jd

Tomhet, abstinens, apati.

Samtidigt; inspiration, influens och vision.

Hela tillvaron liksom utgörs av ständigt återkommande pop-up-fönster.

Varje ny idé, fragment, vagaste doft, hint, minsta viskning till inspiration och kreativitet dödas av ett hinder från motsatt sida. Hinder så höga att allt på en hundradels sekund hunnit falla samman och raseras innan det blivit,

mer än en tanke.

Jag har en hatkärlek till Paul Morley, författaren av Joy Division; Piece by piece. En delvis självbiografisk roman om det absolut bästa, mest tragiska punkbandet någonsin. Ena stunden skriver han som om han hade behovsschizofreni. Som om han till varje pris konstant måste förklara och beskriva anledningen till obetydliga, irrelevanta bagateller. Ordbajsar värre än Aftonbladets krönikörer med ett stabilt antal återkommande kommatecken som inte sällan överskrider nio, tio, elva stycken. I varje mening. Som om hans egen välvilja inför post-punken och Curtis' dramatiska död övergår i ett frenetiskt formulerings-VM där hela biografin mest verkar gå ut på att pressa in så många avancerade ord i varje mening som möjligt. Okej, jag förstår att du också tycker om Joy Division. Men det blir närmast fanatiskt, hyllas lite väl... hejdlöst.

Samtidigt som beskrivningarna av bandet, musiken, 70-talsepoken och det grå Macclesfield stundtals är överraskande geniala. Språket tappar plötsligt helt sin hejdlöshet och övergår i något som påminner om poesi. Formuleringar av life itself. Surprise.

Although. Med tanke på min egen betsatthet av bandet så kanske jag inte ska uttala mig om det där själv.

"I finished the piece because I knew I had to finish it. I also knew that what I was trying to say, as I desperately dragged together my words and put them together with Adrian's, now and then managing to smooth the edges between mine and his, was something to do with love.

Love not necessarily for mucis, or Joy Division, or Ian, or language, or my father. Just love, and the way it helps you find yourself, and lose yourself."

"The very best rock music willl frighten us as much as it will entertain us. It will always be the rock music that reflects the enormity of our struggle and our unease, that achieves a language that you feel in your heart, your spine, your eyes, rather than music which submits to fame, fortune and fashion, that supports our faith in rock music. It is a faith woth having. It is certainly not a problem."

Bilder: okänd fotograf.