Saturday 16 May 2009

"vad jag bryr mig om är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig"

På kvällarna: en oändlig längtan. Saknad, självförakt, fruktan för ensamhet och ovisshet om framtiden. Minnen exponeras på näthinnan, igen, igen, igen. Påminner liksom alltför många gånger tidigare om imperfektet. Tillvaron som då var oförstörbar och evig. Som aldrig skulle skadas, kantstötas av bråk, svartsjuka, tid eller avstånd. Aldrig nånsin krackelera. Tillvaron som vi upplevde som beständig. Som innehöll allt det som nu fattas mest hela tiden. Det som nu är meningslöst drömmande och fantasi utgjorde vardagen då. Upplevelsen av det finaste en människa nånsin kan få. Orden, närheten, förtroendet. Nu existerar det inte längre. Finns bara som diffusa minnen som borde trängas bort. Som måste dö för att själen inte ska göra det. Omöjligt att leva ett liv i en tid som passerat, men så svårt att släppa taget, ta risken att falla. Igen. Svårast av allt att acceptera. Leva med ärret, dra bort plåstret.

5 comments: