jazz & zombies

Efter en hel dag av seghet, filmslapp, zombielook och hallonfil kände jag för ett par timmar sen att det var dags att göra något vettigt. Ja, jag är en sådan person som får lite halv ångest av att inte göra något som "leder någonvart". Får dåligt samvete av att kolla på tv längre än en timme eller sitta vid datorn utan att hålla på med skolarbete. Antar att det är en arbetsskada, eller snarare en del i ett familjesyndrom. Familjen Duktig, där allt man gör måste ha en mening, ett vettigt och specifikt syfte och allra helst även en välutvecklad källförteckning med referenser så att man kan förklara sig vid obekväma utfrågningssituationer. Klarar man det blir man godkänd. Då kan man kanske till och med får göra meningslösa saker, någon gång ibland. Det är ju kanske inte så bra i längden, att få dåligt samvete så fort man inte sysselsätter sig med vettiga och riktiga och viktiga saker. Hur som helst. Jag kände att sunk och slapphetstecknen i form av otvättat hår och gårdagens sockar blev alltför påfrestande för mitt dåliga samvete. Varm dusch, kaffe och skrattfylld hundpromenad blev lösningen på det.

Nu är jag i full gång med garderobsröj och dammsugningspreparations. Mitt golv är nämligen täckt av kläder, väskor, skor, fotoalbum, psykologiutdrag, halvlästa pocketböcker och PB-utkast som gör det omöjligt för både mig och dammsugaren att ta sig fram. Då får man röja undan. Det mest patetiska är att jag i drygt två veckor gått och irriterat mig över min otroliga oordning (jag är pedant och perfektionist också) men inte lyft ett finger för att förenkla min tillvaro. Inte det minsta. Har mest tänkt självförödande tankar i stil med "kan lika gärna ta ner tvätten när klädberget vuxit till sig lite mer", eller "det blir ju ändå dammigt i vilket fall, tar dammsugningen i helgen istället..." Men det finns positiva saker med att inte städa så ofta. Till exempel hittar man ofta saker man letat efter och surat över att man tappat bort. Men, så ligger plötsligt både mobilladdaren, lånekortet och ansiktskrämen där i någon bortglömd byrålåda under ett klädberg bakom den överfyllda papperskorgen längst in i garderoben till vänster om förbrukade rabattcheckar. Tada! Måste låta som om jag lever i en värld av kaos. Det gör jag inte. Det har bara råkat bli så, de två senaste veckorna. Tre.

Nu ska jag sätta in städpatrullen igen och skruva upp volymen på min gigantiska hightech Bang & Olufsen stereo... *host! datorhögtalare!* Just nu spelas Portishead. Det är jazz. Jazz är förövrigt en hemskt skum genre. En musikstil jag aldrig kommit överens med eller uppskattat speciellt mycket, men som vid rätt tillfälle faktiskt kan slå ut de flesta sound. Otroligt wierd. Igår när hela familjen Duktig så traditionellt satt samlad runt matbordet och avnjöt min och Sofias delikata fredagssupé med alkoholfri cider och levande ljus kände jag starkt att något fattades. Vad, vad? Ah, musik! På med lite soft jazz, även då gick Portishead på repeat, och middagsstämningen blev med ens så mycket trevligare. Är det inte märkligt?