angeläget

Filmfestivalen var bra. Eller, den var egentligen mer än så, mer än bra. Den var riktigt bra. Typ Oscarsgalan i miniformat. Stämningen, storyn i de olika produktionerna, intimiteten med de som dokumenterades, bräckliga tragedier och fruktansvärda upplevelser. Historier som kröp in under huden, framkallade ilska och illamående. Dock måste jag säga att jag hade förväntat mig lite mer avancerat foto än det som visades upp av de nominerade bidragen.

Som om jag inte fått nog av film, den sjukt grymma ljudanläggningen, applåder och röd plysch efter dryga tre timmar i biosalongen bokade jag och Malin biljetter till Män Som Hatar Kvinnor klockan 18.
I väntan på tiden fördrev vi timmarna med promenader längs Korsvägen och Heden, gled förbi blommande äppel och körsbärsträd, köpte med oss messmör, frallor och blåbärssoppa och njöt av en högst billig och provisorisk lunch på en parkbänk i solen. Det var fint. Begav oss sedan tillbaka till Bergakungen och letade upp våra platser just när reklamen drog igång. Och sen; filmen. På ett sätt kan den ha varit något av det bästa jag sett. Fotot - helt otroligt. Genomtänkt, vackert, gripande, äcklande. Handlingen - invecklad, störd, intressant, obehaglig. Och trots att alla överhypat produktionen i sig enda sedan permiären nån gång i... vintras (?), var den, trots min skepsis, faktiskt precis lika sevärd som alla påstår.

Annars: jag misstänker min värsta fiende - febern. Har haft en förkylning på g enda sen vi kom hem från Italien. Nu verkar det dock som att immunförsvaret inte riktigt orkar hålla emot längre. Huvudet tungt som en sten, näsan rinner, jag fryser och blöder näsblod. Är det inte en alldeles underbar överaskning såhär i det vackra vädret, just när vi ska påbörja filminspelning och allt?