den dagliga dosen av pessimism

Jag kommer få ig i matte b.
Det blir aldrig vår.
Jag har ätit alldeles för många kanelbullar.
Druckit för lite kaffe.
Det känns som om min kamera har spelat ut sin roll.
Så även de allra flesta av mina ägodelar.
Det känns som om ägodelar och materiella ting över huvudtaget egentligen inte spelar någon roll.
De tillverkades utan mening och poäng redan från början. Döfödda.
Som att allt utan beständigt värde lika gärna kunde dra åt helvete.
Egentligen.
Egentligen skulle jag klara mig precis lika bra utan livets alla accessoarer och extragrejer.
Vem behöver meningslösa skitsaker, saker som andra får en att tro att man behöver, som man betalar dyrt för, som man inbillar sig själv att man vill ha. Som egentligen är totalt meningslösa.
Ingenting.
Någonsin.
Aldrig.
Egentligen skulle jag klara mig precis lika bra utan allt det där.
Men jag konsumerar och kritiserar och intalar mig själv i dubbelmoral att jag gör nånting bra.
Men det blir inte bättre. Det blir inte sämre. Det är fortfarande precis samma. Tror att jag ska kunna överrösta högfrekventa känslor genom att dränka dom i materiella begär och sekundsnabba lyckorus. Visste ni att det är helt jävla omöjligt. Att det finns små sprickor i skratten som efter tillräckligt lång tid får hela tillvaron att krackelera om man bara förnekar det man faktiskt känner tillräckligt länge. Själv har jag inte insett det än, trots erfarenhet. Vissa saker kan man inte förstå, trots att man vet.
Jag hatar mig själv för att jag fortfarande saknar dig. Jag förnekar det dagligen men det går inte över. För att det fortfarande gör precis lika jävla ont. För att ingenting har förändrats.
För att allting är annorlunda.
För att dom så kallade omständigheterna är något som alltid ska styra våra liv och vi ska bara lära oss acceptera det, live with it och hålla käft.