Civil olydnad - lagbrott eller hjältedåd?

I Sverige tillämpar vi yttrandefrihetsprincipen, en grundlag som de flesta svenska medborgare tar för givet. För att samhället ska fungera måste vi agera efter spelets regler, men ibland räcker varken vidsträckta löpsedlar eller meterlånga blogginlägg till för att skapa medvetenhet hos medmänniskorna. Nyligen uppmärksammades Martin Smedjeback, ickevåldssekreterare i Kristna Fredsrörelsen, då han bröt sig in i vapenfabriken Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. I fabriken skadade han flera granatgevär, en handling som han själv påstod sig begå i protest mot de svenska vapentillverkarna. Vapnen, döpta efter vår nuvarande kung, säljs vidare till USA där de sedan används flitigt i Irakkriget. Ännu har Martin inte fått någon dom för sitt brott, men frågan är, gjorde han rätt eller fel?
Martin själv hänvisar till nödvärnsrätten som säger att man har rätt att bryta mot lagen om en människas liv är i fara. I en krigssituation som den i Irak sätts hundratusentals människors liv på spel. Och man kan ju tycka att Sverige, som neutralt europeiskt i-land, borde hjälpa de utsatta istället för att bidra med vapen till det land som har flest resurser.

Civil olydnad är en metod som används för att uppmärksamma problem eller felaktiga fenomen i samhället så som omoraliskt bemötande, miljöförstörelse eller kränkningar. Metoden innebär att öppet utan våld bryta mot lagar som man anser vara omoraliska. Det handlar inte om rån eller vandalisering eller respektlösa handlingar för att gynna det egna intresset. Det handlar om att våga protestera mot sådant som helt enkelt inte borde förekomma. I grund och botten handlar det om empati för medmänniskorna i samhället och i världen, engagemang både politiskt, socialt och ur miljösynpunkt.

Att ha en bredare synvinkel än vår vanligtvis 180-gradiga, och se situationen även utifrån de drabbades perspektiv är något som fler borde utnyttja. Att Sverige ska styras demokratiskt samtidigt som varje enskild individ ska ha rätten att uttrycka sin åsikt utöver medias möjligheter är kanske att säga emot sig själv. Men i många fall kan frågan vara akut, och som man säger har nöden ingen lag. Beträffande den svenska vapenexporten Martin Smedjeback protesterade emot tror jag att handlingen fick fler människor att komma till insikt med problemet. Många var nog inte ens medvetna om att detta var något som faktiskt skedde här i vårt "neutrala" land.

Det här betyder inte att vem som helst kan ge sig ut och skydda landet genom valfria metoder. Handlingen måste som sagt vara grundad på en åsikt, en tillräckligt godtagbar ursäkt för att bevisa att den faktiskt hade någon effekt eller inverkan på målgruppen i efterhand. Att bruka civil olydnad som rubrik för vinst av det personliga intresset är uteslutet inkorrekt. Men att använda det som ett hjälpmedel för att förstärka vikten av att ett felaktigt beteende omedelbart måste förändras, eller för att rädda liv är snarare än mänsklig rättighet, eller kanske rentav en skyldighet?

Så, är det nu fel att förespråka civil olydnad? Martin är inte den förste som använde den här metoden för att vinna folkets uppmärksamhet. Föregångare som Martin Luther King, Mahatma Gandhi och Greenpeace är välkända profiler på området, och de har hittills uppnått sina mål utan att skada någon. Handlingarna bidrog dessutom med medmänniskornas förståelse och samtycke, och förhindrande av katastrofala planer att förverkligas. Hedersfulla insatser för mänskligheten är väl egentligen mer värt än att vara prickfri i personregistret?