Watching the world through a lens

Jag gick igenom staden som inte längre var lika tyst och kall och öde, älskling. Framför allt inte lika kall. Trasiga skor, uppknäppt mc-jacka. Saktade ner på stegen, dröjde kvar i ögonblicket mellan fotfast asfalt och gummisula ovanför marken. Andades in en syremättad lördagskväll, syrén, burn outs och alkohol, kände att jag kunde gå hur långt som helst. Ville vandra hela världen, vagabond.
Gick dubbla omvägar för att få dra in några extra andetag. Kände mig vaken, skärpt, odödlig. Ville aldrig gå hem. Dröjde kvar i varje steg och önskade mer än något annat att någon bara skulle hindra mig från att gå vidare, springa fram, kräva att jag stannade. Skaka om hela min kropp, säga "du är påväg åt fel håll", att det fanns så mycket mer att hämta här ute, nu, ikväll. Jag önskade mer än någonting annat en anledning att få stanna kvar i känslan av försommar och flashbacks, döda drömmar, frusna händer. Ville frysa ögonblicket. Men ingen kom och ingenting hejdade, plötsligt på trappan igen och dörren öppnades och verkligheten infann sig och ljusen slocknade och insikten av ensamheten och faktumen i livet kändes som knytnävslag i slow-motion.
Tänkte; jag vill att du dör nu, vill att visionen av dig som ouppnåelig oersättlig individ dör så som mitt hjärta långsamt kvävdes ihjäl för jag klarar inte av att se dina ögon framför mig mer. För jag vill slippa att ständigt bli påmind. Vill andas och leva igen, men ännu, allt som oftast inkapslad i abstinensförlamat hjärta.