner i havet, har insikten och verkligheten övervunnit, återtagit, besegrat gryningen igen. För det skulle ju aldrig fungera. Eller hur?
Nej, det fungerar ju inte så.
No comments:
Post a Comment