Earth is not a cold dead place

Kajsa, nyligen hemkommen från Barcelona med vagabond heart och glittriga resfeberögon, följde med mig till Göteborg på torsdagkvällen. I hennes sällskap kändes bussresan som vanligtvis tar knappt två timmar mer som tjugo minuter. Förstår inte hur jag klarat mig utan den tjejen i nästan två år. Shame.

Väl i Göteborg mötte upp stadens skönaste göteborgare i kön till Sticky Fingers; Julian, Joel och VG. Kom in strax efter 20:00 och ut någon gång strax före 02:00. Jävligt lyckad kväll med mycket öl och bra musik. Inga liveband dock, men gratis inträde och happy hour och härligt folk.

När vi lämnat rockfolket, studenterna, bratsen och de nyblivna överglada artonåringarna bakom oss var planen sedan att vi skulle ta oss hem till Kajsa i Kärra men det gick sådär. Vi missade sista bussen. Alternativet var att dra på sig tjocktröjan och börja gå den cirka två timmar långa vägen till fots, eller pröjsa för en svindyr taxi. Vi tog en glass på Avenyn och funderade på saken. Till slut lyckades vi pruta rejält på en svarttaxi och var i Kärra C vid 03:30. Promenaden från taxin hem till Kajsa blev på något sätt kvällens höjdpunkt. Vi vandrade hem genom samhället i soluppgången, fyllda av eufori, rörelse, frihet. Det var freaking underbart. To West Texas med Explosions In The Sky hade varit det ultimata soundtracket.

Morgonen därpå packade vi ihop, tog bussen in till stan, brunchade frukostmackor i solskenet på Vanilj. Joel drog till Centralen, jag och Kajsa hämtade upp lite grejer på Rudolf Steiner, för övrigt den mest mystiska skolan jag någonsin varit på. På Waldorf går man inte i ettan, tvåan och trean som i vanliga gymnasieskolor. Där heter det tian, elvan och tolvan. Man har bestämda platser vid träbänkar, käkar vegetariskt, inleder varje morgon med verser på gammalsvenska och tilldelas information via svarta tavlan. Svarta tavlan, som i tillhörande gnisslande krita, spetsig magisternäsa och intellektuell glasögonblick. Skumt, men trevligt.

Tog spårvagnen tillbaka till Vasastan. Åt kakbuffé på Villekulla, kanske jordens mysigaste fik. Vi satt i nedsuttna 30-talssoffor bland spetsdukar och persiska mattor, drack iste och pratade utlandsresor. Jag spelade på deras piano, Kajsa berättade historier om udda pojkvänner. På kvällen blev det teater med Lisa och Malin, en extraföreställning på Studio 32 i Uddevalla. Vill man se något nytt och annorlunda är det dit man ska gå. Helcharmigt ställe. Tio-kronorskaffe serveras i udda porslinsmuggar i pausen, hembakta kanelbullar, möjlighet till mingel med regissörer och koreografer.

Uppsättningen vi såg hette Sårskorpor, ett genialt kärleksdrama av Maria Blom. Kan ha varit det bästa jag sett i teatralisk väg, någonsin. Inte bara för att den minimala läktaren och scenen skapar en otrolig närhet mellan publiken och skådespelet, utan kanske mest för att man genom varje karaktär kunde känna igen sig i situationen, sättet att låsa sig för vissa saker, sättet att älska och hata. Definitivt de två bästa timmarna och tjugo minuterna den här veckan.