Sunday 15 August 2010

jag står på en flygplats och väntar på känslan

Börjar skolan imorgon. En ny skola i en helt ny stad, i vilken jag visserligen bara kommer att befinna mig under en intensiv tredagarsperiod. Imorgon börjar ett nytt äventyr och inatt avslutar jag det här kapitlet. Det är ambivalent, märkligt, lite magiskt. Vad säger man när man ger sig ut på sitt livs hittills längsta resa?
Man lovar vissa saker. För att hålla allmänheten lugn. Att man ska skriva, att man kommer att sakna, att man inte ska dö eller giftas bort. Ta nu dessa löften på allvar.
Andra saker kan man inte lova och mycket utav det jag har framför mig nu kan ingen riktigt förutse. Jag tror att det är bra. Hade jag till hundra procent vetat vad jag givit mig in på nu hade jag förmodligen valt att göra någonting helt annat. Jag gillar inte förutsägbart, jag värdesätter förändringens ovisshet, kontrasternas kompass. Det är liksom det som är syret i inandningsluften, glöden i gråskaleaskan. Vardagssymmetri är det farligaste som finns om ni frågar mig.

Det kan dröja ett tag till nästa inlägg. Kan inte utlova några garantier om uppdatering än. Om 'ett tag' innebär en tidsperiod på ett par dagar eller ett halvår är än sålänge sekretessbelagt. Blogspot synkade inte så bra med de kinesiska myndigheternas lagar senast jag var i Asien. Då är det som det är. Då får man ta seden dit man kommer. Maila kan man däremot göra, e-post går fint. Skriv ett par rader till eleonor_broman@hotmail.com. Brev är ännu roligare. Jag kommer att skriva så mycket brev!
Förutom Watching The World Through A Lens här på Blogspot bloggar jag även från Tumblr's eminenta domän. Sannolikheten att mina bilder och andra avtryck från resan publiceras där istället för på den här bloggen är ganska stor. Länken dit hittar man HÄR .

Det var väl det. Ännu ett avsked till kontentan av ambivalens. Ta hand om er nu.
Beijing Airport nästa.

7 comments:

  1. Åh fina fina Eleonor. Du får ha en fantastisk resa och njut fullt ut varje dag, fast det vet jag att du kommer göra. Ta hand om dig & jag saknar ju dig redan! Puss Lisa.

    ReplyDelete
  2. Tack Lisa! Du är fantastisk och jag hoppas att du går långt i livet! Vi får höras av ibland under våra milsvidda äventyr, för visst saknar även jag dig! Ta hand om allt vackert, skört och värdefullt här hemma så hoppas jag att vi ses snart igen.

    ReplyDelete
  3. För en gångs skull känner jag inte styng av avundsjuka när jag läser en text om att någon fin och ambitiös människa ska åka på en sån där resa som jag alltid velat och försökt komma iväg på, för att göra sånadär fina och rememberable (kommer inte på det svenska ordet) saker och äventyr som jag alltid längtat efter att göra.
    Jag vet faktiskt inte varför, men jag känner ingen avundsjuka alls. Bara att jag verkligen vill att allt ska gå så otroligt bra för dig. Jag känner dig inte ens, men jag får känslan av att du förtjänar det.
    Lycka till.

    ReplyDelete
  4. du skriver fint. och du fotar fint. jag tror jag sparar dig i mina favoriter. jag skriver poesi på nöjesmix, läs tycker jag. om inte, keep shine!

    ReplyDelete
  5. och jag som precis hittade hit via någon länk i cyberrymden...
    får väl nöja mig med att titta i ditt fina arkiv och på din tumblr!

    ReplyDelete