förkylning och wrestling

Idag skulle jag skridit omkring på Fotomässan i Göteborg. Inspirerats av Svegies främsta fotografer, fått en inblick i branschen och Fotohögskolan. Istället vaknade jag och insåg att jag dragit på mig ännnu en förkylning efter dryga två veckor av feber och isolation. Min hals transformerades under gårdagen på något mystiskt sätt till ett sugrör. Jag som i princip var frisk?! Jag kan inte andas normalt. Smått irriterande. Antar att det återigen blir att konvertera till sova-läsa-te-sova-näsdroppar-halstabletter-värktabletter-andan. Det planerade biobesöket med Janni och Malin i Uddevalla blir antagligen inte av i mitt tillstånd. Jag är så sjukt trött på att behöva ställa in allt på grund av den här jävla förkylningen.

Gårdagen i Göteborg var i alla fall mycket lyckad. Verkligen fin. Stundtals var den rentav episk. Jag fick mina utlovade bilder på finaste kärleksparet på denna planet, KG och Mc. (Eller Anna och Christoffer som de egentligen heter). Vi fikade på Ljungans och Espresso House, jag fick träffa den, från min systers sida, omtalade Joel. Han verkade vara en helt-okej-nice-guy med sunda intressen då han är både gitarrist och fotograf.

Efter en halvspartansk photoshoot vid Kopparmärra/Centralen promenerade jag, Sofia och Joel bort mot Biopalatset för att se den omtalade The Wrestler. Den "fantastiska" huvudrollsinnehavaren Mickey Rourke, som tillägnats hedersomnämningar och märkvärdiga nomineringar inom filmkonstens värld, var till min stora förvåning inte alls så fantastisk som man fått höra. Och filmen, som skulle vara så vacker, tragisk och speciell saknade till min ännu större besvikelse helt mening. Mitt i filmen blev allt svart och ljusen tändes igen. Jaha? Var den slut nu? Och Bruce Springsteens stämma, som enligt rescensionerna skulle upphöja hela härligheten till skyarna, uppenbarade sig inte förrän i eftertexterna. Kändes ju inte riktigt motiverat. Dock kan jag inte förneka att slutscenen var mäktig, och att man stundtals dog lite i den röda salongen när Randy gång på gång misslyckades med att få tillbaka sin dotter. Ingen rekomendation kanske, jag tror att Darrren Aronofsky gjort bättre filmer.

Hemresan blev smått euforisk/sentimental då vi oavsiktligt gjorde ett djupdyk i livets fenomen. Kanske lite för djupt med tanke på hur lite mat vi ätit och hur sent på dygnet det faktiskt var. Mycket kaffe, iskalla promenader, fina citat och trevliga förälskade människor. En helt okej torsdagskväll.