mer trycksvärta

Snön föll långsamt mot det nollgradiga underlaget, som tiden rinner genom ett timglas. Förenades med likartade beståndsdelar inuti den nedre glasbehållaren, blev i samlad mängd en liten hög av rastlös väntan, sekundmässiga konverteringar från futurum till imperfekt. Irrelevansens aska. Ett bevis på att livet fortfarande var i rörelse. Kanske det enda bevis han hade.
Alla dagar tycktes spelas upp, fortgå och dö ut enligt samma mönster, och trots att han aldrig haft en konkret bild av hur detta skulle kunna se ut var han övertygad om att det var synonymt med de urblekta medaljongmönster som prydde de nedsuttna plyschsofforna på det tomma caféet. Kanske förstörde snarare än prydde, bidrog med någon form av inbjudande dekor. Ruinerade hela möblemanget, intrycket, den annars så delikata doften av nymalda kaffebönor kändes i kombination med textilierna plötsligt frän och motbjudande. Till och med arkitekturen hos de närliggande omgivningarna påverkade detta sedan länge utdöda symmetriska trendmönster. Och det var i denna jämförelse, att hans liv var precis lika värdelöst som de kaffeberoende pensionärernas bakdelar mot dessa befläckade tygstycken, som han snart skulle komma att överväldigas av. Denna insikt skulle inte bara framkalla kväljningar i hans stumma strupe och ljudlösa fotavtryck. Den skulle lika chockartat som han under sin barndom fått uppleva livets orättvisor förmedla en ofrånkomlig känsla av total meningslöshet. Och denna känsla skulle komma att utgöra slutet på den här historien, utan det minsta fragment av vare sig kärlek eller poesi.

Uppvuxen i en öde småstad, uppfödd på delad vårdnad och micromat. Varannan-helg-principen. Förortsmelankoli. Ett betongträsk, tapetserat med illegal graffitti av invånarnas obotliga fördomar och ärvda konflikter. Där lokalblaskans rubriker om helgens gängbråk ungdomsklanerna emellan förekom i samma frekvens som den konstanta frånvaron av mirakel. Guds bortglömda stad. Inte för att han egentligen trodde på heliga väsen, men formuleringen lät i hans öron som en ganska överensstämmande beskrivning av hans vardag. Och genom denna Guds senila inställning till staden, vars existens han fortfarande betvivlade, lade han skulden av sitt livs motvilliga konsekvenser i någon annans händer.
Uttorkade krukväxter innanför trasig persienn, lika fattiga på solljus och klorofyll som hans liv på inspiration och datumfärsk mellanmjölk. Uråldrig kylskåpspoesi klistrad mot flottig Electolux-magnetism, i vilka orden i meningarnas innehåll förändrades lika ofta som han upplevde dagsljus i sällskap av andra människor.
Denna tragikens varelse var inte bara missuppfattad och förminskad av hela samhället. Han var också, enligt hans invändiga attribut att bedöma, mer hungrande efter en förstående blick med tillhörande kroppsvärme än hela den svältande afrikanska befolkningens våldsamma längtan efter föda.