G

Tog tåget till Göteborg. Drack kaffe, pratade med Kajsa och köpte nya boots. Bästa latten köper man på Indiska Te- & Kaffemagasinet. 15 spänn inklusive en minimal bit mörk cholkad. Gubben som jobbar där är helt underbar.
Provade ungefär hälften av alla par i varenda skobutik i hela staden innan jag hittade ett par som fick godkänt. Och som inte kostade 2700 riksdaler. Det tog ett par timmar. En mössa köpte jag också. Eftersom min gamla så olyckligt försvann när den blev kvar på en buss mot Trollhättan i vintras.

Inne på Weekday blev jag kär. Jag älskar den butiken trots att jag aldrig gått därifrån med en ljusgrön plastpåse med det där skumma vita motivet på. (Vad klädbutikens logga egentligen föreställer är fortfarande ett relativt hett samtalsämne. Kan någon tala om för mig; är det en kanin eller en hund?!) Kanske är det just därför. Ljudvågorna ifrån den helsköna musiken fick take-away-latten i min pappmugg att vibrera. Jag tror att den också tyckte om MGMT. Sen hakade liksom hela jag på den där rörelsen.
Det är nåt med Göteborg. Får samma känsla varje gång jag kliver av på Nils Ericsson. Plötsligt blir jag kär i alla människor jag ser. Helt oförklarligt känns människorna så mycket mer påtagliga och verkliga och riktiga, till skillnad från befolkningen i så många andra städer. Om det beror på de återkommande hypnotiserande tonerna ifrån gatumusikernas saxar, dragspel och gitarrer, dofterna ifrån restauranger och caféer, mängden udda och unika frisyrer, eller om det helt enkelt är den karaktäristiska dialekten har jag ingen aning om. Jag har en teori om att det kanske ligger en nedfallen stjärna under staden. Som i den där julkalendern för många år sedan. Att det är stjärnan som får hela samhället, människorna, spårvagnarna och gråsparvarna att kännas så mycket mer... inspirerande?
Det är nåt med Göteborg.