Watching the world through a lens

Jag har haft en sjukt bra dag och jag har egentligen ingen bra förklaring som kan beskriva varför eller hur, men nu är det bara så. Vissa saker behöver helt enkelt inga vidare förklaringar eller förjupningsförsök. Dom är helt enkelt bara så himla bra och fina att det inte finns någon mening med att analysera.

Lustiga rytmiska improvisationer i idrottshallen och ett hyfsat stenhårt nederlag i företaget Näcessary UF, som senare helt oförklarligt resulterade i pang-engagemang och kämpaglöd var väl kanske huvudingredienserna denna onsdag. Tydligen krävdes det både tårar, upprörda telefonsamtal och ekonomiska hot för att vi skulle ta oss i kragen. Hur som, vi är tillbaka på banan igen!
Vidare har jag printat nya bilder, köpt (men ännu inte betalat) finaste t-shirten ever, designad och screentryckt av självaste Anna Rudolphi. Jag kan lova att det blir en helbra illustratör av den tjejen. Hur fint som helst. Eftermiddagen ägnades åt bildretusch, islatte och solsken.
På bussen träffade jag en ung man som jag inte språkat med på år och dagar. Oj oj oj. Det var ett förvånansvärt trevligt samtal trots att det inte var varken speciellt extraodrinärt eller långvarigt. Det är något visst med att återse ett gammalt ansikte. Jag fick även återse ett forntida kärleksbrev jag skrivit en gång, adresserat till samma unge man, för sådär sex år sedan. Nostalgi. Snacka good old days.

Lisa och Sofia ylar och gräddar våfflor i köket, solen skiner och jag försöker att inte låta alltför pinsamt optisistisk. Men det verkar som att jag misslyckas. Jag är glad, och mest allmänt i livet och dess oförutsägbarhet som stundtals verkligen kan förvåna. Det krävs inte så mycket egentligen. Inte alls mycket faktiskt.