Missar bussen hem. Fördriver tiden i kommersiella sommarlandskap under köpcentrats onödigt höga takhöjd. Där människorna konsumerar i kvantitet före kvalitet. Där jag kommer före dig. I kön, i provrummet, i trendighet ur ideal aspekt. Slumrar till Joakim Bergs spruckna röst, tunnslitet hår mot mörkblå kollektiv textil. Abstrakta mönster på sitsen. Mannen som alltid glor stirrar värre än vanligt, dröjer sig kvar vid utgången men väljer i sista sekund en senare hållplats.
"Mina tankar är så klara nu..." Regnet faller. Doftar våt asfalt, gatukök, syrén. Så många gånger vi andades in samma lukt, tillsammans. Tyst, nästan ljudlöst, omärkbart, men känslan går inte att undkomma. Fukten kryper in under huden trots att vägen är kort. Skyndar långsamt med jackan uppknäppt, vattendroppar mot varm bröstkorg, gatorna lika tomma som hjärtat, hela vägen med dig i tanken. Jag som trodde jag glömt allting, ändå har du aldrig känts lika nära nu som när du satt framför mig på motorcykeln i juli. Så våldsamt nära, och så fruktansvärt långt ifrån.
Jag unrar varför kärlek inte kan vara enkelt och bekymmerslöst.
ReplyDeleteDu skriver underbart och fångar känslan perfekt.
<3
Den blir förmodligen aldrig någonsin varken enkel eller bekymmerslös. En gång var den det, i alla fall var den mindre bekymmerssam. Men jag vet inte. Ingenting. Kärlek är kanske mest komplicerad och gråt i halsen. Men ibland kan det vara fint. Finast i världen.
ReplyDeleteMen tack i alla fall. Du kan vara underbar<3