psykhe

Kommer hem efter en vecka av cafébesök och konst, en vecka av möten mellan nya och välbekanta ansikten, som så många gånger förr beresta gathörn liksom okända miljöer. Det är egentligen bara ett fåtal dagar det handlar om men det känns som en evighet, trots att tiden som alltid gick för fort.
Fredag. Jag och Sofia besöker Veronica. Vi sitter i hennes underbara sovrum och dricker champagne. Freixnet i kristallglas. Vi ser Gudfadern i widescreen, regnet droppar utanför, färjan passerar enligt tabeller och rutiner mellan hamnarna. Vi har havsutsikt och framtidsplaner. Sofias vän Frank ringer senare på kvällen. I bakgrunden hör vi tonerna av verser från Mannen I Den Vita Hatten, live direkt från Eskilstuna. Frank lägger inte på förrän Jocke Berg sjungit sitt sista vi ska alla en gång dö, och jag vi ler resten av kvällen för ett sånt fint telefonsamtal får man ju inte varje dag.
Sedan pratar vi om resor och musik och dröjer kvar hos Veronica tills det blir tidig morgon -

På lördagen träffar jag Kajsa. Vi möts glada och genomblöta på bokhandeln för att söka bland skatterna i kulturbokhyllorna. Kajsa luktar cigaretter och vanilj och köper pocketböcker om första världskriget. Jag inhandlar en kinesisk roman om kärlek och en svensk om cancer och fjärilar. Sedan handlar vi mat och lagar middag. Asiatisk fisk med avocadoris och fetaost. Till efterrätt en hallon- och sharonsallad i en sockerlag som vi smaksätter med stjärnanis, kanel och nejlika. Sedan dricker vi te, tar en promenad i det stilla duggregnet. Ser en dokumentärfilm om 60-talets hippierörelser. Vi säger att vi är födda i fel tid, att våra psyken och viljor förmodligen hade passat bättre i batikmönstrade peace and love-uniformer i ett utländskt kollektiv. Att vi faktiskt och uppenbarligen egentligen inte alls är lämpade för dagens samhälle. På många sätt.

Så fördriver vi de resterande timmarna av dygnet med gitarrspel och kulturrelaterade diskussioner. Jag spelar Johnny Cash och Chan Marshall medan Kajsa målar upp mångfascetterade kreativitetslandskap som banderoller mellan våra intellekt. Det är fascinerande att vi tänker så lika. Syftar många gånger på precis samma sak. Hon berättar om sin eurytmi, rör sig i underliga mönster mellan mina möbler. Pratar om teaterspel och visar upp scenkläderna hon fixat inför premiären. Blandar poesi och stjärnklara metaforer med kroppsliga rytmer och rörelser. Jag säger att konst ju egentligen handlar om språk. Om en förmåga att kunna översätta paradoxalitet och komplicerade fenomen till mänsklig och enkel alldaglighet, en nyans eller ton som publiken kan relatera till och förstå. Hon säger att alla människor inte är som vi. Att så många lever sina tvådimensionella svenssonliv utan att ifrågasätta världen runt omkring.
Vi sitter tysta, dricker mera te. Hon säger att vi borde bilda ett parti, göra någonting omtumlande och insiktsfullt utav allt det som inte får tillräckligt med respekt och utrymme i samhället. Jag urskiljer skapandets entusiasm i hennes ögonvrår och vi bygger någonting stort -

Det blir söndag och vi äter frukost, nostalgitittar på svenska filmproduktioner från 1984. Hon tar ännu en cigarett och vi planerar sommaren och våren. Hamnar återigen på res- och upplevelsetemat. Sedan ser vi ännu en film och Kajsa åker hem till Göteborg innan eftertexterna börjat rulla. Jag bakar valnötsbröd, tar den näst sista dosen koleravaccin före Kinaresan.
Det blir eftermiddag. Jag ska just börja packa mina väskor till Stockholm men hinner inte mer än att lägga ner en batteriladdare och ett par rullar film innan jag återfinner min nyinköpta litteratur. Sjunker ner i fåtöljen och läser ut boken om cancer och fjärilar på två timmar. Den är kort, egoistisk och vacker. Beskriver skönheten om våren, dunklet och regnet i Paris under tidigt 90-tal, sjukhuslandskap, röntgenbilder och latinska namn för hjärntumörer. Flyktiga anteckningar i svarta Moleskine. Jag känner mig både tom och fylld när jag trycker ihop pärmryggarna och återkommer till förra årets författarambitioner. Om att hyra ett torp på östkusten, spendera en sommar i en röd stuga med vindpinad brygga och viskande björkar. Låta tankar och miljöer rinna ut på papper i form av välvalda ord och tvetydighet tills solen sänker sig över horisonten. Och reser sig igen. I ett litet hus med falgnande falufärg, döda växter och urblekta tapeter, som om tiden stått still -