slumber tides

Lyssnar på Greg Haines, skriver lyrikessä och dricker vaniljthé. Ibland får jag för mig att fin musik i kombination med varma drycker kan få mig att enklare fokusera och prestera. More work for less effort. Börjar inse att det där resonemanget egentligen bara är en självmartyrisk lögn som enbart framkallar ännu fler eskapistiska drömmar och abstinensdoftande fantasier. Här sitter jag och tänker på hur fint det hade varit med lite hemmagjord flädersaft en sommarkväll i Sandvik, gamla klassiker och ett par Justin Vernon-ackord på en luggsliten gitarr, lägereldsbrända mashmallows på flammande röda granitklippor och guldkantade moln strax ovanför horisonten. Luften står behagligt stilla medan livet pulserar inuti euforiska ådror under solbränd hud. Sådär vill jag leva, i ett ständigt stillastående sommarvakuum på andra sidan vintersolståndet. Faluröda sjöbodar, distanta utombordsmotorer och barfotafötter genom gryningsdimmor i augusti. Istället är det mesta just nu frusna händer, snöblinda utsikter och rostfria kontorsmiljöer där kollektivt kaffemissbruk är den enda trösten i Antarktislandskapet.

Så jag analyserar. Aftonland och ångestlyrik. Abstrakta medeltidsstrofer och svensk pessimistpoesi. Svårt att inte drömma sig iväg längs memory lanes och förhoppningsfuturism i dessa texter, tankar, tider. Kan inte komma på en enda anledning till varför våren så obstinat skulle dröja sig kvar mellan månadsskiftena. Halvmåne, fullmåne, nymåne, och sedan börjar allting om igen. En solstråle, en malplacerad maskros, en levande skalbagge eller vad som helst andra konkreta bevis på vårtecken nu för kylan DÖDAR MIG.