Saturday 30 January 2010

slowmotionfrukost med Henrik Wallgren

Kaffe och te, GP och nyvaket pianospel. Att sega sig igenom en lördagmorgon med god frukost och fin musik, gärna under ett flertal timmar tills någon plötsligt utbrister "är det inte dags för lunch snart?!", kan vara det bästa sättet att spendera helgförmiddagar på. Speciellt när solen strålar sådär kopiöst vårhärligt underbart och oförklarligt framkallar adrenalinkickar och eufori bara genom att existera i all sin osynlighet som glimtar bakom moln är ibland det enda som krävs för att livet verkligen ska kännas värt att leva. Speciellt om detta sällsamma januariljus kombineras med något trevligt i morgontidningen. Som Henrik Wallgrens fenomenala krönikor i två-dagar-bilagan. När jag läst dagens visdomsord från den bitterljuva göteborgaren och återigen slagits av hans fantastiska insikter blir jag så barnsligt entusiastisk att hela familjen genast tvingas läsa mästerverket.
Dagen till ära handlar den korta men välkomponerade texten om rakvattendoftande äldre män, spårvagnar och livserfarenhet. Om att ifrågasätta sina jämnåriga bekantskapskretsar:
"De flesta gamlingar verkar ju helsköna. Som om de tillslut äntligen fattat grejen. Som om de trots löständer, höftproteser och stomipåsar hittat fram till vad som verkligen räknas. Sökt överallt efter meningen med livet och funnit den i en mazarin och en kopp kaffe på fat."
Alla ni andra lyckliga GP-prenumeranter kan ju bara slå upp sidan 31 och börja läsa.
Jag ska också börja dricka kaffe på fat.

No comments:

Post a Comment