apocalyptica

Sitter och fryser. Nästan skakar. Och det här kallar man svensk sommar.
Har spenderat de senaste timmarna med min osedvanligt pessimistiska och kritiska fader. Och en telefonförsäljare. Ni kan tänka er kombon... Två och en halv timme på Trestads Mobiltelefoner. Redan efter de första sextio minuterna var jag beredd att gå därifrån, nära att kvävas av Telias antirabatter, abbonnebang, POP3 och GPS-funktioner. Visst är det spännande, ja nästan magkittlande, med ny teknik, men ett rent helvete att behöva sätta sig in i systemet. "Nej, jag har en bra kamera, jag skiter i om den har tjugo eller en halv megapixel. Ja, det gamla numret är försvunnet nu. Fördel att kunna kolla mailen via mobilen. Ofta, ja. Mm. 400 kronor i månaden...?!"
Speciellt när den smärtsamma processen genomförs iklädd sjöblöta skor, och en outfit som dagen efter en konsert, ett salt bad, en hagelskur och ett skyfall senare känns något mindre torr och fashionabel än föregående dygn...

Göteborg var toppen. Impulser är det bästa.
Efter att Malin och jag mött upp en hel drös långhåriga färgglada hårdrockare på Centralen tog vi 4:an till Götaplatsen. Där stod scenen lysande och uppdukad i all sin ståtlighet. Klockan var strax efter 19. Vi var glada. Vi var pepp. Vi hade allt. Det var poliser och piketbilar. Det var fulla tonåringar och dreads. Hip-hop-vakter med mördarblicken på, och förväntansfulla ögon i hårdsminkade ansikten. Det var Poseidon poserandes i eftermiddagssolen, och fyra gigantiska vita hästar i uppblåsbar plast stegrandes vid scenkanterna.
Någon halvtimme senare hoppade en nervös, något överentusiastisk kille med glasögon upp på scenen för att presentera kvällens entertainment. Volymen skruvades långsamt upp och ut på scen kommer, efter sedvanlig stämningsuppbyggande försening, fyra muskulösa finnar. De presenterar sig själva som Apocalyptica (uttalas med finsk brytning), trevar runt lite bland stråkar och sladdar, och börjar spela.
Och jag får gåshud på två sekunder.
Den instrumentala orkestern, som utgörs av ett trumset och tre cellos, framför melodier som för ett ögonblick slår ut alla andra ljud jag någonsin tagit in. Jag blir helt mållös, men med kameran i handen och en plats vid kravallstaketet kan jag inte göra annat än att knäppa bilder. Och det är väl det enda jag gör. När jag inte jublar och ryser då de spelar introt till "One" och "Quutamo" och utropar lyckligt ett par finska "perkele!".
Efter en knapp timme har jag fyllt minneskortet på 4 gig. 900 pics. Finnarna kastar rosor över publikhavet, ler och tackar för sig och vi lämnar Götaplatsen med hjärtat fyllt av konserteufori. Konstaterar att tiden, som alltid, gått alldeles för fort.