Friday 17 July 2009

decibel

Har uteslutande umgåtts med Kajsa och Emelie. Pratat sex, musik och våld. Ätit tokmycket glass, hoppat lite studsmatta och bussat till någon stad. Vi gick omkring och kramade fina klänningar och jeans, förbannade våra plånböcker. När tiden tog slut åt vi goda sallader och veggieburgare. Tog bussen tillbaka hem igen. Någon gång strax efter halv åtta träffade jag the love of my life.
På färjan: vi kliver av bussen för att hämta luft ute på däck. Ser i ögonvrån hur en ung man med gitarr över axeln går åt samma håll. Vi går uppför de gula trapporna. Han går uppför de gula trapporna, sätter sig på en utav bänkarna, precis framför oss. Alla uppe på däck börjar jubla när de får se mannen med gitarren. De vill att han ska spela någonting, här och nu! Ja, för han måste ju verkligen vara en skicklig gitarrist med en sådan fin gitarr. Ja, spela spela!
Jag känner att jag smälter.

Mannen med gitarren, med halvlångt ljusbrunt hår uppsatt i typisk musikerknut, med femdagars skäggstubb och kanske den finaste skjortan i världen ler (kanske världens finaste leende) och säger att han är pianist, att gitarren är någon annans. En annan kille får låna gitarren, kör igång med introt till Nothing Else Matters (av alla låtar i världen spelade han just den!) Sedan skrattar han lite, upplever hela situationen något pinsam nu när det plötsligt är honom de melodiösa förväntningarna ligger på. Gitarren passas runt. Instrumentets ägare frågar om det inte finns någon annan som kan spela, och jag tänker att nu dör jag på riktigt.

Han ger mig gitarren. Alla står förväntansfulla och lyssnar. Jag spelar blyga tysta versioner av Faller och Mannen I Den Vita Hatten. Påpekar sedan att gitarren är ostämd. Det blir lätt så nu i värmen, säger gitarristen, som egentligen är pianist, och ler ännu en gång. Han lyser när han ler. Sedan stämmer han den och spelar något jag inte känner igen och hela han fullkomligt strålar av musikalisk passion, glöd och eufori. Han måste vara gitarrist. Och kameran bränner i handen, för jag vill så gärna föreviga detta magiska ögonblick, men det är liksom omöjligt att störa honom för han är så inne i det han gör och jag vågar inte låta ljudet avtryckaren få honom att tappa fokus. Så det blir ingen bild.
Och plötsligt är vi hela vägen över fjorden och bilmotorerna startar och jag måste springa tillbaka till bussen och vi säger hej då till varandra och allt som var nästan fantastiskt blir tragiskt.

Utan tvekan månadens höjdpunkt.

2 comments:

  1. Hahaha, och så nothing matters av alla låtar! Så som vi har knarkat den förra helgen. Ironiskt underbart.

    ReplyDelete
  2. Ja det var helt sjukt underbart! Brainfreeze en stund där innan jag fattade att det verkligen var DEN låten han spelade. Haha, HELT underbart! ;D

    ReplyDelete